Inrikes 24 augusti, 2005

Novell: Stackars Helmuth

Sommarvärme och ute på sjön ångbåtar, vitmålade gamla skorvar ur Weisse Flotte. Söndagsmorgnar kom folk med S-Bahn till Treptower Park och tog trapporna ner till kajen. Båtarna gick på Spree till Grosser Müggel-See eller söderut på Dahme till Seddin-See och avlägsnare sjöar.
På stranden i sanden vid Langer-See satt män och kvinnor par om par eller i små grupper. I korgarna fanns ölflaskor och ätbart. Svällande kvinnor solade överkroppen med brösten delvis dolda i laxrosa bysthållare av imponerande storlek.
Många av männen hade ärr till minne av kriget. Några såg stympade ut med djupa hoplappade hål i kroppen. En karl hade nästan inget kött kring höftleden, halva högra skinkan var borta. Men linka omkring kunde han.
En som hette Helmuth berättade att han klarat sig praktiskt taget oskadd genom hela helvetet ända tills det tog slut våren 45. Han hade bara tre små ärr, två från en kula genom låret och ett vid handleden. Låret läkte snart men gav i alla fall några veckors permission. Den andra skadan var från en granatskärva, ett ytsår som inte räckte till någon permis.
Det är ju jävligt konstigt att man kunde klara sej som jag gjorde, filosoferade han. Egentligen är det förbannat orättvist. Unga grabbar med bleka barnkinder dog ofta innan dom sett en enda ryss. Fast någon rättvisa finns ju inte.
Visst hade dom unga fått militär utbildning, men erfarenhet är mycket viktigare. Den som överlever gör det för att han fått instinkterna uppövade och anar faran innan den kreverar. Vid ständig beskjutning är man ett skräckslaget djur och blir vaksam som det villebråd man är.

Vid östfronten var det ofta en jävla soppa och värre ändå bakom fronten. Kolonner som körde fast i sörjan, order och kontraorder från nervösa officerare. Underbefäl sket nästan på sej av skräck om några bassar började se hotfulla ut. Gormande och illa sedda befäl gick snabbt hädan utan att någon kunde förklara hur.
Enkla saker fattades, gasbindor och kompresser till exempel. Istället kom det pappersgrejer, eländigt skit som gick i upplösning när såren blödde igenom. Många förblödde alldeles i onödan. Det gick förresten åt en helvetets massa folk i onödan överallt.
Vi pratade jämt om hur det skulle vara att ge sej till fånga, ja inte när befäl var i närheten förstås. Då var det säkrast att hålla käften. Det var inte många som vågade gå över. Alla fattade ju att ryssarna inte älskade oss efter allt vi gjort i deras skövlade land.
Det fanns utkommenderade rumäner på våran sida. En berättade om en kompis som tröttnat och beslutat sej för att desertera. Det var livsfarligt. Desertörer som greps arkebuserades utan pardon av säkerhetstrupperna bakom fronten.
Men den här killen kom på hur han skulle göra. Han tog en hink och sa att han skulle hämta vatten. Han höll reda på vilka förband som fanns i närheten och sa att kokvagnsbefälet skickat honom på vattenjakt. Det gick fint, han släpptes igenom överallt. Sen smög han väl hem över södra Ukrainas slättland om nätterna till sin moldaviska bondby och gömde sej.
Fy fan som vi frös där borta när det blev vinter. Man måste in under tak om nätterna för att överleva. Mänskligt var det bara om man fick en kommendering bakom fronten för att jaga partisaner. I bondbyarna fanns ju en del kvinnor kvar. Mest tillmötesgående var dom som hade svältande ungar. När man kom med käk till en sådan morsa log hon och nickade mot sängen. Fast jävligt mager var hon förstås.

Det fanns falska as som kunde le fullkomligt trovärdigt. Min bästa kompis Walter blev ihjälstucken av en sån när dom knullade. Hon hade en slipad slaktkniv i sängen. Jag tog grundlig hämnd, punkterade hennes lungor med kniven, stack henne då och då mellan revbenen både fram och bak. Det är förbannat smärtsamt att andas med trasiga lungor, blodet rinner ur käften som på tjuren vid en sjunde klassens tjurfäktning.
När hon rosslat färdigt tvingade jag tre gamla gubbar att gräva en grav åt Walter. Jag läste en psalmvers ur minnet till farväl och gubbarna skottade jord över honom. Sedan skrev jag till frun i Braunschweig att han stupat för fosterlandet.
På ett ställe i Karpaterna blev jag kvar i flera månader. Där i skogarna och bergen fanns svårfångade partisangrupper, sluga jävlar som lurade oss. En verklig kvinna fick jag i alla fall tag i där. Hon var inte ens mager utan klok nog att alltid hålla sej till karlar som hade hand om livsmedlen.
Jag ordnade med mat åt henne och hennes gamla föräldrar. Det var fan inte lätt att få tag i något. Min enda bytesvara var skräckslagna fruntimmer jag kunde skaffa. Som tur var hittade jag ett nedgrävt förråd bakom ett uthus i en by. Där fanns gott om rotfrukter och vete, korvar och en rökt skinka på minst fem kilo.
Längst ner i gropen låg tamejfan tre handgranater. Jag gick in i huset, tog med kärringen ut och visade handgranaterna. Hon spelade ovetande förstås tills jag tog fram pistolen. Då föll hon på knä med knäppta händer mot mej som om jag var någon jävla Jesus.
Jag blev faktiskt sentimental. Ibland blir man det. Istället för att ge henne en kula gick vi in i huset. Hon fick av sej kläderna i en fart utan att jag ens pekat och var ivrigt tillmötesgående. Någon skönhet var hon ju inte.
Efteråt tog jag pistolen igen men hon såg på mej med så bedrövade hundögon att jag gick min väg. Jag hade för längesen insett att det inte hjälpte att skjuta folk. I så fall hade vi fått ta död på varenda jävel.

