– Det kan röra sig om hot mot personer, eller lokaler som blir vandaliserade, säger Ida Gabrielsson.
Hon tycker att de hot som många vänsteraktivister utsätts för inte tas på tillräckligt stort allvar. Medan annat politiskt våld, som då en nationaldemokrat nyligen blev misshandlad av AFA-aktivister, får stort utrymme i medierna, uppmärksammas inte den här typen av våld.
Rasistiska tongångar mer accepterade
– Vi är de första att fördöma allt politiskt våld. Men det finns en attityd att om man är vänsteraktivist så får man skylla sig själv lite, det är inte som när vem som helst utsätts.
Hon tror det hänger ihop med ett hårdare samhälle över huvud taget, där rasistiska tongångar blivit mer accepterade även inom de etablerade partierna.
Ida Gabrielsson har själv blivit utsatt för bland annat telefonpåringningar, även om hon inte upplevt det som så allvarligt. Hon vet inte exakt hur det påverkar förbundet i stort.
– Hittills har vi varit väldigt tydliga med att vi inte låter oss tystas av hot, men det är klart att sådant här kan göra att människor drar sig för att bli aktiva.
Björn Grahn var i flera år aktiv i Ung vänster Hedemora i Dalarna. Under den tiden blev han flera gånger misshandlad och hotad av nazister.
– Första gången jag blev misshandlad var vid en manifestation på Kristallnatten 2001, sedan kulminerade det runt 2007 med att jag och några andra fick motta dödshot av Svenska motståndsrörelsen. Vi vågade inte vara kvar i våra hem utan satt i en sommarstuga ute i ingenstans.
Organiserade personer
Den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen hade, och har fortfarande, ett starkt fäste i Dalarna. Björn Grahn berättar att högerextremisterna hade byggt upp ett omfattande gräsrotsarbete.
– Det här är inte folk som är ute och krossar fönsterrutor när de är fulla, det är personer som är organiserade, ger en viss andel av sin inkomst till rörelsen, är ute och affischerar regelbundet och patrullerar för att leta efter vänsteraktivister.
Togs inte på allvar
Björn Grahn och de övriga som hotats hade skäl att tro att det rörde sig om personer som var beredda att genomföra sina hot. Detta gjorde situationen skrämmande.
Han fick inte något större stöd från polisen, trots flera anmälningar.
– När polisen kom ut till oss i stugan sade de att vi borde bli folkpartister som dem istället. Det var förstås ett försök att skämta och lätta upp stämningen, men vi var väldigt skärrade då så det var inte så lyckat.
Han kände inte heller att det gjordes något särskilt från kommunpolitiskt håll för att motarbeta högerextremismen.
– Vi försökte påtala att det faktiskt sitter främlingsfientlig propaganda över hela stan, men det gjordes inte särskilt mycket.
Björn Grahn bor numera i Göteborg. Hoten var ett av skälen till att han flyttade från Hedemora. Det blev ohållbart att gå och titta sig över axeln när han gick ut, som han själv uttrycker det.
Så vitt han vet är inte situationen för vänsteraktivister i hans hemort annorlunda idag. Han känner personer från sitt gamla Ung vänster-distrikt som inte vågat fortsätta vara politiskt aktiva. Själv planerar han däremot att fortsätta med antirasistiskt arbete.
– Jag håller på och funderar och tittar runt lite, eventuellt kommer vi att starta upp en antirasistisk förening där jag bor.
