I går arrangerades i Malmö en internationell konferens mot antisemitism. Bland deltagarna fanns tunga namn som Emmanuel Macron, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Judiska världskongressens ordförande Ronald Lauder. Initiativet kommer från regeringen, som också har lovat att Sverige ska hålla ordförandeskapet i Internationella alliansen för hågkomst av Förintelsen (IHRA) från och med februari 2022. Dessutom planeras från nästa år ett Förintelsemuseum i Stockholm.
Judiskt liv i Sverige är starkt begränsat och det är en skam
Det finns förstås en symbolik i att konferensen äger rum i Malmö. På 1970-talet hade judiska församlingen drygt 2 000 medlemmar, i dag är 500 kvar. I en rapport om antisemitism i staden som publicerades i februari berättar skolelever om strypgrepp, hotelser och hatisk jargong. Även om antisemitismen har minskat är ännu var fjärde svensk negativt inställd till tanken på en judisk statsminister. Bara någon dag före konferensen (11/10) rapporterar Sydsvenskan att Stadsarkivet gömt undan böcker om Förintelsen för att undvika skadegörelse.
Judiskt liv i Sverige är starkt begränsat och det är en skam. Två av konferensens fyra huvudfrågor handlar om Förintelsen. Hur vi ska minnas den och hur vi ska utbilda om den.
Det är utmärkt med tanke på hur flitigt frågan diskuteras. Tyskland hade nyligen sin andra ”historikerstrid”, i vilken Förintelsens centrala plats i tyskt självmedvetande har ifrågasatts från postkolonialt håll. Vissa menar att den har gjort det svårare att förstå koloniala folkmord.
I Sverige har liknande argument framförts från höger. Enligt skribenten Ivar Arpi växte en ny ”sekulär religion” fram i Europa efter andra världskriget, där Förintelsen fick representera syndafallet och Hitler fick spela rollen som Satan.
Det är ett historielöst påstående. Faktum är att det omedelbart efter andra världskriget snarast var tyst om de värsta grymheterna. Till och med Jean-Paul Sartres briljanta uppgörelse med den europeiska antisemitismen, skriven 1944 och utgiven två år senare, är fåordig om Förintelsen. Den ”religion” som Ivar Arpi avfärdar är i själva verket ett sent och motvilligt uppvaknande inför en katastrof som många européer, inte minst i hans eget politiska läger, gjort allt för att glömma.
Förra veckan närmade han sig ämnet igen. På Twitter skrev han att judarna har sitt Israel, men var ska majoritetsbefolkningen i Sverige och andra västländer ta vägen när de terroriseras (av muslimska invandrare)? ”Det finns inget Israel för oss.”
Man kan framställa Arpis ståndpunkter som extrema, men han har en central position i dagens borgerlighet
Här framställer han judarna som ett särskilt privilegierat folk, som till skillnad från den etniska majoritet som han själv tillhör har en tillflyktsort. Samt jämför situationen för honom och andra vita svenskar i välmående småstäder med vad judarna har fått utstå. Det är en hisnande jämförelse, som han verkar ha burit på ett tag då han skrev något liknande 2017. Samma dröm om en svensk etnostat har nästan ordagrant framförts av nynazistiska Nordfront. Arpi har även spridit konspirationsteorin om att Frankfurtskolan, som till stor del bestod av judar som flydde Hitler, skulle ligga bakom en kulturmarxistisk infiltration av universiteten.
Man kan förstås framställa Arpis ståndpunkter som extrema, men han har samtidigt en central position i dagens borgerlighet. Han odlades fram på Svenska Dagbladets ledarsida och skriver nu för deras kultursida, hans böcker ges ut av näringslivets tankesmedja Timbro och han är en av Twitters mest inflytelserika opinionsbildare.
Visst finns den våldsamma och organiserade antisemitismen främst i den radikala islamismen och vit makt-miljön. Men antisemitiska föreställningar finns i alla politiska läger, och även om de är på tillbakagång är ännu var fjärde svensk avvisande mot tanken på en judisk statsminister. I det sammanhanget måste etablerade tidningar, partier och rörelser markera på sin kant.
Antisemitismen är en av de centrala konspirationsteorierna i västerlandets historia och dyker ständigt upp i nya skepnader. Den dyker upp i antivaccinrörelsen, både i Sverige och utomlands. I USA var den en central del i den republikanska miljö som stormade Kapitolium, och medeltida fantasier om ritualmord genomsyrar Qanon-rörelsen.
Den kan också leta sig in i vänstern. De tyska socialdemokraterna kallade antisemitism för ”socialism för dumskallar”, som i stället för att rikta sin ilska mot ett anonymt ekonomiskt etablissemang etnifierade den styrande klassen och gjorde en utsatt minoritet till syndabock. Uttrycket tyder på en vilja att förstå antisemitismens ursprung, men kan också tolkas som ett urskuldande. ”Äh, det är bara en vilsen antikapitalist.”
Nidbilden av judarna skiljer sig därför från de flesta minoriteters genom att de framställs som en hemlig elit. Därför hittar judehatet ständigt in i extremhögerns världsbild. För medan muslimer framställs som farliga barbarer så är det bara judarna som anses kapabla nog att styra världen. I den högerextrema teorin om ”folkutbyte” ingår ofta just att det är judarna, ibland maskerat som ”globalisterna”, som ligger bakom massinvandringen. Hos islamofober döljer sig därför ofta antisemitism, som Sverigedemokraterna visar gång på gång.
Konspiratoriska tankegångar om judiska makteliter är inte vanliga till vänster, men de förekommer och måste motas tillbaka omedelbart. Tiden då antisemiter tolererades på antirasistiska konferenser, eller våldsamma slagord om att ”krossa Israel” kunde höras på demonstrationer, måste en gång för alla vara förbi. Rasism är rasism. Oavsett vem den riktar sig mot, och oavsett vem som står för den.
