Inrikes 24 augusti, 2005

Novell: Stackars Helmuth

Sommarvärme och ute på sjön ångbåtar, vitmålade gamla skorvar ur Weisse Flotte. Söndagsmorgnar kom folk med S-Bahn till Treptower Park och tog trapporna ner till kajen. Båtarna gick på Spree till Grosser Müggel-See eller söderut på Dahme till Seddin-See och avlägsnare sjöar.
På stranden i sanden vid Langer-See satt män och kvinnor par om par eller i små grupper. I korgarna fanns ölflaskor och ätbart. Svällande kvinnor solade överkroppen med brösten delvis dolda i laxrosa bysthållare av imponerande storlek.
Många av männen hade ärr till minne av kriget. Några såg stympade ut med djupa hoplappade hål i kroppen. En karl hade nästan inget kött kring höftleden, halva högra skinkan var borta. Men linka omkring kunde han.
En som hette Helmuth berättade att han klarat sig praktiskt taget oskadd genom hela helvetet ända tills det tog slut våren 45. Han hade bara tre små ärr, två från en kula genom låret och ett vid handleden. Låret läkte snart men gav i alla fall några veckors permission. Den andra skadan var från en granatskärva, ett ytsår som inte räckte till någon permis.
Det är ju jävligt konstigt att man kunde klara sej som jag gjorde, filosoferade han. Egentligen är det förbannat orättvist. Unga grabbar med bleka barnkinder dog ofta innan dom sett en enda ryss. Fast någon rättvisa finns ju inte.
Visst hade dom unga fått militär utbildning, men erfarenhet är mycket viktigare. Den som överlever gör det för att han fått instinkterna uppövade och anar faran innan den kreverar. Vid ständig beskjutning är man ett skräckslaget djur och blir vaksam som det villebråd man är.

Vid östfronten var det ofta en jävla soppa och värre ändå bakom fronten. Kolonner som körde fast i sörjan, order och kontraorder från nervösa officerare. Underbefäl sket nästan på sej av skräck om några bassar började se hotfulla ut. Gormande och illa sedda befäl gick snabbt hädan utan att någon kunde förklara hur.
Enkla saker fattades, gasbindor och kompresser till exempel. Istället kom det pappersgrejer, eländigt skit som gick i upplösning när såren blödde igenom. Många förblödde alldeles i onödan. Det gick förresten åt en helvetets massa folk i onödan överallt.
Vi pratade jämt om hur det skulle vara att ge sej till fånga, ja inte när befäl var i närheten förstås. Då var det säkrast att hålla käften. Det var inte många som vågade gå över. Alla fattade ju att ryssarna inte älskade oss efter allt vi gjort i deras skövlade land.
Det fanns utkommenderade rumäner på våran sida. En berättade om en kompis som tröttnat och beslutat sej för att desertera. Det var livsfarligt. Desertörer som greps arkebuserades utan pardon av säkerhetstrupperna bakom fronten.
Men den här killen kom på hur han skulle göra. Han tog en hink och sa att han skulle hämta vatten. Han höll reda på vilka förband som fanns i närheten och sa att kokvagnsbefälet skickat honom på vattenjakt. Det gick fint, han släpptes igenom överallt. Sen smög han väl hem över södra Ukrainas slättland om nätterna till sin moldaviska bondby och gömde sej.
Fy fan som vi frös där borta när det blev vinter. Man måste in under tak om nätterna för att överleva. Mänskligt var det bara om man fick en kommendering bakom fronten för att jaga partisaner. I bondbyarna fanns ju en del kvinnor kvar. Mest tillmötesgående var dom som hade svältande ungar. När man kom med käk till en sådan morsa log hon och nickade mot sängen. Fast jävligt mager var hon förstås.

