Iggy Pop har sagt att han inte skäms för att klä sig i kvinnokläder, eftersom det inte är skamligt att vara kvinna. Det har han rätt i. Och det känns bra att ha en legendarisk rockstjärna i ryggen när man själv tvingas ta på sig kjol för att få en dräglig arbetsmiljö.
Vi befinner oss mitt i en värmebölja. Temperaturen har krupit upp mot 30-strecket flera dagar i rad, och i spårvagnen är det ännu varmare. Glassar smälter, solfjädrar fläktar och luften dryper av svett.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men i personalen pustar vi ut. För vi har äntligen fått tillbaka ett tredje alternativ till långbyxor eller kjol.
Jag har arbetat i upphandlad kollektivtrafik i drygt 25 år. Och vid varje upphandling är det tre saker som återkommer, oavsett vilket företag som vinner: sänkta personalkostnader, tuffare scheman och, märkligt nog, att shortsen försvinner ur uniformen.
Det här har hänt förr. 2002 tog den nya trafikoperatören bort våra kortbyxor. En manlig tågvärd svarade med att gå till jobbet i kjol. Cheferna förklarade i lokaltidningen att kjol är för kvinnor och byxor för män. Det hela slutade med att shortsen återinfördes.
Samma visa 2013. Ny operatör, samma förbud. Då var det flera män på Roslagsbanan som tog på sig kjol – en protest som blev världsnyhet. Även då kom shortsen tillbaka.
I vintras tog ännu ett företag över. Gissa vad? Kortbyxorna drogs in igen. När ett gäng karlar än en gång lagt beställningar på kjolar började ledningen utreda cityshorts.
Och nu sitter jag här i dem och kör, och värmen känns inte längre som ett säkerhetshot. Körhytten är ett växthus på hjul, och den inbyggda luftkonditioneringen är ofta det som avgör om man kan köra säkert. Då är det skönt med ett par shorts.
Ändå gläds jag åt kjolarna. För varje gång shortsen har försvunnit så har frågan drivits av facket. Argumenten har varit på vår sida, men de har sällan hjälpt. Det enda som har gjort skillnad är om mannarna börjar spänna på sig kjolar. Då blir det plötsligt bråttom.
Som fackligt förtroendevald är det viktigt att visa att arbetsmiljöfrågor inte bara är ord. Så när värmen slog till blev det att sätta på mig kjolen igen. Det blev en del skämt om skottar, och något enstaka ”madame”, men överlag var både kollegor och trafikanter positiva.
Samtidigt fanns oron där. Den där krypande rädslan för att en galning skulle ge sig på en bara för att man bryter mot en norm.
Det är för övrigt märkligt att vi fortfarande har könskodade arbetskläder. För det är ju inte för svalkans skull kvinnor erbjuds kjol.
Allt löste sig även i sommar alltså. Men frågan kommer tillbaka vid varje upphandling. För om man sitter på ett luftkonditionerat kontor är det enkelt att skriva ”långbyxor” i klädkoden.
Fackförbundet Seko har länge försökt få politiker att låta annat än bara priset avgöra vid upphandlingar. Det borde vara en självklarhet med vettiga arbetskläder, framtagna i samförstånd med personalen.
Låt oss slippa bråka om byxbenens längd nästa gång. Annars lär gubbarna springa raka vägen till Zara.
