I visionen om ett fossilfritt Sverige ska vi bli oberoende av kol, olja och gas. Poängen med att använda biobränslen är naturligtvis att de ingår i kretsloppet och därför ses som klimatneutrala. Så räknar vi också enligt FN:s klimatkonvention. Men är det så enkelt, frågar sig debattören.
I engelska Yorkshire ligger kolkraftverket Drax som nu med stöd av pengar från EU ställs om till drift med pellets. Förbrukningen motsvarar Storbritanniens hela årsavverkning av skog. Även efter omställningen släpps det ut lika mycket koldioxid som tidigare, och ännu mer sotpartiklar. Men råvaran kommer från annat håll, en del från Virginia i USA där virke av hög kvalitet omvandlas till pellets och skeppas till Europa. Där finns inga lagar som garanterar återplantering. Om det ändå sker kan det ta mer än hundra år innan träd och mark på nytt lagrat den mängd koldioxid som försvann ur skorstenarna i Yorkshire på några veckor. Bland brittiska miljöorganisationer finns kritik mot Sverige och Finland, som i EU drev igenom att det skulle vara tillåtet att använda växande skog som subventionerat biobränsle.
Sju riksdagspartier vill tvinga bensinbolagen att i diesel och bensin blanda in biobränslen som kan tillverkas av till exempel restprodukter i skogsbruket och slakteriavfall. Men palmolja används alltmer i biodiesel vilket EU-reglerna tillåter. I Europa har mängden femfaldigats sedan 2010 och utgör nu hälften av den palmolja som används. Regnskog i sydostasien brinner ständigt för att ge plats åt oljepalmerna. Förra året nådde förödelsen nya förskräckande utsläppsnivåer.
Konventionerna om växthusgaser är praktiska men trubbiga. Det är bara utsläpp från det egna territoriet som räknas och bara från fossila källor. Det första diskuterar vi flitigt och många reagerar med rätta på att varuimport och utrikes flygresor inte ingår. Det andra diskuteras på andra håll i världen men inte hos oss. ”Fossilfritt” har nästan blivit en trollformel. Men det som är principiellt rätt är inte alltid rätt i praktiken.
All förbränning ger utsläpp av koldioxid. Glaciärerna struntar i om kolatomerna är svarta eller gröna, de gråter ändå. Atmosfären är redan mer än bräddfull av växthusgaser och vi är nära den punkt där vi inte längre kan klara situationen. Vi måste hantera dilemmat att en nödvändig omställning ska ske samtidigt som de samlade utsläppen omedelbart måste minska.
Tillgången på biomassa är inte oändlig. De vidsträckta barrskogarna på norra halvklotet kan tyckas räcka till det mesta, men ett exempel från Norge visar begränsningarna. Om hela den årliga norska skogstillväxten förvandlades till fordonsbränsle skulle den bara täcka 25 procent av behovet för alla bilar, bussar och lastbilar i landet. Ett annat exempel visar det globala dilemmat. Om årsskörden av alla världens oljeväxter förvandlades till flygbränsle skulle det inte räcka till mer än hälften av bränslebehovet. Nya hoppingivande grödor som till exempel oljerika alger har långt till storskalig produktion.
Det fossila ska bort, därom är ingen tvekan. Den fossila energi som tillförts, utöver vad naturen kunnat balansera har ställt oss där vi står. Men naturens gränser är desamma som förr. Vi kan inte ersätta fossila utsläpp med andra utsläpp utöver dessa gränser. Det är ett utbrett missförstånd att så är möjligt, bara det är bio. Vi kommer inte undan. Vi måste ändra våra västerländska konsumtionsmönster så att de inte kräver ständigt ökande energiförbrukning.
