Under natten till måndagen gick lokförare på pendeltågen i Stockholm ut i vild strejk. ”Vild”, eftersom den inte stöds av facket som är bundet av fredsplikt. Men det riktigt vilda i sammanhanget är den stadiga utvecklingen mot allt sämre anställningsvillkor, ökad stress och kortsiktig vinstjakt, som drivits på av politiska makthavare på alla nivåer i under flera decennier. Beslutet att avskaffa tågvärdarna på pendeltågen – som lokförarna förgäves protesterat mot i två år – är bara det senaste exemplet.
Hela historien hade varit skrattretande om konsekvenserna inte vore så allvarliga. Politikerna i Region Stockholm har sedan länge outsourcat kollektivtrafiken. I marknadens namn sköts därför tågtrafiken av ett bolag som i praktiken ägs av den kinesiska staten. Att MTR hittills bara gjort förluster på pendeltrafiken blottar kärnan i deras strategi att vinna upphandlingar med ohållbara skambud, för att därefter skära i kostnaderna på bekostnad av personalens villkor och tjänsternas kvalitet.
Inget av detta har med marknad eller effektivisering att göra. Snarare är det en förevändning för att genomdriva kortsiktig kostnadsminimering utan att politikerna behöver ta ansvar för det.
Nu låtsas ansvariga politiker dessutom att ”ny teknik” gjort det möjligt att effektivisera kollektivtrafiken genom att avskaffa tågvärdarna ombord på pendeltågen. Den ”nya tekniken” består inte av någon avancerad futuristisk artificiell intelligens utan helt vanliga övervakningskameror. Med hjälp av teknik som i princip funnits i ett halvsekel vill man helt enkelt dumpa tågvärdarnas arbetsuppgifter på lokförarna.
Det är uppenbarligen inte den tekniska utvecklingen utan något annat som gjort detta beslut möjligt. För inte länge sedan var ju alla överens om att lokförares arbetsbelastning, behovet av full koncentration och mikropauser, krav på grundläggande service till funktionshindrade och säkerhet för upp till 1 800 resenärer, gjorde tågvärdar ombord till en nödvändighet. I dag anser en bred politisk majoritet i Region Stockholm – med undantag för Vänsterpartiet – att de är överflödiga.
Det som faktiskt har förändrats är alltså samhällets syn på vad som är en acceptabel arbetsbelastning för lokförarna. Även det växande avståndet mellan beslutsfattare och verklighet kan vara en förklaring. Skrämmande många politiker verkar leva i en rosenkimrande Timbro-värld där de flesta arbetaryrken varken kräver utbildning eller ansträngning. Hur svårt kan det vara att köra tåg – det är ju bara att gasa och bromsa!
När man lever i en sådan verklighet är det lätt besluta om ”effektiviseringar” som i praktiken innebär att någon annan får springa lite snabbare, arbeta lite hårdare, vila lite mindre. Och i förlängningen leva lite sjukare, dö lite tidigare.
Lokförarnas strejk handlar inte bara om deras egna villkor och om pendelresenärernas säkerhet. I en tid när allt fler yrkesgrupper utsätts för tilltagande stress och försämrade villkor, när välfärd och trygghet offras på lönsamhetens altare, så berör deras kamp oss alla.