Författaren Sture Dahlström är sparsamt omnämnd i litteraturhistoriska verk. Han höll sig vid sidan av etablissemanget och gav ut sina böcker på det lilla Lundabaserade förlaget Bakhåll. Många gånger blev hans böcker förbisedda av kulturredaktörer och recensenter. Ändå har Dahlström nått tusentals läsare; ryktet om hans satiriska surrealism går från mun till mun. Titlar som Änglar blåser hårt, Piruett för kannibaler och Den store Blondino finns i var och varannan bokhylla. Dahlström gjorde intryck. Folk vallfärdade till hans hem i Heinge på Österlen. Försommaren 2001 dog Sture Dahlström, älskad och saknad av tusentals. Nu har tidskriften Serum gjort ett hyllningsnummer, kallat ”tidskriften Sture”. Det är en god idé. Allra närmst Sture kommer man i Mats Keyets inledande minnesporträtt. Keyet har bland annat skrivit Sture Dahlström, En biografi.
Jag fastnar också för Lars Palms dikt, ur vilken jag saxar dessa rader:
”Sture torkar under råmande ekar. / Tillgången på karnevaler måste säkras. / Underliga saker hända än i våra dar minsann. / Råkar alla gå ut ur bildrutan? / Enstaka operor brinner i dikesrenen.”
Det är fint skrivet. Jag tror att Dahlström själv hade gillat det.
Detta specialnummer innehåller även en del mer ordinärt serumskt material. Tidskriften har i sina arton nummer gjort den oetablerade litteraturen till sitt signum. Den här gången bjuds det på romanutdrag av Vendela Fredricson och Jacob Härnqvist, en kvinnlig blottarnovell av Helena Fehrman och dramatik av Antti Vaino. En del är bra, en del mindre bra.
Numrets klarast lysande stjärna är och förblir Sture Dahlström. Han är en av Nordens mest under-skattade författare. Eller som Linda Ölverudh uttrycker det i sin hyllningsdikt: ”Jag gillar Sture för att han inte var Rosamunde Pilcher, för Vulkanmannens skrivmaskinsgapskratt och för den stora pälsmössan.” Bättre kan det inte sägas.
