För övrigt äter inte bara revolutionen sina barn, utan i våra dagar och geografiska trakter snarast kommunalpolitiken.
Jag har verkligen försökt att upptäcka den diskreta charm som kanske döljer sig nånstans i kommunfullmäktiges sammanträdessal och bevittnat alla dessa skuggboxningsfajter för de tunt besatta galleriorna. Lyssnat på alla dessa vackra fraser om ”kommuninvånarnas” eller ”medborgarnas” ve, väl, och förmenta önskan. Alla dessa slentrianmässiga repliker, motrepliker, slutrepliker och reservationer (man behöver för helvete inte reserverar sig mot varje beslut som man som minoritet förlorar…). Allt fiskande efter de närvarande, lagom uttråkade lokalreporternas uppmärksamhet. All den tid som ägnas åt att käbblas om helt irrelevanta grejer.
Och så den tystnad från mina egna partikamrater, som har satt munkavle på sig själva, därför att Vänsterpartiet råkar vara en del av majoriteten i min hemkommun.
Om kommunalpolitikens diskreta charm består i det lilla, det oväntade och det faktum att ingenting är för stolligt för att inte kunna bli sagt (med eftertryck!) i talarstolen, så är det det faktum att kommunal vänsterpolitik inte verkar finnas det som gör en deppig. Även för vänsterpartister är sålunda ”driftbudget” och ”investeringsbudget” skilda galaxier (och därför är det helt klart möjligt att å ena sidan glömma vallöftet om en satsning på höjda kvinnolöner och å andra sidan investera hundratals miljoner i skrytbyggen såsom nya fotbollsarenor). Sålunda blir i princip kommunfullmäktigegruppen röstboskap som får backa uppgörelser som görs i kommunledningens korridorer.
När dessutom nästintill 100 procent av de aktiva vänsterpartisterna i föreningen ägnar sin tid åt att delta i all sorts kommunala nämnder, så att partiet inte syns annars än kanske i lokalpressens insändarspalter, då är något fel, väldigt fel.