Det fanns falska as som kunde le fullkomligt trovärdigt. Min bästa kompis Walter blev ihjälstucken av en sån när dom knullade. Hon hade en slipad slaktkniv i sängen. Jag tog grundlig hämnd, punkterade hennes lungor med kniven, stack henne då och då mellan revbenen både fram och bak. Det är förbannat smärtsamt att andas med trasiga lungor, blodet rinner ur käften som på tjuren vid en sjunde klassens tjurfäktning.
När hon rosslat färdigt tvingade jag tre gamla gubbar att gräva en grav åt Walter. Jag läste en psalmvers ur minnet till farväl och gubbarna skottade jord över honom. Sedan skrev jag till frun i Braunschweig att han stupat för fosterlandet.
På ett ställe i Karpaterna blev jag kvar i flera månader. Där i skogarna och bergen fanns svårfångade partisangrupper, sluga jävlar som lurade oss. En verklig kvinna fick jag i alla fall tag i där. Hon var inte ens mager utan klok nog att alltid hålla sej till karlar som hade hand om livsmedlen.
Jag ordnade med mat åt henne och hennes gamla föräldrar. Det var fan inte lätt att få tag i något. Min enda bytesvara var skräckslagna fruntimmer jag kunde skaffa. Som tur var hittade jag ett nedgrävt förråd bakom ett uthus i en by. Där fanns gott om rotfrukter och vete, korvar och en rökt skinka på minst fem kilo.
Längst ner i gropen låg tamejfan tre handgranater. Jag gick in i huset, tog med kärringen ut och visade handgranaterna. Hon spelade ovetande förstås tills jag tog fram pistolen. Då föll hon på knä med knäppta händer mot mej som om jag var någon jävla Jesus.
Jag blev faktiskt sentimental. Ibland blir man det. Istället för att ge henne en kula gick vi in i huset. Hon fick av sej kläderna i en fart utan att jag ens pekat och var ivrigt tillmötesgående. Någon skönhet var hon ju inte.
Efteråt tog jag pistolen igen men hon såg på mej med så bedrövade hundögon att jag gick min väg. Jag hade för längesen insett att det inte hjälpte att skjuta folk. I så fall hade vi fått ta död på varenda jävel.

En kurort vi lagt beslag på blev uppsamlingsplats för fångar. Det var under sista krigsåret. Vi tog inte värst många fångar längre. Ryssarna ringade in och tog stora skaror av våra grabbar istället. Ombytta roller som man säjer.
Fångarna vi tog skickades bakåt till krigsindustrin för att jobba skiten ur sej. Vi försökte bli av med dom snabbt eftersom det började bli jävligt ont om käk. Man fick knappt själv så det räckte att bli mätt. Fångarna slogs om brödkanter och avfall.
Efterhand blev allting en värre villervalla än förut. Det värsta var att transporterna tog en evig tid. Järnvägstrafiken saboterades av partisanerna. Det gick åt massor med folk att bevaka spåren men dom jävlarna bände ändå loss räls så tågen spårade ur.
Ett helt godståg med artillerigranater lyckades dom spränga. Smällen var bland dom värsta under hela kriget och hördes många mil. Vilda djur flydde av skräck. Det blev ett djupt dike där banvallen funnits och järnskrot täckte hela trakten. Skogen låg platt som klöver bakom en slåttermaskin.
En solig dag prackade en major på mej en grupp civila fångar från en bergsby, nitton stycken, hälften kvinnor. Resten gubbar av den där sorten som kan knata i bergen tills dom fyller hundra. Jag skulle vakta fångarna tills det kom en tom godsfinka åt dom.
Alla glodde lömskt och verkade redo att kasta sej över mej ifall jag vände ryggen till ett ögonblick. Det var jävligt obehagligt. Jag svor över majoren som prackat dom på mej. Man borde vara minst två att turas om med vakthållningen. Själv schappade han säkert. Det fanns fega officerare som trixade sej hemåt när allt började rasa.
Jag kunde ju räkna ut att det skulle dröja innan det kom något tåg över huvud taget. Kom det ett till slut så var det naturligtvis fullproppat. Jag funderade på att meja ner hela högen med automatkarbinen men det hade jag inte lov att göra.
Hur jag skulle få tag i käk åt dom översteg min fattningsförmåga. Jag hade ingen befogenhet att skriva rekvisitioner och få ut något från förråden. Utan rekvisition gick det inte att få ut något alls annat än med knulla som betalning. Korkade skithögar till förrådsförvaltare dog hellre än tillät minsta oordning bland sina livsmedel och papper.
Att bara låta fångarna löpa kunde jag inte. Jag hade svurit en ed som soldat att göra min plikt mot fosterlandet och alltid lyda order. Soldateden kunde jag inte bryta. Man måste faktiskt ha något sorts rättesnöre i livet.

En av kvinnorna gestikulerade att hon var nödig och ville gå in bakom några buskar. Nein, skrek jag och tecknade åt henne att huka sej där hon var. Det gjorde hon först flera timmar senare, illröd av blygsel. Om jag lät en gå avsides riskerade jag att hela högen skulle rusa åt alla håll.
Även gubbarna var generade. Alla höll sej tills dom inte kunde längre. Själv pissade jag utan att vända ryggen till. Men jag var rädd för att bli skitnödig. Med mej på huk skulle dom ha sin chans. Jag tänkte att jag fick göra det stående. Eftersom jag var hård i magen kunde jag låta det rulla ner genom byxbenet. I krig får man ta det som det kommer.
Timmarna släpade sej fram. När jag tog en slurk vatten ur fältflaskan ropade alla voda! voda! som betyder vatten. Dom var förstås törstiga. En gång i kvarten gapade dom om vatten. Till slut fick jag ge mej och valla dom till en brunn.
På kvällen lät jag dom flytta en bit för att komma bort från pisslukt och skithögar. Dom visade med gester att dom var tacksamma för det och la sej att sova. Själv var jag ju tvungen att hålla mej vaken. Det går ganska bra ett par dygn, sen blir det svårare.