En kurort vi lagt beslag på blev uppsamlingsplats för fångar. Det var under sista krigsåret. Vi tog inte värst många fångar längre. Ryssarna ringade in och tog stora skaror av våra grabbar istället. Ombytta roller som man säjer.
Fångarna vi tog skickades bakåt till krigsindustrin för att jobba skiten ur sej. Vi försökte bli av med dom snabbt eftersom det började bli jävligt ont om käk. Man fick knappt själv så det räckte att bli mätt. Fångarna slogs om brödkanter och avfall.
Efterhand blev allting en värre villervalla än förut. Det värsta var att transporterna tog en evig tid. Järnvägstrafiken saboterades av partisanerna. Det gick åt massor med folk att bevaka spåren men dom jävlarna bände ändå loss räls så tågen spårade ur.
Ett helt godståg med artillerigranater lyckades dom spränga. Smällen var bland dom värsta under hela kriget och hördes många mil. Vilda djur flydde av skräck. Det blev ett djupt dike där banvallen funnits och järnskrot täckte hela trakten. Skogen låg platt som klöver bakom en slåttermaskin.
En solig dag prackade en major på mej en grupp civila fångar från en bergsby, nitton stycken, hälften kvinnor. Resten gubbar av den där sorten som kan knata i bergen tills dom fyller hundra. Jag skulle vakta fångarna tills det kom en tom godsfinka åt dom.
Alla glodde lömskt och verkade redo att kasta sej över mej ifall jag vände ryggen till ett ögonblick. Det var jävligt obehagligt. Jag svor över majoren som prackat dom på mej. Man borde vara minst två att turas om med vakthållningen. Själv schappade han säkert. Det fanns fega officerare som trixade sej hemåt när allt började rasa.
Jag kunde ju räkna ut att det skulle dröja innan det kom något tåg över huvud taget. Kom det ett till slut så var det naturligtvis fullproppat. Jag funderade på att meja ner hela högen med automatkarbinen men det hade jag inte lov att göra.
Hur jag skulle få tag i käk åt dom översteg min fattningsförmåga. Jag hade ingen befogenhet att skriva rekvisitioner och få ut något från förråden. Utan rekvisition gick det inte att få ut något alls annat än med knulla som betalning. Korkade skithögar till förrådsförvaltare dog hellre än tillät minsta oordning bland sina livsmedel och papper.
Att bara låta fångarna löpa kunde jag inte. Jag hade svurit en ed som soldat att göra min plikt mot fosterlandet och alltid lyda order. Soldateden kunde jag inte bryta. Man måste faktiskt ha något sorts rättesnöre i livet.

En av kvinnorna gestikulerade att hon var nödig och ville gå in bakom några buskar. Nein, skrek jag och tecknade åt henne att huka sej där hon var. Det gjorde hon först flera timmar senare, illröd av blygsel. Om jag lät en gå avsides riskerade jag att hela högen skulle rusa åt alla håll.
Även gubbarna var generade. Alla höll sej tills dom inte kunde längre. Själv pissade jag utan att vända ryggen till. Men jag var rädd för att bli skitnödig. Med mej på huk skulle dom ha sin chans. Jag tänkte att jag fick göra det stående. Eftersom jag var hård i magen kunde jag låta det rulla ner genom byxbenet. I krig får man ta det som det kommer.
Timmarna släpade sej fram. När jag tog en slurk vatten ur fältflaskan ropade alla voda! voda! som betyder vatten. Dom var förstås törstiga. En gång i kvarten gapade dom om vatten. Till slut fick jag ge mej och valla dom till en brunn.
På kvällen lät jag dom flytta en bit för att komma bort från pisslukt och skithögar. Dom visade med gester att dom var tacksamma för det och la sej att sova. Själv var jag ju tvungen att hålla mej vaken. Det går ganska bra ett par dygn, sen blir det svårare.

Andra dagen var den första lik. På kvällen var jag dödstrött och livrädd för att somna. Man kan klara sej ganska bra med att slumra till en minut då och då bara man är så pass spänd att man vaknar igen. Det var jag. Skräcken för att dom skulle hoppa på mej släppte inte taget.
Dagen därpå evakueras allting utom jag och fångarna. Bilar lastades och försvann. Jag försökte få någon officer att stanna och höra på mej men ingen lyssnade. Då bestämde jag mej för att låta fångarna marschera till ett samhälle en mil västerut.
Efter någon kilometer fattade jag hur utmattad jag var. Fångarnas ork var bättre, dom hade ju sovit. Vi gjorde halt på en äng vid en bäck. Det var mot kvällen. Fångarna drack och la sej att sova. Jag satt i gräset med automatkarbinen i knät.
När jag vaknade trodde jag att det gått högst två minuter. Men det var ljusan dag. Jag låg där mol allena. Fångarna hade stuckit utan att röra mej. Lättnaden jag kände var så stark att jag började skratta.
Sedan gäspade jag, kröp in i en buske och slocknade. Solen stod i zenit när jag kvicknade till. Svetten rann. Jag luktade för jävligt och bestämde mej för att bada och tvätta kläderna så gott det gick.

