”Det här handlar inte om en prisökning på 20 procent, det här handlar om att hönsen har gått ut i strejk för de vet att Biden är en fackman.” Orden kommer från den tidigare Bidenväljaren Chris Abramovicz, som förklarade för affärstidningen Wall Street Journal att Harris inte förstår vanliga folks problem och menade att den liberala eliten ljög för folk om att ekonomin går bra.
I skuggan av klimatförändringar, krig och högerextremism kunde man tro att politiken skulle avgöras av hur partierna ser på dessa frågor. Men för de allra flesta tar sig dessa dramatiska förändringar främst uttryck i en högst påtaglig sänkt materiell standard: högre arbetslöshet, inflation och räntor.
Demokraterna kunde ha talat till hur folk upplevde att deras ekonomi blev sämre och förklarat vad de ville göra åt det. Det började också Harris med, då hon i första tal kampanjade på ekonomiska frågor som att bekämpa prisökningar på matvaror och medicin och sänka bostadskostnader genom mer byggande. Förslagen möttes av hård kritik – både från republikanerna, som kallade det kommunism, och från ekonomer i mitten som kallade det oansvarigt. Befolkningen delade däremot inte kritiken: hela 60 procent av amerikanerna stöttade mer aggressiva grepp mot företagens prisökningar.
Strategin skiftade mot att ”nå mittenväljare” genom att måla upp Trump som ett hot mot demokratin och förmå republikaner att välja ”landet före partiet”. Man pekade ut att till och med Trumps egna tidigare tjänstemän i Vita huset har kallat honom för ”fascist” och och beskrivit honom som en olämplig president. Republikaner som Liz Cheney blev en del av kampanjen och Harris vicepresidentkandidat Tim Walz mässade på möte efter möte att ”i vårt läger finns alla mellan Dick Cheney, Taylor Swift och Bernie Sanders”. Harris gick så långt som att utlova ministerposter till republikaner.
Att göra demokratin meningsfull genom att visa att den kan leverera för vanligt folk är ett bortglömt, men egentligen klassiskt politiskt grepp.
Demokraterna är känsliga för kritik från den ekonomiska eliten. Enligt uppgifter till tidskriften The Atlantic var det Harris svåger Tony West – chefsjurist på taxiföretaget Uber – som varnade att hon riskerade att förlora stöd i företagsledningar om hon fortsatte med sin ekonomiska populism. Enligt andra uppgifter var även Linkedins grundare, miljardären Reid Hoffman, en viktig finansiär till Harriskampanjen. Han ska ha ställt krav på att Harris skulle sparka regeringstjänstemän som jobbade med monopollagstiftning och konsumentskydd.
I stället för att prioritera ekonomiska frågor och lyfta fram de reformer man lyckats med, som prissänkningar på 38–79 procent på medicin genom Inflation Reduction Act, skulle Harris kampanj samla demokrater och marginalväljare från republikanerna runt ett gemensamt försvar för demokratin.
Resultatet var en brakförlust. Medan Trump stod stilla på drygt 74 miljoner röster både 2020 och 2024, backade Demokraterna från 81 till 71 miljoner. De flesta människor trodde uppenbarligen inte på budskapet om att rädda demokratin genom valsedeln.
Här finns likheter till Sverige. Under Almedalsveckan 2022 fastslog Magdalena Andersson att det stundande riksdagsvalet handlade om värderingar: ”Det som står på spel i valet är mer än olika åsikter kring exakt hur många fängelseplatser vi ska ha. Det är något större än om en satsning på sjukvården ska vara på hundra eller tvåhundra miljoner, vilket i och för sig kan vara viktigt. Vad som står på spel är vilka värderingar som ska genomsyra Sverige”.
2022 gick Socialdemokraterna fram på grund av ”Magdamoderater” – ekonomiskt högerorienterade men socialt liberala högutbildade i storstadsområden. Men valdeltagandet var det lägsta sedan 2006 och tre procentenheter lägre än 2018. Framför allt minskade valdeltagandet i Södertälje, Järfälla och Botkyrka. Budskapet om att rösta för ”vilka värderingar som ska genomsyra Sverige” mobiliserade inte till vallokalerna.