Andra dagen var den första lik. På kvällen var jag dödstrött och livrädd för att somna. Man kan klara sej ganska bra med att slumra till en minut då och då bara man är så pass spänd att man vaknar igen. Det var jag. Skräcken för att dom skulle hoppa på mej släppte inte taget.
Dagen därpå evakueras allting utom jag och fångarna. Bilar lastades och försvann. Jag försökte få någon officer att stanna och höra på mej men ingen lyssnade. Då bestämde jag mej för att låta fångarna marschera till ett samhälle en mil västerut.
Efter någon kilometer fattade jag hur utmattad jag var. Fångarnas ork var bättre, dom hade ju sovit. Vi gjorde halt på en äng vid en bäck. Det var mot kvällen. Fångarna drack och la sej att sova. Jag satt i gräset med automatkarbinen i knät.
När jag vaknade trodde jag att det gått högst två minuter. Men det var ljusan dag. Jag låg där mol allena. Fångarna hade stuckit utan att röra mej. Lättnaden jag kände var så stark att jag började skratta.
Sedan gäspade jag, kröp in i en buske och slocknade. Solen stod i zenit när jag kvicknade till. Svetten rann. Jag luktade för jävligt och bestämde mej för att bada och tvätta kläderna så gott det gick.

Yr av hunger gick jag på vägen och undrade vad jag hade gjort för ont som drabbades på det här viset? Varför skulle jag straffas med att lämnas åt mitt öde? Mitt leverne hade inte varit värre ån någon annans!
Jag sköt på en stor fågel i ett träd men darrade så att jag bommade. Senare hörde jag en bil och blev alldeles vild. En menig körde och bredvid satt en präst. Dom tog mej till ett uppsamlingsställe. Jag satt där bak på prällens hopvikta fältaltare.
När jag fått mat placerades jag i ett stridande förband. Med det retirerade jag hela vägen hit till Berlin.

Utrikes 18 december, 2025

Irans vattenkris visar varför kommunismen behövs

En misse ser ut över den uttorkade Zayandehfloden i iranska Esfahan, den 1 december 2025. Foto: Hozi/MEI/Sipa.

Irans handfallna svar på vattenkrisen borde vara en varning för alla. När allt fler samhällen ställs inför planetära hot, så kommer åtgärder som en gång framstod som drastiska eller utopiska att ses som sunt förnuft.

Var, i dagens värld, finns en plats där alla våra motsättningar och kamper för överlevnad sammanstrålar? Det är inte Gaza, Ukraina, Sudan eller ens i bedrägericentrumen i norra Myanmar. Det är Teheran.

Irans huvudstad räknar ned till ”dag noll”, då vattnet helt enkelt tar slut. Och staden är inte ensam. Större delen av Iran är på väg mot ”vattenkonkurs”, när efterfrågan permanent överstiger den naturliga tillgången. Irans president Masoud Pezeshkian talar nu om att flytta huvudstaden och evakuera nästan tio miljoner människor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 18 december, 2025

Vi har bostäder men inga hem

Ett hem är mer än ett tak över huvudet. Det är att införliva alla dimensionerna av varat i sitt liv, enligt Heidegger. Konst: Meta Isæus-Berlin, ”As I Remember”, 2024. Detalj. Foto: Paulina Sokolow.

Politiken pratar om kvadratmeter och amorteringskrav, men den verkliga krisen är djupare än så. I en tid där vi ständigt flyttar, renoverar och spekulerar, blir det allt ovanligare att känna sig hemma på en plats.

Jag träffar en kvinna från Mölndal på en lunchtillställning. Hon är, berättar hon, född och uppvuxen i Mölndal. Hennes man är också från Mölndal. De bor i Mölndal, och har gjort det i hela sina liv. Under en period hade hon en anställning i Linköping – men då pendlade hon från Mölndal.

Jag har varit en del i Mölndal, och hennes livsval framstår som helt obegripliga för mig. Mölndal är en charmlös småstad, så nära Göteborg att det i praktiken rör sig om en förort. Kvinnan, som är över 50, väcker någon sorts förvirrad medkänsla i mig. Jag tycker inte att hon verkar ha levt ett riktigt liv. Samtidigt är det som om jag avundas henne, för att hon uppenbarligen klarat något som jag själv aldrig riktigt har gjort: att känna sig hemma.


