När en man sprängde sig själv i centrala Stockholm mitt under julruschen, december 2010, väcktes rädsla hos många. Kan det hända igen? Var? Vem? Men rädslan såg olika ut beroende på vem som upplevde den. Om du var en av dem som plötsligt såg potentiella terrorister i din närhet, eller om du var en av dem som de misstänksamma blickarna riktades mot.
Om detta skrev författaren Jonas Hassen Khemiri en krönika i Dagens Nyheter en vecka efter bombdådet. Krönikan blev så småningom en roman och ett pjäsmanus. Den 18 januari är det dags för premiär på Jag ringer mina bröder på Malmö stadsteater, i regi av Farnaz Arbabi. Pjäsen handlar bland annat om vad som händer med den egna självbilden om majoritetssamhället plötsligt betraktar varje svarthårig man med skägg som ett hot.
– Fortfarande är det många som tycker att bilbomben i Stockholm var ett terrordåd men att Breivik var en ensam galning. Bilden av terroristen är inte blond och blåögd. Dagarna efter bilbomben var vi många som kände misstänksamma blickar riktade mot oss. Vi var potentiella terrorister, säger Farnaz Arbabi.
Farnaz Arbabi och Jonas Hassen Khemiri har arbetat ihop tidigare då Arbabi år 2006 regisserade Invasion! som blev en succé både bland publik och hos kritiker.
– Jag ringer mina bröder ger en bekräftelse på att man inte är onormal för att man känner sig utanför och att vi alla är lite paranoida i bland. Samtidigt ger den en inblick i hur det känns att ständigt bli placerad utanför normen. Kanske kan pjäsen göra majoriteten uppmärksam på hur den definierar minoriteten.

Farnaz Arbabi flyttade med sina föräldrar till Sverige från Teheran 1979. Hon var två år gammal och Sveriges flyktingpolitik var en annan, generösare. Nu lever vi i en tid där Sverigedemokraterna vinner mark och hårdare språkbruk mot muslimer, romer och invandrare används över hela Europa.
– Under 1990-talets ekonomiska kris piskade Ny Demokrati upp hat. Då var det mot invandrare generellt. I dag riktas det mot muslimer och romer.
Pjäsen problematiserar hur fördomar föder fördomar och låser in oss i ett stereotypiskt tänkande.
– Dagarna efter valet 2010 var vi många som kastade rädda och misstänksamma blickar på alla blonda och blåögda vi såg. De var i stället potentiella rasister. Vi bär alla på fördomar och ju förr vi erkänner det desto snabbare kan vi arbeta med dem.

Slutrepetitionerna inför premiären pågår för fullt och Farnaz Arbabis nerver börjar ge sig till känna.
– Vi befinner oss i det där kritiska skedet när allting ser ut att vara på plats men inte riktigt är det. Rytmen, tempot, föreställningens puls är inte där än. Den brukar komma med publiken.
Farnaz Arbabi hoppas att Jag ringer mina bröder ska locka samma blandade publik som Invasion! gjorde.

Jonas Hassen Khemiri skriver ofta med ett direkt publiktilltal, skådespelarna kliver in och ut i olika karaktärer och situationer. Farnaz Arbabi känner igen sig i hans texter. I bilden av utanförskap, identitet och inte minst i språkets lekfullhet och humor.
– När jag läser Jonas’ verk så sitter jag ofta och skrattar högt för att i nästa sekund ha tårar i ögonen och jag är inte en lättrörd person i vanliga fall. Vår teatersyn stämmer överens. Vi låtsas inte verklighet på scenen utan publiken får vara där de är, på teatern, och just därför blir det så verkligt.
Farnaz Arbabi har regisserat och dramatiserat allt från Tjechov och Vilhelm Mobergs Utvandrarna till dagsaktuella samtidspjäser. Ändå är det inte svårt att upptäcka ett mönster i hennes arbete. Frågor om klass, etnicitet, utanförskap och jämlikhet är ständigt närvarande.
– Jag står inte ut med att människor blir behandlade illa, att alla inte har samma möjligheter i livet. Jag blir förbannad över att så många som sitter på makt vägrar ta ansvar. Så egentligen kanske det är ilska som driver mig.