På väg till jobbet korsar jag Värnhemstorget i Malmö och ser ett affischställ invid korsningen. RKU gör reklam för 90-årsfirandet av den ryska oktoberrevolutionen. Jag stannar upp och överväldigas av nostalgiska minnen.
Den 7 november störtades den borgerligt ledda provisoriska ryska regeringen och Petrograds arbetar- och soldatråd tog över makten. Efter ytterligare några dagar hade det nya revolutionära styret etableras i Rysslands viktigaste städer, men först 1921 segrade revolutionärerna slutgiltigt. 1922 grundades Sovjetunionen.
Oktoberrevolutionen blev snabbt både ett löfte och symbol för en vision om ett bättre samhälle och ett hot för miljontals människor i hela världen. Givetvis blev minnet av oktoberrevolutionen centralt för den revolutionära grenen av arbetarrörelsen, därför att världens första socialistiska samhälle föddes som ett resultat av revolutionen.
Och givetvis var det aldrig lätt att obesvärat fira oktoberrevolutionens minne, därför att den sovjetiska (och den antisovjetiska motpropagandan) förvrängde bilden av revolutionen grundligt. Allt sedan revolutionens första årsdag. Men hur vi än har sett på den revolutionen så har samhällets syn på den nog varierat med tiden: En novemberkväll, sju år gammal, kunde jag sålunda sörpla i mig hemmagjord körsbärssaft och vara överförtjust över att få vara med på fest tillsammans med mamma. Mamman min var ungsosse och arrangör för firandet av 60 årsdagen av oktoberrevolutionen i en västtysk betongförort. Inget konstigt med det, åtminstone inte på lokal nivå och år 1977.
Tio år senare firade jag 70-årsdagen på en kommunal fritidsgård, tillsammans med en massa punkare och en eller annan fritidsledare. Någon mossig gammelkommunist försökte hålla tal, men det var Cuba libre som drog folk. Snart därefter var Sovjet historia. Därefter förvandlades minnet av oktoberrevolutionen till något som politiska sekter eller snustorra samtidshistoriker ägnar sig åt. Det i sig är nog talande. Annars bråkade folk i slutet av 1990-talet mest om frågan om det var Lenin eller Stalin som var den största kålsuparen.
Vill jag fira oktoberrevolutionens 90 årsdag nu, så får jag nog ta mig till RKU:s arrangemang. Men vill jag delta i arrangemang som inte präglas av bakåttittande nostalgi eller inger uppgivenhet får jag nog delta i firandet av den bolivarianska revolutionen eller något liknande. Får se hur jag gör.