Jag cyklar, och inser att jag har svängt utan att tänka på vad jag gjort. På ren automatik har jag valt den snabbaste vägen hem.

Det borde inte vara något konstigt, men känslan i kroppen skickar mig ändå tillbaka till barndomen. När jag gick hem från skolan. Körde moppe hem från stallet. Borta i tankar, mitt i den täta trafiken över Alnöbron, 42 meter över ett isbrutet hav jag slutat lägga märke till, och någon gång plötsligt noterade på nytt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 december, 2025

Näringslivets ekonomisajt får konkurrens från vänster

Den nya sajten Ekonomidata vill ge svar på svenskarnas funderingar om både privat och statlig ekonomi, samtidigt som man utmanar näringslivets snarlika sida Ekonomifakta. ”Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör”, säger Skiftets teknikchef Joel Svensson.

Kodknackare Joel Svensson, 32, är inte helt lätt att nå dagen efter att projektet Ekonomidata.nu blivit tillgängligt för allmänheten. Teknikchefen beskriver ett gensvar över förväntan, och hur mejlkorgen snabbt fylldes upp av synpunkter på den tidiga beta-versionen.

– Det var kul och bekräftande med så många ögon på det samtidigt, säger han till Flamman.

Populärast just nu på sajten – som samlar statistik om Sveriges ekonomi från en mängd öppna källor – är funktionen ”Hur många tjänar mer än mig?”, baserad på att frågan ofta googlas. Andra räknar ut sin lön efter skatt.

– En extra klurig sak är formlerna för att räkna på progressiv beskattning, satserna blir högre ju mer du tjänar och så finns det massa avdrag. Just de bitarna har jag polerat en hel del i dag, så att det inte blir något gnissel om det.

Många tittar också på historisk arbetslöshet, kikar på hur hyresvärdarnas krav utvecklats de senaste åren – eller undersöker hur mycket deras intjänade pengar faktiskt är värda, efter de senaste årens inflation.

Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör, målet är att vara korrekt.

– Min förhoppning är att stora aktörer som redan gör bra rapporter, som facken eller Hyresgästföreningen, ser detta och tänker att liknande satsningar kan vara en bra idé, berättar Joel Svensson, och fortsätter: 

– Så småningom vill vi få in mer om elpriser. Men den datan är mycket mer inlåst hos bolagen som äger elmarknaden, och kan vara rätt svår och dyr att få tag på. 

Skiftet, organisationen bakom kampanjsajten Mitt Skifte och lobbyism-granskande Klägget, har precis lanserat hemsidan som samlar ekonomisk statistik från SCB, Riksbanken och andra officiella källor. Målet är att erbjuda ett alternativ till Ekonomifakta.se – det statistikorgan som Svenskt Näringsliv driver sedan över trettio år tillbaka.

– När folk googlar på statistikfrågor kommer ofta Ekonomifakta högst upp. De är bättre på att förenkla och presentera vissa grejer än Statistiska centralbyrån, säger Joel Svensson till Flamman.

Han menar att just Ekonomifaktas dominans på nätet är det som gjort ett alternativ nödvändigt. 

– Vårt främsta mål är att folk ska hitta till Ekonomidata snarare än till Ekonomifakta, förklarar han för Flamman.

Han är inte ensam om att kritisera den näringslivsägda sajten. Redan år 1990 anklagade sociologen Walter Korpi Ekonomifakta för ”vilseledande grepp”, och veckan innan Ekonomidata såg dagens ljus menade LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö att SVT ”räknar galet med hjälp av Svenskt Näringsliv” i frågan om arbetskraftsinvandring, efter att ett reportage lutat sig mot Ekonomifaktas statistik. Ekonomifakta svarade att man ”använder vedertagna metoder från SCB” och att ”demografiska mått alltid förenklar”.

– Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör, målet är att vara korrekt, säger Joel Svensson på Skiftet. 

– Men man kan ju vara kreativ i hur man presenterar saker, och vilja göra poänger. Till är det rimligt att också nämna bankvinster om man pratar om ränteavdrag.

Han tar upp hur Ekonomifakta tenderar att framställa skatt som något som ”enbart hindrar dig från att tjäna mer pengar”, exempelvis via fokus på marginalskatt (skatten på den ”senast tjänade tusenlappen”).