Yr av hunger gick jag på vägen och undrade vad jag hade gjort för ont som drabbades på det här viset? Varför skulle jag straffas med att lämnas åt mitt öde? Mitt leverne hade inte varit värre ån någon annans!
Jag sköt på en stor fågel i ett träd men darrade så att jag bommade. Senare hörde jag en bil och blev alldeles vild. En menig körde och bredvid satt en präst. Dom tog mej till ett uppsamlingsställe. Jag satt där bak på prällens hopvikta fältaltare.
När jag fått mat placerades jag i ett stridande förband. Med det retirerade jag hela vägen hit till Berlin.

Inrikes 15 januari, 2026

Högertidningen som segrade sig till döds

1975 gavs det första numret ut av tidskriften Contra, som blandade tidig nyliberalism med auktoritär konservatism. 50 år senare är idéerna trendigare än någonsin – samtidigt som tidningen har fallit i glömska. ”De har varit lite före hela tiden”, säger forskaren Tobias Hübinette.

”Dagens viktigaste fråga”, lyder rubriken på den första artikeln i tidskriften Contra från 1975.

”En tredjedel av världens befolkning lever i dag i kommunistiska stater. Under en kommunism som har uttalat expansiva mål, och som strävar efter att lägga under sig fler områden, så snart tillfälle bjuds”, skriver de i den osignerade ledartexten.

Allende hade just kuppats bort av Pinochet, och i Grekland härskade militärjuntan. Men riskerna med kommunistiska regimskiften var enligt Contra ”mycket mer långtgående än faran med den ena eller andra militärjuntans maktövertagande”.

Den viktigaste frågan just nu, menar man, är snarare ”bristen på ett samordnat politiskt program mot kommunismen”.

Under 50 år har Contra varit en udda fågel i svensk media. På en och samma gång bokstavligen underjordisk – under de första åren producerades tidskriften i en ”källarskrubb på 25 kvadratmeter” i Stockholms södra förorter – samtidigt som den haft kopplingar till den yttersta toppen inom näringsliv och politik.

– När vi började så fanns det egentligen ingenting alls i vår genre, säger chefredaktören Carl G Holm till Flamman.

Förebild. Milton Friedman vann Riksbankens ekonomipris i Alfred Nobels minne 1977, och lyftes återkommande fram i Contra. Foto: Eddie Adams/AP.

Man skrev ofta om både Sovjetunionen och Olof Palme, och beklagade sig över att skattepengar gick till ”en extremsocialistisk så kallad punkrockgrupp” som Ebba Grön och ”en vänsterradikal halvpornografisk tidskrift” som ETC.

Men tidskriften introducerade också tidigt vad som senare skulle bli känt som nyliberalism, och publicerade bland annat ett brev till redaktionen av ekonomen Milton Friedman. I ett annat nummer intervjuades ekonomipristagaren George Stigler. Bland tidningens återkommande teman finns såväl reklamens förtjänster och rätten till hemskolning, som stöd till antikommunistiska rörelser runt om i världen – inklusive talibanerna i Afghanistan.

– De har varit lite före hela tiden, säger forskaren Tobias Hübinette (bilden), som länge intresserat sig för Contra.

– Först gick man i bräschen för den nyliberala hållningen, innan ens Moderaterna hittat dit. Det var wacko att läsa österrikiska ekonomer som moderat på 50- och 60-talet. På 70-talet började de tankarna få lite mer gehör, men de var ändå udda. Samtidigt var man aggressiva antikommunister.

När Thatcher och Reagan börjat införa nyliberalism i regeringsställning i Storbritannien och USA öppnade Contra nya dörrar högerut. Tidningen var tidig med att knyta sig till de nya högerpopulistiska partierna i Norden, och intervjuade bland annat norska Fremskrittspartiets grundare Carl I Hagen, den danska missnöjespolitikern Mogens Glistrup – och Sveriges egen Ian Wachtmeister.

– På 80-talet och 90-talet var de tidigare än andra på högerkanten med att öppna för Ny demokrati och senare även Sverigedemokraterna, säger Tobias Hübinette.

Med den nya vågen av högerpopulism, där figurer som Argentinas Javier Milei och USA:s Donald Trump kombinerar nedskärningspolitik med djup konservatism, tycks världen till sist ha kommit ikapp den lilla högerpamfletten från Farsta.

Ändå väljer redaktionen att lägga ned tidningen.

”Vi arbetar nu på nummer 6 2025 som kommer ut inom kort. Sedan kommer nummer 1 och 2 2026, varefter utgivningen upphör som papperstidning. Efter femtio år”, skriver redaktionsmedlemmen Carl G Holm i ett mejl till Flamman i början av november.