Att göra demokratin meningsfull genom att visa att den kan leverera för vanligt folk är ett bortglömt, men egentligen klassiskt politiskt grepp. Redan 1938 slog USA:s president Franklin D. Roosevelt fast att demokratin försvunnit i flera länder, ”inte för att deras folk ogillar demokrati, men för att de har blivit trötta på arbetslöshet och ekonomisk osäkerhet.” Människor hade förlorat sin tilltro till det politiska systemet, efter en rad svaga regeringar som inte erbjöd materiella förbättringar. ”Till slut, i desperation, har de valt att offra friheten i hopp om att få något att äta”, avslutade han.
Om vanligt folk ska känna att demokratin är värd att försvara, måste demokratin också leverera för dem.
Roosevelt visste vad han snackade om: han hade lett USA genom depressionen och förberedde nu landet för krig mot axelmakterna. Han konkluderade att ”en regering som vill skydda demokratin måste bevisa att regeringen är starkare än krafterna i den ekonomiska depressionen”.
Nu lever vi än en gång i turbulenta och ekonomiskt krävande tider. Nedstängningen under corona och den snabba öppningen sparkade i gång inflationen, och Rysslands invasion av Ukraina spädde ytterligare på den genom att driva upp priset på gas och olja. I en sådan verklighet är inflation, arbetslöshet och räntor mer avgörande för människor än demokrati, värderingar och principer. Eller formulerat annorlunda: i dagens ekonomi är den största gruppen marginalväljare vanliga löntagare, och de väljer mellan arbetarpartier, högerpopulister eller soffan. Det är denna grupp som vi progressiva måste nå.
Men det har blivit svårare i dag. Historiskt har facket, föreningar och partiorganisationer medlat mellan arbetarpartiernas topp och folket. De kanalerna har blivit svagare i både USA och Sverige, om än på olika sätt. Det finns ingen officiell facklig-politisk samverkan med demokraterna i USA. Ändå lyckades Harris få stöd av närmast alla stora fackföreningar. Enligt AFL-CIO – ett slags amerikanskt LO – var det faktiskt fler fackligt anslutna som röstade demokratiskt i 2024 än i 2020, på grund av Bidenadministrationens tydliga pro-fackliga politik och långsiktiga investeringar för att stärka löntagarkollektivet. Men då bara drygt 10 procent av amerikanerna är fackligt anslutna så räckte det inte till för att påverka valutgången.
I Sverige är anslutningsgraden betydligt högre, och facket skulle kunna vara en viktig kanal mellan vanligt folk och politiken. LO är också anslutet till Socialdemokraterna vilket borde vara en stark resurs för partiet. Men till skillnad från i USA är LO-medlemmarna i Sverige ”förbannade” på organisationens samarbete med Socialdemokraterna, och LO-ledaren Johan Lindholm har öppnat för att se över den mer än hundraåriga alliansen. När det nya finanspolitiska ramverket offentliggjordes var han kritisk: ”Socialdemokraterna tar beslutet, men jag har Sveriges arbetare för ögonen och där finns det mycket att önska.” Det efter att stödet för SD ökade bland LO-medlemmar i valet 2022 jämfört med 2018, samtidigt som stödet för Vänsterpartiet minskade. Än värre är det faktum att den fackliga anslutningen bland arbetare fallit till 59 från knappt 90 procent på 1990-talet, och nu är lägre än bland tjänstemän.
Därför har Martin Gelin fel när han säger att vänstern sprider lögner om Harris kampanj. ”Det finns faktiskt ingen administration på ett halvt sekel som genomfört fler riktade åtgärder för låginkomsttagare. Inget annat G7-land har heller haft mer dramatiska löneökningar för de fattigaste, svagare inflation, lägre arbetslöshet och starkare tillväxt.” Det är sant, men det också en låg ribba. De flesta åtgärderna för låginkomsttagare löpte ut i lagom tid till valet, samtidigt som satsningarna på omställning, jobb och energi som jag tidigare skrivit om börjar producera jobb från 2025. Det kan vara Trump som gynnas av Bidens ekonomiska stimulanser.
För att vanligt folk ska uppleva att demokratin är värd att kämpa för, måste demokratin även kämpa för dem. Det är därför bekymrande att Magdalena Anderssons efter Trumps valvinst reagerade med orden ”det är nu viktigt att Sveriges regering och EU arbetar för ett fortsatt starkt amerikanskt engagemang för Ukraina, för en öppen handel och för en stark och stabil internationell ordning” – inte för att det inte är viktigt, men för att hon, i bästa fall, talar till människors ekonomiska villkor enbart som en del av en abstrakt internationell handelsordning.
Om vanligt folk ska känna att demokratin är värd att försvara, måste demokratin också leverera för dem. Annars vinner högerpopulisterna på walkover.