– De räknar också med arbetsgivaravgiften som ”något obehagligt du själv betalar” när du vill räkna ut din lön efter skatt. Det är inte det du frågar efter, men Svenskt Näringsliv vill att du gör den kopplingen, menar han.

– Man kan kalla det för en avgift eller en skatt, det är rätt ovidkommande. Propagandan kommer in när de smyger in det okommenterat.

Ali Esbati (bilden), nationalekonom och tidigare V-topp, är en av dem som välkomnar den nya satsningen.

”Näringslivets Ekonomifakta håller inte på med hittepå, utan bygger också på öppet tillgänglig statistik. Men urvalen och förklaringarna har, på flera områden, en politisk tendens”, skriver han i ett sms till Flamman.

Han beskriver Ekonomidata som ett ”kul initiativ”, och hoppas få se det utvecklas.

”Särskilt i tider där grundläggande fakta utgör ett växande hot mot högerns politiska projekt.”

När Flamman ringer upp Katarina Wagman, chef på Ekonomifakta, vill hon inte kommentera den nya konkurrenten något närmare.

– Men det var kul att höra att det finns fler aktörer.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 december, 2025

Flera avhopp från socialistisk riksdagslista: ”Jobbar vidare”

Foto: Christine Olsson/TT (montage).

Endast Solidaritet och Feministerna kommer ingå i en gemensam riksdagslista 2026, efter att tre partier hoppat av samtalen. Men lokala samarbeten kan fortfarande bli aktuella, enligt Solidaritets Björn Alling – så länge det sker på lika villkor. ”Vi vill inte vara valarbetare för något annat parti”, säger han till Flamman.

Inför nästa års val har flera partier till vänster om Vänsterpartiet fört samtal om en gemensam riksdagslista. Bland dem som ingått i samtalen fanns Framtidens Vänster, bildat av riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas, samt Feministerna, tidigare känt som Feministiskt initiativ.

– Vi är inte samma partier, men våra kamper sitter ihop. Klasskampen, transkampen, klimatkampen, den antirasistiska kampen, sade partiets talesperson Leia Nordin till Dagens Nyheter vid tillfället.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (2 svar)
Ledare 17 december, 2025

Tiktok är nästa stridszon efter Gaza

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu vill även vinna kriget i sociala medier som Tiktok. Foto: Ziv Koren/AP/TT.

Efter Gaza, Västbanken, Libanon, Iran, Jemen, Syrien och Irak riktar Israel nu in sig på unga i sociala medier.

Israel har förlorat den amerikanska allmänhetens gunst. Premiärminister Benjamin Netanyahu är medveten om faran och meddelade nyligen att man öppnar en ”åttonde front”, ”slaget om sanningen”, i syfte att återvinna hjärtan och sinnen. Israel har aldrig försummat detta område, men ansträngningarna har tidigare främst riktats mot traditionella medier. Nu, som Netanyahu förklarade under ett möte med amerikanska influerare i New York den 26 september, ”förändras vapnen med tiden. […] Det viktigaste i dag är sociala medier.”

Plattformarna Instagram, Tiktok, X, Facebook och Youtube är knappast förskonade från censur men trots det har tusentals meddelanden och videor kringgått den officiella berättelsen. Oberoende journalister, vittnesmål från palestinier, bilder av stympade kroppar: när medborgare informerar sig på andra sätt blir det svårare att få dem att svälja att allt är tillåtet med argumentet ”Israels rätt att försvara sig”.

Om anställda inte håller med om vårt uppdrag att stödja staten Israel är det kanske inte rätt företag för dem.

Tel Aviv har nu beslutat att återta initiativet. Man har anlitat företaget Clock Tower X för att översvämma amerikanska sociala medier med innehåll ”anpassat för generation Z”. Denna byrå ska också skapa en uppsjö av webbsidor avsedda att styra svaren från Chatgpt eller Grok. Influerare, som får upp till 70 000 kronor per publicering, kompletterar operationen.

Men man måste också få bort det som folk inte längre ska se. Det handlar då främst om algoritmer. När det gäller X oroar sig inte Netanyahu (”Elon [Musk] är en vän, vi ska prata med honom”). Problemet kommer framför allt från Tiktok. Plattformen ägs av ett kinesiskt företag men används som informationskälla av fyra av tio unga amerikaner, och den anklagas för att främja propalestinskt innehåll. I själva verket, som en undersökning av Northeastern University i Boston har visat, beror den större synligheten av sådant innehåll jämfört med proisraeliska publikationer på Tiktok helt enkelt på att användarna producerar 17 gånger fler propalestinska inlägg.