Uppdraget slutfört – eller? Det här är berättelsen om Contra.


Carl G Holm var en av de tre unga stockholmskillar i 20-årsåldern som grundade Contra år 1975. De hade alla en bakgrund i MUF, där Holm i slutet av 60-talet satt i styrelsen för Stockholmsdistriktet tillsammans med bland andra Carl Bildt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 januari, 2026

Militären behövs ett tag till, Greta Thunberg

Statsminister Ulf Kristersson (M) och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj diskuterar försvarssamarbete samt försäljning av 100 till 150 Jas Gripen, den 10 oktober 2025. Foto: Christine Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Pacifismen är en stolt del av vår socialistiska historia. I den femte versen av Internationalen kan man läsa:

”Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.”

Generalerna skulle kunna åsyfta de i franska-tyska kriget (1870–71).

I dag ser vi samma impuls hos Greta Thunberg, som i flera klipp går hårt åt vapenindustrin och framhäver hur radikala fackföreningar i Italien ställer om från militär till civil produktion. Det är väl socialism? Ja, enligt Internationalen, men hur står det till i vår tid? Jag har svårt att förstå varför vi ska uppmuntra nedrustning i demokratier samtidigt som auktoritära länder rustar upp.

Egen vapentillverkning gör att vi kan minska vårt beroende från USA.

En som var pacifist i sin ungdom var Per-Albin Hansson, som kastade in flygblad med fredsbudskap in på regementen vid tiden runt första världskriget. Många socialister med honom trodde sig förgäves kunna stoppa första världskriget. Som statsminister under andra världskriget hävdade han att Sveriges beredskap var god, trots att Sveriges soldater hade mausergevär från 1890-talet. Hade vi haft en chans mot den tyska krigsmaskinen?

En annan socialistisk statsledare vid samma tid var León Blum, ledare för Folkfronten i Frankrike (bestående av Socialististpartiet, Kommunistpartiet och de Radikala). I Sverige har vi lärt oss att vårt land var tyskvänligt, men i Frankrike sade många ”Hellre Hitler än juden Blum”. Efter att Nazityskland av Storbritanniens Chamberlain tillåtits lägga Sudetlandet i Tjeckoslovakien under sig i Münchenuppgörelsen kunde inte Blum hålla tillbaka sin kritik av Socialistpartiets pacifister:

”Vilja till fred kan inte innebära att ett folk tvingas acceptera allting. Tvärtom stärker dessa krav på eftergifter kraven att offra sig och kämpa för oberoende och frihet. München får aldrig upprepas”.

Därefter blev han kallad ”krigsmånglare” när han rustade upp militären. Också inom hans eget parti Socialistpartiet fanns det antisemitism. ”Det finns för mycket judisk diktatur i partiet”, ”Vad betyder 100 000 judars liv i Sudetlandet, mot att vi får behålla freden” sades det. Min poäng här är att en demokratiskt vald socialistisk statsledare, som infört allmän semester och strejkrätt, fick kritik för sin vilja rusta upp sitt lands försvar i en orolig tid.

I den nya amerikanska utrikesdeklarationen utpekas demokratier i Europa som hot och högerextema partier som Europas räddning. Dessutom undviker man att nämna Ryssland eller Kina som hot. JD Vance och Elon Musk har redan uttalat stöd för högerextrema Alternativ för Tyskland. Hittills har Trump inte militärt ingripit mot Europa, men var det någon som kunde förutse att han skulle gå in i Venezuela?

Det enda positiva med detta är att bilden av Nato med amerikansk överhöghet börjar tappa sin kontur hos ”tänkande” Natoanhängare som Carl Bildt. Det som känns mindre bra är att vi inte kan utesluta att Ryssland och USA kommer att samarbeta mot Europas demokratier. Jag är mot det svenska Natomedlemskapet, men har inget problem med att skicka soldater till Baltikum eller att svensk militär råder över ett regemente i Finland. Jag hade så klart hellre sett detta inom ramen för en nordisk eller europeisk försvarsallians.

Läs mer

Så länge Nato inte drar in Sverige i ett krig mot Venezuela eller mot Grönland lär Nato ha fortsatt stort folkligt stöd. Men när det gäller vapenhandel finns ingen anledning till att vänta. Här har vi folkopinionen med oss. Det bör finnas en majoritet efter nästa val mot totalstopp av vapenleveranser till Israel, Förenade Arabemiraten och Thailand och förhoppningsvis också USA. Varför ska Sverige ha ett militärt samarbete med ett land vars ledare ser Europas demokratier som ett hot?

I denna tid lär vi tyvärr behöva ha kvar vår vapenindustri, trots Gretas annars sympatiska inlägg. Egen vapentillverkning gör att vi kan minska vårt beroende från USA och allt fler länder vill det. Colombia vill till exempel köpa Jas Gripen. Sverige satsar enorma pengar på upprustning, men från en tid på 90-talet då vi rustade ned rejält. Under kalla kriget satsade Sverige mycket på försvaret, men också mycket på att bygga ut välfärden. Pacifisterna har en verklig poäng om Sverige fortsätter lägga rekordsatsningar på vapen när sjukvården fortsätter gå på knäna och järnvägen fortsätter förfalla. Sammanfattningsvis tycker jag att vi väntar med att skjuta våra generaler, vi lär behöva dem ett tag till…

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 14 januari, 2026

Nu ska myndigheterna AI-anpassas: ”Olyckligt att hamna efter”

Kepsprydd Fredrik Viksten, teknisk chef på Linköpings universitet, pratar AI Sweden och myndighets-Sverige i Almedalen 2024. Foto: Anders Wiklund/TT.

