För ett tag sedan publicerade The Guardian ett reportage om hur boomen för förnyelsebar energi skapar tusentals nya jobb i Storbritannien. I artikeln intervjuas flera arbetare som alla återkommer till samma sak: känslan av stolhet av att vara med och bidra till en utveckling som kommer att gynna hela samhället, rentav hela mänskligheten.
“Det känns som att vi gör något varje dag som aldrig har gjorts förut. Rör oss framåt mot något väldigt viktigt”, säger 21-årige Mostafa Hamed som kom till Storbritannien som flykting från Irak som 4-åring. “Vi arbetar inte bara med stora energiinfrastrukturprojekt – det finns en verklig anledning till det vi gör”, säger den före detta oljearbetaren Matt Wooltorn. Båda är idag med och bygger ut den snabbt växande havsbaserade vindkraften i landet.
En liknande framtidstro präglade Nooshi Dadgostars avslutningstal på Vänsterpartiets kongress i helgen. Hon talade om hur statarnas och emigranternas Sverige blivit en av världens mest framgångsrika nationer och om hur framtidens ännu byggs i våra industriorter. Om en utveckling som “hela tiden går framåt”, om högteknologiska branscher och specialstål – och naturligtvis om “världens bästa industriarbetare” som med ny teknik och aktiv industripolitik ska föra oss in i det hållbara samhället.
Det är knappast någon radikal vänsterpopulism, utan snarare klassisk reformism från början till slut. När Nooshi Dadgostar hyllar svensk konkurrenskraft och slår fast att “endast det bästa är gott nog” åt folket låter hon som en vänsterpartist som för en gångs skull inte skäms för att vara sosse – om än en betydligt bättre sådan än de går under namnet idag. Vänsterpolitik behövs för att skapa utveckling i hela landet och se till att de nödvändiga investeringarna görs så att vi på sikt kan leva hållbart och ha tid med varandra. 6-timmarsdagen är det långsiktiga målet, inte revolutionen.
Minst lika viktigt är dock det som inte sägs. Varken patriarkatet eller könsmaktsordningen eller rasismen nämns – och det beror kanske inte bara på att distansformatet inte lämpar sig för särskilt långa tal. I klimatfrågan är tonläget ett helt annat än när företrädaren Jonas Sjöstedts höll sitt första tal som partiledare år 2012. Där Sjöstedt talar om klimatet som en fråga om global rättvisa som kräver att vi ifrågasätter den traditionella synen på ekonomisk tillväxt och ständigt ökad materiell konsumtion talar Dadgostar snarare om industripolitik och ny teknik. Kanske handlar det bara om att målgruppen är en annan: medan Sjöstedt var tvungen att först förankra klimatfrågan i ett skeptiskt vänsterparti är Dadgostars uppgift nu att förankra den hos skeptiska industriarbetare.
Trots den uttalade ambitionen att locka fler manliga LO-medlemmar till partiet är retoriken också fullständigt fri från alla försök att flirta med “hårda tag” eller “traditionella värderingar”.
Trots den uttalade ambitionen att locka fler manliga LO-medlemmar till partiet är retoriken också fullständigt fri från alla försök att flirta med “hårda tag” eller “traditionella värderingar”. De arbetare Nooshi Dadgostar riktar sig till är inte någon föreställd massa av konservativa nationalister eller bittra förlorare på globaliseringen som blint kommer att rösta på första bästa parti som utlovar en stramare migrationspolitik. Snarare vänder hon sig till stolta samhällsbärare som vara med och bygga ett bättre samhälle.
I dagens politiska klimat känns detta fokus på framtidstro och materialism uppfriskande. Men ord är bara ord. Den stora utmaningen blir att utveckla och föra ut en trovärdig politik som faktiskt lever.