Det spelar ingen roll: Israels försvarare ser plattformen som en ”Al-Jazeera på steroider”, ett ”digitalt fentanyl tillverkat av Kina”, en maskin som ”hjärntvättar unga amerikaner genom att visa dem videor av blodbad i Gaza”. En nitisk statistiker har till och med räknat ut att en halvtimme om dagen på plattformen ökar risken att bli antisemit med 17 procent.

Som tur är kan Netanyahu räkna med sin vän Donald Trump. Den amerikanske presidenten har just godkänt ett möjligt övertagande av 80 procent av Tiktok USA av ett konsortium lett av Larry Ellison, världens näst rikaste man och den största privata donatorn till den israeliska armén. Hos Oracle, hans företag, som bland annat driver datacenter och övervakningsinfrastruktur som används av israeliska myndigheter, är filosofin tydlig: ”Om anställda inte håller med om vårt uppdrag att stödja staten Israel är det kanske inte rätt företag för dem”, sade den tidigare vd:n Safra Catz. Ellison drömmer om att täcka det offentliga rummet med kameror vars flöden analyseras i realtid av artificiell intelligens. På det sättet, förklarar han, ”kommer medborgarna att uppföra sig som bäst eftersom allt kommer att spelas in och analyseras”.

Läs mer

Genom att ta över Tiktok skulle Ellison lägga beslag på en enorm mängd personliga, sociala, kulturella och politiska data. Tillräckligt för att möjliggöra en mer effektiv kontroll av den amerikanska offentliga debatten. Såvida inte den generation som gläntade på fönstret till fri information vägrar låta någon stänga igen fönsterluckorna – och söker sig någon annanstans.

Översättning: Jonas Elvander.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 17 december, 2025

Byidyllen som blev en fristad för nazister

I ett skyltfönster syns reklam för Alternativ för Tyskland, och i bakgrunden skymtas det slitna huset Burg 19, en tidigare fristad för nazister. Foto: Mats O. Svensson.

Kahla i Thüringen är en idyll av vinfält och medeltida kyrktorn där nynazismen länge haft sin fristad, och förlaga till Nobelpristagaren László Krasznahorkais roman ”Herscht 07769”. Men när Flamman reser dit vill ingen kännas vid boken – eller nazismen.

Det första man ser när man anländer till Kahla är den med byggstaket inramade rivningsplatsen. Två stora grävskopor häller jord i den gamla källaren. Kvar finns bara fundamentets skelett. Själva järnvägsstationen från 1874 är borta. Här, på centralstationen, står Florian Herscht dag ut och dag in med skylten ”Merkel”, så att hon vet vart hon ska ta vägen.

Landskapet i Thüringen är vackert. Kullar, små vattendrag och överallt sträcker sig medeltida kyrktorn mot himlen i detta kulturlandskap av vinodlingar och fritt betande kor.

Staden Kana med postnummer 07769 – känd från ungraren László Krasznahorkais roman Herscht 07769 – existerar inte, men den är inte helt påhittad. Den uppvisar en rad likheter med en annan stad i Thüringen: Kahla, med postnummer 07768. Liksom Kana ligger Kahla vid floden Saale, inte långt från den litterära romantikens huvudstad Jena, och är en ökänd högborg för nynazister.

Nazismen utgör en central tematik i romanen. Florian jobbar på ”Bossens” saneringsfirma med det talande namnet ALLES WIRD REIN, allt blir rent. Bossen är nynazisternas koleriska och Bach-älskande ledare. Han håller hov på ”Burg 19”, ett nedgånget nazifäste mitt i den medeltida stadskärnan, och han gör allt för att få med romanens hjälte, den godtrogne, vrålstarke jätten Florian i sin fantasi om nationell resning. Någon klottrar mystiska budskap, en bensinstation flyger i luften, nazister hittas mördade, och till slut går Florian under jorden.

Man kan inte klaga på att inget händer i romanen, som kom ut på svenska 2023 i Daniel Gustavssons översättning (Norstedts, 2023). Med sitt vindlande, fantasifulla och språkligt rika berättande är den en utmanande läsfest.


Kahla hade kunnat vara en idyllisk liten stad med sin medeltida stadskärna. Högst upp på ett berg av sandsten står den sengotiska St. Margarethen-kyrkan, där Martin Luther ska ha predikat den 23 augusti 1524. Härifrån ser man ned på den strömmande Saale, och på andra sidan floden reser sig kalkstensberget Dohlenstein och borgen Leuchtenburg med sitt höga torn och yttre befästningsverk. Det tar inte lång tid att gå igenom det historiska centrumet, inneslutet av sina gamla försvarsmurar: drygt tio minuter från stadsporten vid hotellet Zum Stadttor och tillbaka igen. I mitten ligger marknadsplatsen – numera omvandlad till parkeringsplats – med sitt stadshus, sin billiga pizzeria och en något dyrare grekisk restaurang.