Över hundra myndigheter har fått i uppdrag att öka användningen av AI, för att ta den offentliga sektorn in i en ny era. Flamman tar tempen på trevande satsningar, och bristande insyn – men också en vision om att göra Europa suveränt mot omvärlden.

Få brinner för AI som civilministern och kristdemokraten Erik Slottner. Han lägger halva sin arbetstid på digitaliseringsfrågor – som en planerad ”medborgarapp”, som ska funka som universell kontaktväg till den offentliga sektorn.

– Oavsett om man behöver hjälp med förskoleplats, plats på särskilt boende eller tillstånd för alkoholservering. Detta skulle förenkla ordentligt, menade han på en presskonferens i maj 2025.

– Om jag får rangordna våra prioriterade åtgärder ligger denna högt upp.

När han pratar med P3 Nyheter om att över hundra myndigheter får i regeringsuppdrag att använda sig mer av AI-teknologi 2026 förtydligar han vad som kommer ske om de inte gör det:

– Ett ”straff” får man ju inte, men ja: en allvarlig anmärkning av ansvarigt statsråd, i de uppföljande dialoger som görs.

Även universitet och högskolor ska ”redovisa hur de arbetar med att utveckla utbildningsutbudet avseende AI, samt insatser för att integrera AI-inslag i utbildningar”. Bland hundratalet myndigheter finns även sådana som hanterar stora mängder känslig data – som Brottsoffermyndigheten, Polisen och Migrationsverket. 

På den sistnämnda myndigheten köpte digitaliserings- och utvecklingsenheten nyligen in 150 licenser på ett tolv månaders testkontrakt, av världens mest använda AI-verktyg – amerikanska Open AI:s Chat GPT. 

Testerna ska göras på ”helt öppen extern okänslig information”, som offentlig landinformation, samt för att göra Migrationsverkets kommunikation mer ”effektiv, kreativ och datadriven”. Rättsavdelningen vill utvärdera möjligheten att med AI ”sammanfatta de viktigaste punkterna i en dom, med en motivering om varför domstolen kom till denna slutsats”, för att ”förtydliga och förenkla arbetet med våra vägledningar”.

Ledning. Civil- och digitaliseringsminister Erik Slottner (KD) på prisutdelningen för Google-sponsrade ”Prompt-SM”. Foto: Viktoria Bank/TT.

”Många av våra ’systerenheter’ på andra länders migrationsmyndigheter har redan kommit långt i användandet av dylika verktyg, och det känns lite olyckligt att hamna långt efter”, skriver hon till Flamman.

Exakt vad Migrationsverket betalat för licenserna är hemligt. Myndigheten ”finner att utlämnande av uppgifter avseende offererande à-priser väsentligt skulle skada anbudsgivarnas ekonomiska intressen”, och skriver att Open AI ”begärt sekretess för samtliga handlingar”. 

”Migrationsverket bedömer att det finns särskild anledning att anta att bolaget kan komma att lida skada i konkurrenshänseende om uppgiften röjs”, står i samma dokument.

Flamman har även försökt begära ut den informationssäkerhetsanalys som myndighetens it-säkerhetsavdelning utfört inför upphandlingen. Denna har Migrationsverket inte lämnat ut alls, med hänvisning till informationssekretess.


Exakt hur Sveriges myndigheter ska använda mer AI framgår inte tydligt, berättar SR:s Evelina Galli. Det viktiga är, enligt uppdraget, ”att de blir bättre på det”.

Rapporter om hur flera myndigheters AI-satsningar gått hittills tyder på att det kan behövas. Strax innan lucia arbetsbefriades tre chefer på Arbetsförmedlingen, efter upprepade visselblåsningar internt om ”vissa oegentligheter eller säkerhetsbrister”. Boven i dramat visar sig vara ett kinesiskt Chat GPT-liknande verktyg: jätteföretaget Alibabas modell Qwen 3, som ska ha ”akutstoppats” från att köras mer i myndighetens it-miljö så fort generaldirektör Maria Hemström Hemmingsson fick nys om tilltaget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 14 januari, 2026

Historikerns uppläxning av Stordalen var storslagen

Såg du ”Skavlan och Sverige” i fredags?

Annars har du kanske sett klippet där den nederländska historikern Rutger Bregman läxar upp den norska hotellmagnaten Petter Stordalen:

– Mäktiga män som du skulle kunna göra en enorm skillnad, men de gör inte mycket alls ärligt talat.

Stordalen lyssnar med smal mun i svart polotröja och lilatonade glasögon. I bakgrunden skymtas Allragrundaren Alexander Ernstberger. Bregman överröstar alla försök att bryta in och fortsätter sin svada:

Mäktiga män som du skulle kunna göra en enorm skillnad, men de gör inte mycket alls ärligt talat.

