Rahimi (Zar Amir Ibrahimi) är en ung journalist och befinner sig för stunden på ett jobb i Mashhad, Irans näst största stad. Landets strikta klädkod för kvinnor och än mer extremistisk syn på deras närvaro i det offentliga rummet, passar en rökande tuffing som henne illa. Hon är ute efter att bevaka en serie olösta mord på kvinnor, vars kroppar har hittats illa tilltygade i stadens utkant. Alla har de en sak gemensamt – de har arbetat som prostituerade.
Eftersökandet för henne ut i nattens Mashhad, på vägarna där kringflackande män i olika åldrar rör sig relativt riskfritt till fots eller på motorcykel. Själv kan Rahimi inte ostört utföra sitt jobb på egen hand utan måste ha med sig ett manligt förkläde, en snäll och något tafatt kollega. Men det är hon som ställer polisen mot väggen, närmar sig de förtvivlade sörjande och stigmatiserade familjerna som förlorat en dotter och hon luskar runt bland gubbarna på stan för att skaffa information. Snart framträder andra frågor än vem som är mördaren: På vems sida står polisen och vilka politiska implikationer gör att någon eller några verkar skydda mördaren? Parallellt med Rahimis allt mer utmanande undersökningar introduceras familjefadern Saeed (Mehdi Bejestani), en medelålders krigsveteran, numera snickare med en familj bestående av ung fru, en liten dotter och tonårig son. Utåt sett lever de ett fridfullt och ömsint liv, men något är fel. Frun klagar på hans brist på engagemang för henne och barnen. Tidigt i filmen blir det uppenbart att Saeed bär på en fasansfull hemlighet. Han är en sadistisk mördare.
Miljöerna bjuder på på en ovanlig variant av film noir, belägen i ett Iran vi aldrig annars får se på nyheterna. Scenerna med de unga flickorna, ibland äldre kvinnor, som under hijaben signalerar sitt ärende med kraftig make-up och en hårslinga som får sticka ut, är hjärtskärande och gastkramande. Blir de nästa offer? De står längs motorvägen som osaliga andar, medvetna om att en mördare går lös.
Trots motgångar, förnedrande behandling av myndigheter och ovilliga vittnen och inte minst en allt farligare situation, ger sig inte Rahimi och filmen rör sig snabbt och vigt mot sin gastkramande upplösning.
Bakom Holy Spider står Ali Abbasi, svensk regissör vars film Gräns – om ett kvinnotroll som växer upp och lever bland vanliga människor – blev flerfaldigt prisad. Holy Spider spelades in i Jordanien efter att först ha blivit nekad tillstånd i Iran och Turkiet. Något som inte är särskilt förvånande med tanke på det laddade temat med prostitution, kvinnomord och såväl korrupt polis som rättsstat. Historien bygger på ett verkligt fall i Mashhad i början av 2000-talet med en man som mördade 16 kvinnor. Holy Spider var mediernas namn på den okände mördaren och syftade på hans sätt att låta offren fastna i hans nät, men också på hur religiös extremism spinner ett giftigt nät av skenhelig maskopi.
Skådespeleriet är övertygande hos såväl den bestämda men samtidigt utsatta Rahimi och Saeeds grymhet och självhat skildras med hårresande balanserad precision och historien rör sig framåt med sugande thriller-puls. Våldtäktsscenerna och de efterföljande morden gestaltas med osminkad realism och Abbasi väjer inte för brutaliteten. Det finns heller ingen anledning att försköna eller förmildra den fasansfulla verklighet som främst fattiga kvinnor utsätts för. Ändå funderar jag på om den välgjorda filmen skrämmer bort en stor del av publiken. Själv blundade jag mig igenom de första femton minuterna i hopp om att chockverkan ska övergå i en sorts förlösande hämndodyssé. Oavsett detta: Med Holys Spider visar Abbasi att han definitivt tillhör Filmsveriges toppskikt.
