– Vad är man värd när man inte har något ursprung?
Frågan är ständigt närvarande i Kari Rosvalls på svenska nyutkomna självbiografi – berättelsen om en adopterad flicka på Östgötaslätten som fram till vuxen ålder levde oviss om sin härkomst. När hon började gräva fann hon sin existens sprungen ur ett av Europas mörkaste kapitel.
Jag intervjuar Kari över telefon den 6:e januari klockan 10.00, irländsk tid. Hon bor sedan 20 år i Dublin. Rösten på andra sidan luren antyder en livsglad och stark personlighet som öppet och på varmt klingande östgötska ger mig en inblick i sin historia.
Kari beskriver sig som född två gånger. Först som spädbarn i Oslo. Sedan som 64-åring i Sverige då hon fick veta sambandet mellan sin bakgrund och Nazitysklands raspolitik. Samtidigt som hundratusentals människor systematiskt mördades, fanns nämligen ett projekt för att ersätta dem med en renare ras. Tyska soldater uppmanades aktivt att inleda sexuella relationer med kvinnor i ockuperade länder i syfte att avla fram ariska barn. Barnen omhändertogs sedan av särskilda kliniker. Projektet hette Lebensborn (tyska för ”livskälla”) och dess skapare var Reichsführer-SS, Heinrich Himmler.
– De hade dödat så många judar att de behövde mer folk. De tog blonda och blåögda barn som skulle bli en del i deras krigsmaskineri.
Mödrarna lämnades kvar. Utan barn, och ofta utfrysta och misshandlade av familjer, vänner och grannar. De kallades förrädare. Det blev även Karis mammas öde. Men det fick hon veta först långt senare, för Karis berättelse är också en om statligt hemlighetsmakeri. Hon växte upp med adoptivföräldrar i byn Malexander i södra Östergötland vid sjön Sommen, trakasserad av elever och lärare.
– De hade aldrig sett en utlänning och ingen visste var jag kom ifrån. Det fanns inte ett papper! Det fanns ingenting.
Norska och svenska myndigheter hemlighöll hennes bakgrund tills hon som 21-åring själv skickade ett brev till Röda korset.
Efter lång tid kom telefonsamtalet. Modern hette Åse och levde i Oslo. Fadern var tysk. Okänd. I Oslo mötte Kari en tystlåten och avog kvinna som vägrade att tala om sitt förflutna. Först 43 år senare fick hon genom egna efterforskningar reda på att både hon själv och Åse hade utnyttjats i Lebensbornprojektet, och att fadern var en tysk soldat vid namn Kurt Zeidler.
I biografin beskriver Kari hur hon efter Åses död fick reda på att modern torterats i samband med kriget: De skar bort hennes bröstvårtor.
– Åse skulle ha varit en fantastisk kvinna om det inte vore för kriget. Hon blev tysk slav. Hon födde fram ett barn som hon fick ha i tio dagar.
Men planerna för Lebensborn misslyckades. Efter kriget visste man inte vad man skulle göra med barnen. Ett flertal hamnade på institutioner för mentalt handikappade.
– Vi skulle bli gödda och födda och det skulle ju bli så fint alltihop. Så slutade kriget och då ville ingen ha oss.
Efter kriget förde Röda korset runt trettio Lebensbornbarn till Sverige, det enda landet neutralt nog att inte avvisa den nazistiska avkomman, för att adopteras av svenska föräldrar.
– Hade inte Röda korset funnits så hade inte jag levt.
Det är väldokumenterat att många barn som föddes inom Lebensborn på olika sätt stöttes ut ur samhället och for mycket illa. De utsattes för misshandel, sexuellt utnyttjande, psykiatrisk tvångsvård och tvångsadoption. Självmordsfrekvensen är hög. Först 2007, efter påtryckningar från Kari och andra, fick Lebensbornbarnen ut den ekonomiska kompensation som Västtyskland avsatt för Norge redan 1959.
– De hade ju tagit pengarna som var våra!
Med sin andel betalade Kari bland annat för ett irländskt medborgarskap. På Irland, dit hon flyttade med maken Sven 1997, har hon funnit acceptans och en fristad från det osäkra ursprung som plågat hennes liv i Sverige.
– I Sverige är det tydligen viktigt det här med var man är född och vart man kommer ifrån och vilken härkomst man har. Här borta är inte det så.
Men bokens syfte beskriver Kari varken som en protest mot rasism, fifflande myndigheter eller förtryckande krigsmakter, utan snarare som en maning till ungdomar mot mobbing – ett ämne som hon föreläst om för otaliga föreningar och skolklasser på Irland.
– I den här boken riktar jag mig till ungdom. Själv blev jag ju som barn mobbad av de vuxna.
Kari ser även med oro på hur hennes berättelse upprepas i vår tid.
– Om du tittar på flyktingströmmarna – och Syrien. Har de inte lärt sig någonting?
Kari Rosvalls berättelse vittnar om berövandet av identitet och ursprung, och om det pris kvinnor och barn betalar i krig. I vuxenvärldens svek och fördomar ekar den mardröm som är verklighet för många ensamkommande flyktingbarn idag.
– Det är därför jag upplåtit hela den här historien som är ”blood sweat and tears”. För om jag kan hjälpa någon så har jag inte levt förgäves.