– Du kan till och med behålla din fina livsstil. Om du vaknade i morgon och hade förlorat halva din nettoförmögenhet så skulle det inte göra någon skillnad i ditt liv. Min åsikt är att om du fått mycket, så måste du göra mycket mer. Målet bör vara att göra framtida historiker stolta.

Det är något djupt tillfredsställande i mötet mellan den onåbara miljardärseliten och en talför kritiker som vägrar visa vördnad. Rutger Bregman har gjort det till sin specialitet att tvinga fram dem, och hans uppsträckning av världens härskare på World economic forum i Davos 2019 blev en sensation. I en intressant intervju med Martin Gelin i Dagens Nyheter förklarar han varför han förlagt sin nystartade tankesmedja för ”moraliska anspråk” i Amsterdams finanskvarter: för att vara närmare makten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (3 svar)
Nyheter 13 januari, 2026

Europeisk vänster vill frysa frihandel med Israel

Malin Björk är vänsterpartist och ordförande i alliansen ELA. Foto: Fredrik Persson / TT.

Den europeiska vänsteralliansen ELA, där Vänsterpartiet ingår, vill samla in en miljon underskrifter. Målet är att frysa unionens omfattande handelsavtal med Israel – till dess att våldet mot palestinierna upphör. ”Många drömmer om ett EU som står upp för folkrätten”, säger initiativtagaren Malin Björk.

En miljon underskrifter. Det vill det europeiska vänsterpartiet ELA samla in, i syfte att få EU att avbryta sitt omfattande handelsavtal med Israel.

– Det är vårt sätt att höja volymen och stå på rätt sida av historien. Det handlar om att ställa EU till svars, säger Malin Björk, vänsterpartist och ordförande i den europeiska alliansen.

– Det är galet att EU har ett privilegierat samarbete med ett land som begår folkmord och bryter mot internationell rätt på det mest brutala sätt. 

Jag tror att många drömmer om både ett Sverige och ett EU som står upp för folkrätten, om det så gäller Grönland, Ukraina eller Palestina.

Kampanjen lanseras som ett så kallat medborgarinitiativ, vilket ingår som en del av EU-lagen. Samlar uppropet ihop en miljon underskrifter så måste EU-kommissionen lägga fram ett förslag i den föreslagna riktningen. Tidigare har liknande upprop samlat ihop miljontals underskrifter för rätten till vatten och förbud mot bekämpningsmedlet glyfosat.

– Når vi upp till miljonen så blir det ett stort politiskt tryck på kommissionen om ytterligare sanktioner mot Israel, konstaterar Malin Björk.

Hon beskriver initiativet som ELA:s ”första stora kampanj”. Alliansen grundades för ett drygt år sedan och samlar flera socialistiska partier i EU, bland annat svenska Vänsterpartiet, danska Enhedslisten och franska La France insoumise.

– Vi har tagit tydlig ställning för Ukraina mot Putins ockupationskrig, men också för Palestinas rätt till frihet.

– Jag tror att många drömmer om både ett Sverige och ett EU som står upp för folkrätten, om det så gäller Grönland, Ukraina eller Palestina.

Vilka åtgärder vill ni se från Israels sida för att inte kräva att avtalet hävs?

– Listan kan göras lång, men det handlar naturligtvis om att skapa förutsättningar för ett fritt Palestina och för en tvåstatslösning, där man drar tillbaka ockupationen även på västbanken. Israel måste också upphäva sitt apartheidliknande system, och har ett internt demokratiseringsarbete framför sig. 

EU:s handel med Israel omsatte förra året 456 miljarder kronor i ren varuhandel. Avtalet har funnits på plats sedan år 2000, och under 2010-talet har särskilt EU:s exporter till Israel ökat kraftigt. En stor del av handeln rör maskineri, kemikalier och transportutrustning. 

Sodastream är ett israeliskt bolag, som tidigare förlagt sin produktion till ockuperade palestinska territorier. Foto: Dan Balilty/AP.

Handel med vapen och ammunition omsätter runt 2,1 miljarder kronor årligen, men viss försvarsutrustning kan även ingå i de andra kategorierna. Under 2024 mer än fördubblades unionens vapenexporter till Israel.

Under samma period har Sveriges handel med Israel ökat. 2024 omsatte importen av israeliska varor 2,3 miljarder, jämfört med 1,7 miljarder året innan. Även importen av tjänster ökade från 2,1 miljarder till 3,3 miljarder.

Malin Björk säger att ett slopat avtal skulle vara ekonomisk kännbart för Israel.

– EU är en väldigt viktig handelspartner för Israel, och står för runt en tredjedel av Israels importer.

Motsvarande siffra åt andra hållet, det vill säga importer från Israel till EU, ligger på 0,8 procent av unionens handel med den övriga världen. I Sverige utgör handeln med Israel en dryg promille av de totala importerna.

En miljon är inget mot det stöd som finns för att stå upp mot länder som kör över internationell rätt och begår brott mot mänskligheten.

– Precis som EU införde sanktioner mot Ryssland och Putin, både mot enskilda makthavare men också mot ryska företag, precis så måste man också agera när Israel bryter mot folkrätten, säger Malin Björk.

– Eventuellt drabbar det vissa sektorer, och då får man se över hur man kan kompensera det. Men man kan inte låta bli att agera.

