I söndags kväll stod det klart att Emmanuel Macron ställs mot Marine Le Pen i den avgörande andra presidentvalsomgången 7 maj. Vänsterns kandidat Jean-Luc Mélenchon lyckades, trots en stark uppryckning under valrörelsens sista veckor, inte nå upp till Le Pens 21,5 procent utan stannade på 19,6 procent, strax bakom högerkandidaten François Fillon.
Frågan är vad resultatet kommer att innebära för vänstern och det politiska landskapet i Frankrike i stort. Detta val är historiskt på en rad punkter. Det faktum att inget av de två statsbärande partierna tog sig vidare till andra omgången, för första gången sedan den femte republiken grundades 1958, är uttryck för en trend som går igen i flera västländer: förtroendet för politiska partier sjunker stadigt. I Frankrike har denna utveckling gått längre än på många andra håll.
Disintegrerande socialdemokrati
Det politiska landskapet i Frankrike har visserligen alltid varit instabilt, med ständiga nybildningar och ombildningar av partier. Men i dag befinner sig flera politiska partier i en långt framskriden förmultningsprocess. Det gäller inte minst Socialistpartiet. Efter att partiet bildades 1971 präglades det länge av en maktkamp mellan den socialistiska falangen kring François Mitterand och den socialdemokratiska högerfalangen kring Michel Rocard. Sedan partiets högersväng började på 1980-talet har det successivt förlorat sin traditionella väljarbas och ersatt den med rörliga urbana väljare. I årets val blev denna konflikt plågsamt uppenbar för partiet då de olika väljarfraktionerna till stor del valde att rösta på Mélenchon respektive Macron.
Benoît Hamon slutade med sex procent av rösterna, 22 procent färre än Hollande fick 2012. Det är ett historiskt lågt resultat och det spekuleras nu i huruvida partiet överhuvudtaget kommer att överleva sedan flera tunga politiker öppet valde att stödja Macron i första omgången, däribland Hollande själv. Det enda som talar för det är att varken Macron eller Mélenchon har några partier. De är båda stödda av rörelser som saknar den komplexa infrastruktur som finns i moderna partier. Det nätverk som Socialistpartiet har byggt upp över åren är för värdefullt för att överges. Partiets öde kommer därför sannolikt att avgöras under nästa kongress.
Antingen vinner den Macron-lutande ledningen åter makten och leder in partiet på en ännu tydligare mittenväg, eller så lyckas gräsrötterna välja ännu en Hamon-figur som kan ta upp kampen med Mélenchon om vänsterväljarna. Klart står i alla fall att partiet inte kommer att kunna räkna med att inneha samma dominanta position som det hittills har haft.
Det står klart att Frankrike förtjänar och har fått en ny sorts vänster
Framtidens vänster
Den kraft som kan fylla det för tillfället uppstådda tomrummet efter Socialistpartet är just Mélenchons La France Insoumise. Mélenchons exceptionella framgång vittnar om att det finns ett behov av ett tydligt ekosocialistiskt alternativ kring vilket de olika gröna, röda och rosa krafterna kan samlas. Det faktum att det inte är ett parti utan en rörelse gör också att det snabbt kan anpassa sig till det radikalt nya politiska landskap som har uppstått i Frankrike. Precis som Indignados-rörelsen övergick i partiet Podemos i Spanien kan La France Insoumise mycket väl komma att mynna ut i ett nytt inflytelserikt vänsterparti. För det krävs dock att rörelsen vinner flera av de säten i Nationalförsamlingen som i dag innehas av socialisterna. Med det franska majoritetsvalsystemet där den största kandidaten vinner hela valkretsen är det inte det lättaste. Men om resultatet i första omgången upprepas i parlamentsvalet i juni kan det mycket väl hända.
Samtidigt har de senaste årens politiska omvälvningar runtom i världen, inte minst helgens presidentval, visat att traditionella politiska partier har kommit att bli alltmer ineffektiva som politiska mobiliseringsenheter. Socialdemokratiska partier går tillbaka överallt för att den nyliberala mittenpolitik de driver har ett allt svagare existensberättigande, men också för att de i stor utsträckning har förlorat just den aspekt som en gång bar dem till makten, det vill säga folkrörelseaspekten. De politiker som i dag lyckas mobilisera vänsterväljare gör det främst utanför de traditionella partierna. Bernie Sanders är det kanske det mest uppenbara exemplet på detta.
Samtidigt går det, som Podemos partiledare Pablo Iglesias har påpekat, inte att bortse från partipolitiken. En rörelse kan bli hur stor som helst, men för att kunna utöva reellt inflytande måste den någon gång ta sig in i de representativa institutionerna också. Det faktum att de senaste årens framgångsrika vänsterpolitiker alltid har haft stöd av en rörelse utanför partierna säger möjligen något om hur framtidens vänster kommer att se ut. Podemos uppstod ur 15-M/Indignados-rörelsen, Labour-ledaren Jeremy Corbyn valdes med hjälp av och är beroende av gräsrotsrörelsen Momentum för sitt stöd och den folkrörelse som var Bernie Sanders primärvalskampanj gav strax efter valet upphov till Our Revolution. Om La France Insoumise lyckas etablera en struktur av samma hybridnatur mellan rörelse och parti, med en fot i och en utanför parlamentet, kan det mycket väl komma att bli en inflytelserik faktor i den franska politiken framöver.
En ny generation
På valnatten valde Mélenchon att, till skillnad från de övriga kandidaterna, inte ge någon rekommendation inför den andra valomgången. Att i republikens namn uppmana sina väljare att rösta på en kandidat vars politik han anser vara en av de huvudsakliga orsakerna till extremhögerns uppgång var uppenbarligen för magstarkt. De av Mélenchons väljare som nu kommer att rösta på Le Pen hade förmodligen ändå inte låtit sig övertalas.
Mélenchon vann som väntat i storstäder i södra delen av landet och kom tvåa i de flesta departement där Nationella Fronten vann, framförallt i det industriella nordöstra Frankrike. I åldersgruppen 18-24 stöddes han av 30 procent, långt före Le Pen (21) och Macron (18). Denna trend märks även i USA, Storbritannien och på andra håll, och går inte helt att avfärda med Churchills devis om att unga röstar med hjärtat. Det blir alltmer uppenbart att nästa generations väljare ställer helt andra krav än vad som erbjuds av politiken i dag. Att det finns framtidsutsikter för en rörelse av La France Insoumises slag råder det ingen tvekan om.
Om Mélenchon, vars egen person i sann populistisk anda har kommit att bli rörelsens nav, själv kommer att vara en del av den utvecklingen återstår att se. Han har tidigare antytt att detta är hans sista presidentvalskampanj. Men sedan den oväntade opinionsframgången inleddes tidigare i våras har det budskapet blivit otydligare. Kanske kommer ett slutgiltig besked först efter parlamentsvalet. Oavsett står det klart att Frankrike förtjänar och har fått en ny sorts vänster.
