1972 publicerade den norske filosofen Harald Ofstad en bok om nazismen med den talande titeln Vårt förakt för svaghet (Prisma, övers: Cilla Johnson). Bokens bärande tanke är att idéer om den starkes rätt och förakt för svaghet är centrala i nazismens ideologiska värld. Dessutom menar Ofstad att nazismen är ett slags skev spegel som återger det moderna samhällets tankevärld i en förstorad och grov form. Men kärnan är inte desto mindre densamma.
Det är en skrämmande tanke, som gör upp med föreställningen om nazismen som en anomali, som ett brott mot en i övrigt rätlinjig, rationell, och underförstått liberal, utveckling. Tanken ligger dock väl i linje med en vänstertradition inom historieskrivningen. Nazismens socialdarwinism ligger den kapitalistiska konkurrenstanken nära, dragen till sina yttersta konsekvenser, och förintelsemaskineriet var ett uttryck för en hårt rationaliserad industrialism.
Massmorden i Nazityskland börjar emellertid i en blygsammare skala, och riktar sig till en början mot rörelsehindrade, förståndshandikappade och psykiskt sjuka. Omkring 200 000 människor mördades inom det så kallade eutanasiprogrammet, där, bland annat, de första försöken med att gasa ihjäl offren genomfördes.
Mot den bakgrunden blir huvudpersonen i Håkan Andersons roman Ansatsernas bok Bonniers, 2011) synnerligen lämplig att skildra sin tid. Constanza von Esslin är definitivt inte en del av den nya nazistiska folkgemenskapen. Tvärtom, hon är dess raka motsats, hon har MS, sitter i rullstol, och lider dessutom av tbc.
Frånvarande mamma
I en tid av chauvinism är hon anglofil, hennes värld rör sig mycket kring engelsk litteratur, i synnerhet Emily Brontë och Virginia Woolf, som hon ser som sina andliga systrar. Hennes familj är inte heller helt vanlig. Farfar tog livet av sig efter att ha förlorat två söner i första världskrigets skyttegravsslakt, pappan är generalen som har blivit pacifist och fågelskådare, brodern är hög militär och medlem i nazistpartiet. Mamman är mest frånvarande.
Familjen bor på godset Gartner i Ostfriesland, ett kärt ställe som befinner sig i ett tilltagande förfall, en symbolisk bild av deras liv i det ”nya” Tyskland. Romanen är förment en upphittad dagbok, författad av Constanza. Den börjar på nyåret det ödesdigra året 1933, och fortsätter fram till 1937.
Bokbål brinner över hela Tyskland, språket förändras, attityder skärps. Det är raka led, symmetri överallt, en duktighetskult som hyllar den företagsamme tysken blomstrar. Men också förföljelse, förtryck, tortyr och koncentrationsläger. Två sidor av samma mynt?
Constanza kan inte undgå att konfronteras med den nya tidens offer, människor på flykt, andra som försvinner spårlöst, en antikvariatsinnehavare som hon är vän med, och som ständigt hotas i jakten på ”den otyska andan”.
Samtidigt ser hon också klart att många låter sig dras med i de nya strömningarna, och det finns mycket äkta entusiasm, och att vissa saker i samhället onekligen blivit bättre. Det gör naturligtvis acceptansen för det onda desto större, och borde rimligtvis också mana till större motstånd. Men Constanza har inte styrka nog att sätta sig till motvärn, hon är dessutom medveten om sin egen svaghet, och dras ständigt med dåligt samvete. Hon tar istället sin tillflykt till konstens och litteraturens värld.
Skrivandet är för Constanza ett sätt att tydliggöra och blottlägga det onda som sker. Det är också ett sätt att kontrollera sin verklighet, samtidigt som den skenar iväg, och framför allt att sätta spår, lämna vittnesbörd i en förljugenhetens tid.
Man brukar beskriva Andersons romaner som ”labyrinter”. Det ligger något i det. Ansatsernas bok gör skäl för namnet, händelser antyds hela tiden, för att ganska abrupt släppas, och återkomma längre fram, ibland flera gånger. Det är som att irra omkring i en labyrint, där man upptäcker ständigt nya spännande saker, man tror sig vara på rätt väg bara att märka att man är tillbaka på samma ställe om igen, och plötsligt hittar man ut, utan att ens veta hur det gick till.
Det är ansatser, försök att beskriva och behärska verkligheten, oavslutade, kanske misslyckade, men ändå öppna, fortfarande fulla av möjligheter.
Hugo boss sydde uniformer åt SS
Romanen är välkomponerad, väsentlig och välskriven. Den förmedlar dessutom en sorglig bild av den tyska liberalismens ynkliga misslyckade, ett misslyckande som många dessutom tjänade en rejäl hacka på. Anderson är inne på det här när han skriver om kläddesignern Hugo Boss, som gjorde sig en förmögenhet på att sy uniformer åt SA och SS. Hemmavid har vi kungens egen svärfar, som passade på att berika sig genom övertagande av ”ariserade” företag. Den tyske författaren Bernt Engelmann har i faktaromanen Stora förtjänstkorset (Tiden 1979, övers: Per Holmer) väl beskrivit kontinuiteten i det tyska näringslivet, och hur det skodde sig under nazismen, för att fortsätta med det efter krigsslutet. Det betalades ut skadestånd lite här och där, men ofta fanns det ingen att betala till.
Avnazificeringsprocesserna påbörjades ambitiöst, men blev snabbt till parodi. Gårdagens nazister visade sig snabbt bli mycket användbara antikommunister. En suverän beskrivning av sådana processer finns i Stig Dagermans förra året nyutgivna mästerliga reportagebok Tysk höst (Norstedts).
Sverige är perifert i dessa sammanhang, men också här finns en historia om hur krigsförbrytare behandlades efter kriget. I Mats Delands lilla skrift En godtycklig historia (Forum för levande historia, 2010) beskrivs behandlingen av de tyska och svenska krigsförbrytarna. Eller rättare sagt, den närmast totala bristen på behandling. De svenska myndigheternas ointresse var monumentalt, och ofta skyllde man på rättsformella grunder.
Skriften är en del av den forskning som Deland publicerade i boken Purgatorium (Atlas, 2010), där tyngdpunkten ligger på krigsförbrytare från de baltiska republikerna. Där blir det också tydligt att den främsta orsaken till den svenska passiviteten var inblandningen i den baltiska infiltrationen och underrättelseverksamheten mot Sovjet.
En utmärkt bakgrund finns att läsa i Saul Friedländers monumentala verk i två delar Tredje riket och judarna (Natur & Kultur, 2011; övers: Hans Dahlberg/Nille Lindgren). Friedländer bygger sin skildring av Förintelsen på framför allt personliga källor, som dagböcker, brev och memoarer, och det gör hans berättelse högst levande.
Han koncentrerar sig på de ideologiska och kulturella faktorerna bakom Förintelsen, och då inte minst det omfattande samarbete vid utrotningen av judarna som förekom i många av de ockuperade länderna, där chauvinism och antisemitism var lika vanligt förekommande, om inte än vanligare, än i Nazityskland.
Att göra en grupp människor till ett problem är ett första steg i en process som kan leda till otäcka saker. Något som är kusligt aktuellt idag.