I EU:s avtal med Israel ingår en klausul som säger att förhållandet mellan parterna ska vara ”baserat på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer”. I maj 2025 meddelade Kaja Kallas, EU:s representant för utrikes frågor, att man skulle se över avtalet. Bland annat Sveriges regering uttalade sig positivt om att frysa avtalet.

– Handelsavtalet är viktigt för Israel. Detta är ett effektivt verktyg om vi skulle få tillräcklig majoritet i EU, sade Benjamin Dousa, minister för bistånd och utrikeshandel, till Aftonbladet.

Men trots att översynen landade i att Israel sannolikt bröt mot avtalet, och kommissionen föreslog att delar av avtalet skulle frysas, så pausades åtgärderna i höstas.

– Vissa av medlemsländerna motsätter sig det här. Men det är bara ytterligare en anledning till att vi inte vill låta det försvinna från dagordningen, vilket många regeringar inklusive Sveriges säkert önskar.

En miljon underskrifter motsvarar drygt två promille av den Europeiska unionens omkring 450 miljoner invånare. Bara i Sverige hoppas Malin Björk på att få ihop minst 15 000 underskrifter.

– Det ska nog inte vara ett problem att samla ihop. Och en miljon är ingenting mot det stöd som finns för att stå upp mot länder som kör över internationell rätt och begår brott mot mänskligheten.

Flamman söker Svensk-israeliska handelskammaren.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 januari, 2026

Trump återvänder till USA:s ”bakgård”

En muralmålning föreställande Venezuelas president Nicolas Maduro har vandaliserats i Caracas. Foto: Cristian Hernandez/AP.

Donald Trumps militära attack mot Venezuela var ingen blixt från klar himmel. Det var det djärvaste draget hittills i hans kampanj för långvarig inblandning i Latinamerika.

Augusto Pinochet låg bakom över 3 000 försvinnanden och mord. På hans order torterade den chilenska regimen omkring 40 000 människor, varav många fortfarande bär fysiska och psykiska ärr. Det är därför inte förvånande att bilder av Pinochet blev sällsynta i Chile efter att den diktatur han införde mellan 1973 och 1990 tog slut. Det vill säga fram till den 14 december 2025, då hans porträtt åter syntes tydligt på gatorna i Santiago under firandet av José Antonio Kasts presidentvalseger. Kast gör ingen hemlighet av att han ser sig som arvtagare till generalen.

För 14 år sedan fylldes Chiles gator av de största demonstrationerna sedan demokratin återinfördes. Studenter krävde gratis utbildning av hög kvalitet och ett slut på den nyliberala modell som hade antagits i 1980 års grundlag – ett arv från diktaturen. Även de hade en symbolisk figur vars bild bars på demonstrationerna: den socialistiske presidenten Salvador Allende som valdes 1970 men störtades av Pinochet. En av de demonstrerande studenterna var Gabriel Boric. Han gick senare in i politiken och blev president 2022, ständigt hänvisandes till Allende. Det kapitlet avslutas om två månader, den 11 mars 2026, när Kast tar över som statschef.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 13 januari, 2026

Både shahen och mullorna skiter i arbetarkvinnorna

En anhängare till den avsatta shahens son Reza Pahlavi demonstrerar i Paris, den 11 januari. Foto: Julien Mattia/Le Pictorium/Imago/TT.

Irans brutala teokrati vacklar, efter år av kvinnors modiga kamp. Samtidigt växer kraven på att återinföra monarkin. Men att ersätta ett gubbvälde med ett annat är ingen frigörelse.

”Så du tycker inte att kvinnor är jämlikar, att de är lika intelligenta som män?”

Den legendariska amerikanska journalisten Barbara Walters spänner ögonen i Mohammad Reza Pahlavi, dåvarande kung av Iran, som sitter mittemot henne i en beige soffa framför mörka mahognyhyllor dignande av böcker.

Klippet är från kanalen ABC:s ”Good morning America” och sändes i april 1977. Shahen svarar: ”Det finns alltid undantag, det finns fantastiska kvinnor. Men på det stora hela…”.

Regimen måste störtas till varje pris. Men inte genom att återinföra samma monarki som människor en gång gjorde uppror mot.

Walters ger sig inte: ”Tror du att din fru kan styra lika väl som du kan?” Kameran klipper så att drottning Farah Pahlavi som sitter bredvid också syns i bild. Efter en kort paus svarar shahen: ”Jag vill inte svara på det.”

I Iran pågår just nu massiva protester mot den auktoritära regimen. Låter meningen bekant? Den har yttrats med små variationer i över 50 år. Efter att Mohammad Reza Pahlavi lämnade Iran i samband med revolutionen 1979 har protestvågorna återkommit med jämna mellanrum. Skillnaden är att det då var socialister som avsatte shahen, och att demonstranterna i dag vill installera hans son, Reza Pahlavi. Eller?

Argumenten för att återinföra monarkin kretsar ofta om kvinnors rättigheter. I dagens Iran lever kvinnor under ett brutalt teokratiskt förtryck där klädsel, uppförande och livsval detaljstyrs av mullorna vid makten. Visst var även Mohammad Reza Pahlavis kvinnosyn rutten, men kvinnor fick klä sig i minikjol och gogo-boots som 70-talets mode dikterade. Åtminstone om de kom från medelklassen.

