Krig prövar inte bara samhällets uthållighet utan även vår intellektuella beredskap. Högerns svar på Ukrainakriget är föga förvånande Natoanslutning plus kärnkraft. Så vad har vänstern för geopolitiska analyser på prepperhyllan?
Det är mer oklart.
Den breda vänstern har förstås ställt sig på Ukrainas sida med hänvisning till folkrätten och Putins aggressiva nationalism. Mer än så behövs kanske inte i detta akuta läge, där fokus bör vara att hjälpa Ukraina.
Men de till vänster som vill diskutera krigets orsaker och förutsäga dess förlopp, hemfaller ofta till en skola i internationella relationer som kallas ”realismen”.
Så vad går realismen ut på, och varför hamnar vänstern så ofta i knät på den? Det blir tydligt om vi ställer den emot dess huvudmotståndare i fältet, som är liberalismen.
För realismen är nationalstaterna de relevanta aktörerna i internationell politik. Dessa gör allt för att öka sin makt, och då ingen överstatlig institution är stark nog att upprätthålla lagen präglas systemet av kaos – eller i bästa fall av balans mellan stormakter
Efter andra världskrigets massdöd försökte liberalismen tänka fram nya principer. Stater behöver inte alls agera aggressivt, utan har mer att tjäna på samarbete och fred. Dessutom agerar alla stater inte likadant, vilket realisterna förutsätter. Demokratier är mer benägna till fred, både för att folken där kan rösta bort krigshetsare och för att deras ekonomier tenderar att vara sammanlänkade.
Det är lätt att se varför marxister under hela 1900-talet har sällat sig till det realistiska lägret. Med liberala argument om att sprida demokrati har USA gång på gång brutit mot folkrätten och avsatt folkvalda regeringar man inte har gillat. Genom internationella konventioner om patenträttigheter, frihandel och nyliberala ”strukturreformer” har man dessutom tvingat svagare länder att avsäga sig en mängd verktyg för utveckling – som att kopiera västerländsk teknologi, skydda sitt jordbruk eller bedriva statlig industripolitik.
Realister har alltså rätt gentemot liberalerna i att internationell rätt oftast betyder den starkes rätt. Så när den internationella brottmålsdomstolen klandrade USA för att underminera Nicaraguas suveränitet genom att stödja högergerillan Contras mot Sandinisterna, och för att ha minerat hamnarna och stört fredlig sjöhandel, blockerade USA beslutet i FN:s säkerhetsråd och Nicaragua blev utan kompensation.
Dessutom motsätter sig realister i regel krigföring i fjärran länder, då de sällan kan sägas hota nationella intressen, medan liberaler har varit positiva med hänvisning till demokratisering och folkrätt.
I början av 2003 förkastade exempelvis Stephen Walt och John Mearsheimer – två av de främsta företrädarna för (neo-)realismen – tanken på att attackera Irak, medan välvårdade liberaler som Michael Ignatieff, Hillary Clinton och David Remnick ställde sig bakom kriget. Med hundratusentals döda som resultat, och ökad instabilitet snarare än demokrati, är det uppenbart att realisterna hade rätt.
Med samma argument har realisterna motsatt sig Natos utvidgning i Europa. På vilket sätt tjänar det amerikanska intressen, när sannolikheten att Ryssland angriper USA närmar sig noll?
Men ur ett socialistiskt perspektiv har realisterna rätt utifrån fel premisser.
Det är svårt att se den ryska invasionen som rationell i geopolitiska termer – den har ju snarare stärkt stödet för Nato och ökat hela Europas vilja att investera i försvaret. Det ligger närmare till hands att se det som att en inhemsk roffarelit försöker legitimera sitt järngrepp om landet med hjälp av en yttre fiendebild. Genom att enbart se geopolitiska skäl till staters agerande så bortser realistvänstern från klasskampens och inrikespolitikens betydelse. I stället hamnar allt fokus på västs beteende, vilket är oroväckande i en allt mer multipolär värld.
Särskilt märkligt blir det när vänsterpersoner upprepar det realistiska argumentet om att Ryssland har samma rätt att styra över sitt närområde som USA. Snarare än att vara principiellt emot mobbning av mindre länder, oavsett om det är USA, Ryssland eller Kina som är skyldig. Realisternas oändliga beredskap att förklara stormaktsbeteende som ”rationellt” är farligt. Visst, det kanske är ”begripligt” att Kina hjälper Myanmar att köra ut rohingyerna för att skydda hamnprojektet i Kyaukpyu. Och? Det är också ett grovt folkrättsbrott som socialister måste motsätta sig.
Så varför har marxismen inte skapat någon egen teori om internationella relationer?
Ett skäl är att i krig är ekonomiska argument ofta klumpiga. Det är inte självklart att det ryska kapitalet har imperialistiska skäl att kriga – rubeln har störtdykt, investerarna flyr, och sanktionerna håller ekonomin i ett strypgrepp. I krig spelar ledarnas nycker en viktig roll, och Putins privata makthunger eller paranoia kan då ha större betydelse än det ena eller andra branschintresset.
Ett ännu större problem är att det geopolitiska samtalet är så starkt knutet till nationalstaten. Det har präglat internationell politik sedan den westfaliska freden 1648, och utgjort grunden både för demokratins framväxt och alla storskaliga socialistiska experiment från välfärdsstaten till sovjetsystemet. Är det ens möjligt att tänka bortom det?
En rimlig marxistisk utgångspunkt är att internationell politik inte bara handlar om stater utan om klasser. Visst har realisterna rätt i att avtal om frihandel eller immaterialrätt är vapen i de starkares händer, men det är inte främst staten som driver fram sådana avtal utan kapitalet. För att överleva måste Putin hålla sig väl med en bredare elit, och även västerländska regeringar tänker i sådana klasstermer när de fryser oligarkernas tillgångar.
Utmaningen är att lokalisera motkraften. Globalt är klasskampen i dag en enmansshow, medan fackföreningsrörelsen är numerärt svag och nationellt splittrad. Därför finns ingen institution som kan hjälpa ukrainska och ryska arbetare att slåss tillsammans i stället för mot varandra. I stället har det största ryska facket FNPR stött kampanjen för ”avnazifiering” och därför kräver nu Nordens fackliga samorganisation att de utesluts ur det internationella organet Ituc.
Vilket för oss tillbaka till frågan om vänsterns beredskap. Under 1900-talet har den sett politiken som i grunden nationell, och därför sällan försökt vrida de internationella institutionerna till vänster – eller byggt upp egna alternativ. Då är det också svårt att stå på egna ben i geopolitiska kriser. Återstår bara att plocka det bästa ur liberalernas försvar för mänskliga rättigheter och realisternas insikter om stormakters agerande.
Så hur skulle en självständig analys kunna se ut?
Visst har liberaler rätt i att det behövs universella institutioner och principer som står över stormakternas mobbarbeteende. Men dessa måste utformas för att gynna arbetande människor och låginkomstländer, snarare än för att ge västerländsk stormaktspolitik ett demokratiskt skimmer. Dessutom måste socialister tänka bortom nationalstaten, men inte främst genom att främja överstatliga institutioner, även om de också har en plats. Utan genom att bygga upp globala organisationer som främjar solidaritet underifrån.