Mitt framför hotellet, och strax intill kyrkan och förskolan, ligger ett nedgånget, senapsgult tvåvåningshus – Burg 19. Fönstren är igenbommade, dörrarna spärrade med en järnport. På brevlådorna sitter ett klistermärke: ”Protected by extreme violence”. Härifrån säljs vit makt-musik och högerextrem litteratur. Invånarna kallar det för ”das braune Haus”, det bruna huset.

Högkvarter. Burg 19 har varit ett centrum för nynazisterna i området sedan återföreningen. Foto: Mats O. Svensson.

Burg 19, tillsammans med ett dussin andra fastigheter köptes efter återföreningen av nynazisten Karl-Heinz Hoffmann, som växte upp i Kahla. Hoffmann grundade på 70-talet Wehrsportgruppe Hoffmann i Västtyskland, en högerextrem organisation som räknade flera hundra medlemmar innan den förbjöds 1980 och hann förlägga sin verksamhet till ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Hoffmann själv arresterades 1981 och organisationen upplöstes i inbördes konflikter och ouppklarade dödsfall. Efter att Hoffmann släpptes återvände han till sin hemstad och gjorde den till en fristad för högerextrema i hela Tyskland.

Den historiska stadskärnan är närapå övergiven denna tisdagsförmiddag i november. Tomma lokaler och folktomma gator. Mer liv är det vid köpcentrumet vid stationen, med sina butikskedjor i den lägre prisklassen. Här finns också bageriet Czech och gymmet Balance, där ”Bossen” tränar för att stärka sin tyska kropp.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 16 december, 2025

Forskare: Anställda förlorar när företag slås ihop

En av Teknikmagasinets igenslagna butiker. Foto: Christine Olsson/TT.

Allt fler företag köper upp varandra eller slås ihop. Enligt ny forskning från Stockholms universitet leder sammanslagningarna ofta till sänkta löner och varsel. ”Ibland ser vi lönerna sjunka så fort någon sätter sig i styrelsen”, säger en av forskarna till Flamman.

– Vi kommer nog aldrig bli en ”serieförvärvare”, men när rätt möjlighet dyker upp är vi redo för det.

Det säger Clas Ohlsons vd Kristofer Tonström till Dagens Industri, efter besked om att butikskedjan – som nyligen fått hård kritik för lönedumpning och allt mer ”dystopiska” och ”Amazon-liknande” arbetsvillkor – köper upp sajten Reservdelaronline, samt bolaget Phonelife som äger det som finns kvar av konkursade Teknikmagasinet

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Utrikes 16 december, 2025

Victor Menjivar: Därför stämmer Maduro upp i ”Imagine”

Venezuelas president Nicolás Maduro (mitten) har dansat mycket på senaste, här till en remix av ett av hans fredstal. Foto: Venezolansk statlig tv/skärmdump.

Medan USA bombar båtar och mobiliserar trupper dansar Nicolás Maduro i tv och vädjar till Trump om fred. Det surrealistiska ögonblicket döljer ett allvar: Venezuela kan bli nästa frontlinje i ett nytt amerikanskt interventionskrig.

Den 2 september meddelade USA sitt första angrepp mot en båt där, enligt amerikanska uppgifter, elva personer kopplade till den så kallade ”Tren de Aragua” färdades. De anklagades för att ha lämnat Venezuela med avsikt att transportera narkotika till USA.

Sedan dess har USA bombat mer än två dussin snabbgående båtar, attackerat flera mindre ubåtar och dessutom utplacerat krigsfartyg på internationellt vatten. Därtill har amerikanska styrkor stationerats i allierade länder, och nya restriktioner införts i venezuelanskt luftrum.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 15 december, 2025

Terrordådet i Bondi är en attack mot alla judar

Delstatspolitikerna i New South Wales, premiärministern Chris Minns (längst till höger) från Arbetarpartiet och oppositionsledaren Kellie Sloane från Liberalerna, hedrar offren vid Bondistranden i Sydney, den 15 december 2025. Foto: Mark Baker/AP/TT.

Den dödliga attacken mot hanukkahfirandet i Sydney riktade sig inte bara mot en församling, utan mot judiskt liv i hela världen. Ansvaret för förändring faller på oss alla.

Rabbinen Eli Schlanger hade arbetat i den hasidiska församlingen vid sandstranden Bondi i 18 år, och låg bakom firandet av ”Hanukkah vid havet” i söndags. Firandet hölls nära en lekplats, och i ett Instagraminlägg uppmanade han att ”ta med dina vänner, ta med din familj, och låt oss fylla Bondi med glädje och ljus”.