Het fråga. Demonstranten Mohadese bränner en bild av ayatollan Ali Khamenei vid en protest utanför iranska ambassaden i Oslo. Foto: Terje Pedersen/NTB/TT.

För arbetarklassens kvinnor var verkligheten en annan. Där rådde i stället svält, precis som i dag. Vad som sällan lyfts är att både revolutionen på 70-talet och dagens protester föregicks av skenande inflation där de styrande ätit sig mätta på att sälja ut landets tillgångar, medan vanligt folk ser priserna på livets nödtorft skena. Under shahen blev de fattiga allt fattigare medan kungafamiljen levde gott på sina plundrade rikedomar, ända in i exilen. Basföda i iranska arbetarhushåll som joghurt kostar i dag 20 kronor kilot, i ett land där arbetare tjänar några tusen kronor i månaden.

Både i Sverige och i Iran står arbetarkvinnorna först i skottgluggen när ekonomin faller samman. De har lägst lön, sämst arbetsvillkor, och förväntas samtidigt ta hand om barnen.

Under 2022–2023 tog kvinnor från hela Iran, över etniska och religiösa gränser, till gatorna under parollen ”kvinna, liv, frihet” efter mordet på Jina Mahsa Amini. De krävde att äntligen bli sedda och behandlade som fullvärdiga människor.

Läs mer

I dag är fokus än en gång på kvinnornas rättigheter och iranska kvinnoorganisationer från hela landet deltar i protesterna. Men verklig förändring kräver mer än symbolik. Kvinnor ska inte bara hyllas – de måste också få makt. Då duger det inte att byta ut en ultrakonservativ antifeministisk monark med en annan.

Båda mina föräldrar deltog som socialister i revolutionen 1979, med resultatet att de nu lever i exil och kommer att fängslas om de sätter fot i Iran igen så länge mullorna sitter kvar. De följer händelserna i realtid, i den mån det går då internet i Iran varit nedsläckt i omgångar, med andan i halsen.

Regimen måste störtas till varje pris. Men inte genom att återinföra samma monarki som människor en gång gjorde uppror mot. Ett annat Iran måste vara möjligt.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 januari, 2026

Sveriges Lärares ”valgeneral” blir opinionschef på Academedia

Academedia grundades 1996, har totalt omkring 200 000 elever, och gjorde 2023 en nettovinst på 759 miljoner kronor. Foto: Jessica Gow/TT

Med ett drygt halvår kvar till riksdagsvalet, och ett lärarfack som riktar allt mer högljudd kritik mot marknadsskolesystemet, passar skolkoncernen Academedia på att norpa Sveriges Lärares opinionschef Katariina Treville. ”I mitt nya uppdrag kommer jag att bidra utifrån ett annat perspektiv”, säger hon till Flamman.

Mitt i upptakten till 2026 års valrörelse kliver Sveriges Lärares ”valgeneral” – Katariina Treville, opinionsansvarig – ur sin roll efter över tio år inom lärarfacket, rapporterar Dagens Opinion.

– Jag har fyllt 50 år. Min plan var aldrig att gå i pension utan att göra något annat, säger hon till tidningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 12 januari, 2026

Kvinnornas revolution får inte kapas av män i exil

Kaféägaren Merat Behnam protesterade i höstas mot mullorna genom att köra sin gula Vespa genom Teheran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Irans kvinnor har i decennier kämpat för frihet och jämställdhet: rätten att själva välja klädsel, utbildning och yrke, rätten till sin kropp, sina barn och sin framtid. De har kämpat för lika arvsrätt, lika vittnesrätt och juridisk jämlikhet i ett system där den islamiska könsapartheidregimen betraktar kvinnor som ”halva” människor – där två kvinnors vittnesmål väger lika tungt som en mans.

Hur kan man tala om demokrati när kvinnors ledarskap marginaliseras redan innan regimen fallit?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 10 januari, 2026

Pinochet slutar aldrig spöka

Kopplingen mellan Chiles nya president och landets gamla diktator uppmärksammas. Foto: Matias Delacroix/AP.

Med José Antonio Kast i presidentpalatset återvänder Chiles olösta förflutna med full kraft. Joel Kjellgren har läst Londres 38 och konstaterar att såren från nazismens industriella våld och Pinochetdiktaturen fortfarande är vidöppna.

José Antonio Kasts jordskredsseger i decembers val innebär att Chile för första gången sedan demokratins återkomst 1990 har en president från ultrahögern. Som son till en nazist som efter kriget tog sig till Sydamerika samt bror till en minister i Pinochets regim framstår Kastfamiljens djupa rötter i 1900-talets fascism som i det närmaste parodisk.

Just kopplingen mellan Tredje riket och militärdiktaturens Chile är vad den brittiske juristen Philippe Sands vill undersöka i Londres 38: En berättelse om Augusto Pinochet, Walther Rauff och rättvisan (Albert Bonniers förlag, 2025). Boken tar avstamp i Pinochets frihetsberövande i London 1998, ett på många vis unikt fall i internationell rätt då det var första gången en före detta statschef arresterades för ett internationellt brott som begåtts i ett annat land. Som sakkunnig för Human right watch spelade Sands under rättsprocessen en marginell roll.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)