Javisst, det behövs mer debatt om Kuba. Och för meningsfull debatt behövs fakta och analyser, ett önskemål redaktionen tillskriver Bertil Egerö/Elsa Grip. Problemet är att deras ”reseintryck från Kuba” saknar fakta och därmed möjlig analys. Där finns mest diverse intryck och funderingar dominerade av korruption, svart marknad, inkomstskillnader, förstelnad byråkrati. Och diverse sakfel och missförstånd som det behövs större utrymme för att bemöta.
De beklagar att de bara nått ytan av de konkreta inslagen i reformpolitiken, men visar inget intresse för vilka de är och syftet: att lösa de problem som internationell turism och marknadsinslag medfört. Ursäkten att de inte fått en intervju med ”centralt ansvariga” är belysande, liksom att de fick intervjuer med lokala dito. Vilken kommunstyrelse i Sverige skulle ta tid för att besvara turisters frågor, för att inte tala om regeringen.
På Kubas statistiska centralbyrås hemsida, one.cu, finns detaljerad statistik om ekonomiska och sociala förhållanden. Där framgår att den totala importen 2011 uppgick till 14 miljarder US dollar, det vill säga cirka 8 000 kr per invånare. Av den gick två miljarder till import av livsmedel, det vill säga cirka 1 200 kr per person. Att detta inte kan täcka 70-80 procent av livsmedelsbehovet i landet är uppenbart. Å andra sidan finns den siffra som EÖ hittat, 70-80 procent. Jag vet inte hur den förtydligas i källtexten, men som den citeras av EÖ är det en olycklig formulering, eftersom siffran innefattar stora delar av övrig import som behövs för jordbruk, boskapsskötsel och förädling som djurfoder, konstgödsel (ja, allt är inte organiskt), förpackningsmaterial med mera till höga kostnader.
Dessa siffror visar hur hårt Kubas omvärldshandel drabbas av USA:s blockad som ju innebär blockad från stora delar av världsmarknaden. Den belastar Kuba med över fyra miljarder US dollar årligen i högre kostnader för import och förlorade exportintäkter.
EÖ rekommenderar läsning av de ”Riktlinjer för ekonomisk och social politik” som nationalförsamlingen antog 2011, men delger inget av dem. De togs fram i ett jättelikt rådslag under tre månader 2010 där så gott som alla kubaner deltog. Det blev både en omfattande läroprocess och en slags folkomröstning om hur djupgående, omfattande och snabba förändringar som borde genomföras. ”Riktlinjerna” började genomföras 2011: decentralisera till län och kommuner, banta statlig förvaltning, större självständighet för statliga företag, öka egenföretagande, kooperativ och marknad, införa inkomst- och vinstbeskattning, arbetsgivaravgifter, med mera. Infrastruktur och industri förblir i statlig ägo liksom hälsovård och utbildning, gratis och lika för alla.
Den intressanta frågan är om Kuba än en gång kan bryta ny mark och från en statlig planekonomi gå över till en kombination med marknadsinslag, dominerade av kooperativ och demokratiskt småföretagande?
Det blir inte lätt. Med sin öppna ekonomi och utsatta läge är Kuba mycket sårbart. Och de yttre problemen blir bara värre, både USA:s aggressionspolitik och klimatförändringar. De som är intresserade av hur det går kan läsa Tidskriften Kuba, http://www.svensk-kubanska.se eller http://www.globalarkivet.se.