I stället fylldes stranden den dagen av gevärseld, och rabbinen sköts ihjäl av två terrorister. Bland offren fanns även förintelseöverlevaren Alex Kleytman, och en 10-årig flicka. Hittills har 15 människor dött och 40 skadats i landets värsta terrordåd sedan masskjutningen i Port Arthur 1996. I deras bil hittade polisen en IS-flagga.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen.

”Det är en attack mot hela den judiska närvaron, i det här fallet i Australien”, säger Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet. Han tydliggör också en dyster aspekt av modern judendom: ”Den typen av chanukkafiranden, där adresser och platser är helt öppna. Det hade vi aldrig kunnat göra i Sverige.”

Det här är bara ett av många bevis för hur starkt kringskuret judiskt liv är i hela väst, inte minst när konflikten i Palestina blir mer intensiv. Enligt den judiska organisationen ECAJ har landet sett nästan fem gånger så många incidenter sedan 7 oktober 2023, jämfört med innan.

Bara Sydney såg en våg av antisemitiska attacker i januari, när en judisk förskola brandbombades, två synagogor samt en ECAJ-ledares tidigare hem vandaliserades, och en skåpbil hittades med bombmaterial och antisemitisk propaganda. Melbourne har sett ett antisemitiskt graffitidåd vid en skola i maj och en brandattack mot en synagoga i juli. Liknande dåd har inträffat i Europa, som IS-sympatisören Jihad al-Shamies mord på tre judar under ett Jom Kippur-firande i Manchester, knivhuggningen av en man vid förintelseminnesmärket i Berlin i februari, med flera incidenter. Allt detta bara i år.

Så när Brottsförebyggande rådet i årets rapport om antisemitiska hatbrott skriver att de har ökat sedan den 7 oktober finns all anledning att tro dem. Enligt en annan färsk rapport var anmälningar om antisemitiska hatbrott de enda som ökade mellan 2022 och 2024.

Alla dessa attacker har som syfte att hindra judar från att visa sin tro offentligt, och från att fira sina högtider. Dådet får också en direkt effekt i Sverige, som visas av hur polisen nu stärker bevakningen av judiska objekt.

Så vad kan göras för att stävja hatet?

Från påhejare av det israeliska folkmordet som Alice Teodorescu Måwe är svaret förutsägbart: beskyll dem som protesterar som medskyldiga, och begränsa deras frihet att demonstrera. Därmed eldar hon själv på det hat som resulterat i en bilattack mot Gazademonstranter här i Sverige. Medan den israeliska regeringens brutala krigföring knappast gör livet tryggare för världens judar.

Svaret på terroristernas hat kan aldrig vara att sprida hat mot meningsmotståndare eller minoriteter här i Sverige. Judar kan inte hållas ansvariga för det som Israel gör, precis som att fredliga demonstranter inte kan hållas ansvariga för vad IS-terrorister gör. Sveriges judar gynnas heller knappast av att göras till politiska slagträn. Därför gäller det, från vänster till höger, att gräva där man står.

Läs mer

För oss till vänster gäller därför att protestera mot minsta strimma av antisemitism på vår egen sida. Det räcker inte med att hålla manifestationer på Kristallnatten eller i Salem, där vi malligt kan peka finger mot högern. Den antirasistiska kampen måste föras även hos oss, och jag hoppas innerligt slippa se en enda till Hamasflagga på ett fotografi från ett demonstrationståg.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen. Så länge judiskt liv är hotat är allt liv hotat. Ansvaret för att värna judiskt liv faller på oss alla.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 12 december, 2025

Kommunister lämnar valsamarbete: ”Inget intresse”

Kommunistiska partiet demonstrerar på Sergels torg i Stockholm, 1 maj 2016. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Inför valet nästa år ville Kommunistiska partiet se en ”fredslista” med fokus på nedrustning och välfärd. Nu lämnar partiet det planerade samarbetet med bland annat Framtidens Vänster. ”Våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier”, skriver partistyrelsen i Proletären.

Inför valet 2026 har flera mindre vänsterpartier diskuterat en samverkan. Bland dem finns de nybildade partierna Framtidens vänster och Solidaritet, båda utbrytningar ur Vänsterpartiet, såväl som Feministerna, Socialistiskt alternativ och Kommunistiska partiet. Även organisationerna Folkets röst och Arbetarmakt har deltagit i diskussionerna.

Nu meddelar Kommunistiska partiet att man drar sig ur samarbetet, genom en ledarartikel i partitidningen Proletären, signerad partistyrelsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)