Inrikes 24 augusti, 2005

Novell: Stackars Helmuth

Sommarvärme och ute på sjön ångbåtar, vitmålade gamla skorvar ur Weisse Flotte. Söndagsmorgnar kom folk med S-Bahn till Treptower Park och tog trapporna ner till kajen. Båtarna gick på Spree till Grosser Müggel-See eller söderut på Dahme till Seddin-See och avlägsnare sjöar.
På stranden i sanden vid Langer-See satt män och kvinnor par om par eller i små grupper. I korgarna fanns ölflaskor och ätbart. Svällande kvinnor solade överkroppen med brösten delvis dolda i laxrosa bysthållare av imponerande storlek.
Många av männen hade ärr till minne av kriget. Några såg stympade ut med djupa hoplappade hål i kroppen. En karl hade nästan inget kött kring höftleden, halva högra skinkan var borta. Men linka omkring kunde han.
En som hette Helmuth berättade att han klarat sig praktiskt taget oskadd genom hela helvetet ända tills det tog slut våren 45. Han hade bara tre små ärr, två från en kula genom låret och ett vid handleden. Låret läkte snart men gav i alla fall några veckors permission. Den andra skadan var från en granatskärva, ett ytsår som inte räckte till någon permis.
Det är ju jävligt konstigt att man kunde klara sej som jag gjorde, filosoferade han. Egentligen är det förbannat orättvist. Unga grabbar med bleka barnkinder dog ofta innan dom sett en enda ryss. Fast någon rättvisa finns ju inte.
Visst hade dom unga fått militär utbildning, men erfarenhet är mycket viktigare. Den som överlever gör det för att han fått instinkterna uppövade och anar faran innan den kreverar. Vid ständig beskjutning är man ett skräckslaget djur och blir vaksam som det villebråd man är.

Vid östfronten var det ofta en jävla soppa och värre ändå bakom fronten. Kolonner som körde fast i sörjan, order och kontraorder från nervösa officerare. Underbefäl sket nästan på sej av skräck om några bassar började se hotfulla ut. Gormande och illa sedda befäl gick snabbt hädan utan att någon kunde förklara hur.
Enkla saker fattades, gasbindor och kompresser till exempel. Istället kom det pappersgrejer, eländigt skit som gick i upplösning när såren blödde igenom. Många förblödde alldeles i onödan. Det gick förresten åt en helvetets massa folk i onödan överallt.
Vi pratade jämt om hur det skulle vara att ge sej till fånga, ja inte när befäl var i närheten förstås. Då var det säkrast att hålla käften. Det var inte många som vågade gå över. Alla fattade ju att ryssarna inte älskade oss efter allt vi gjort i deras skövlade land.
Det fanns utkommenderade rumäner på våran sida. En berättade om en kompis som tröttnat och beslutat sej för att desertera. Det var livsfarligt. Desertörer som greps arkebuserades utan pardon av säkerhetstrupperna bakom fronten.
Men den här killen kom på hur han skulle göra. Han tog en hink och sa att han skulle hämta vatten. Han höll reda på vilka förband som fanns i närheten och sa att kokvagnsbefälet skickat honom på vattenjakt. Det gick fint, han släpptes igenom överallt. Sen smög han väl hem över södra Ukrainas slättland om nätterna till sin moldaviska bondby och gömde sej.
Fy fan som vi frös där borta när det blev vinter. Man måste in under tak om nätterna för att överleva. Mänskligt var det bara om man fick en kommendering bakom fronten för att jaga partisaner. I bondbyarna fanns ju en del kvinnor kvar. Mest tillmötesgående var dom som hade svältande ungar. När man kom med käk till en sådan morsa log hon och nickade mot sängen. Fast jävligt mager var hon förstås.

Det fanns falska as som kunde le fullkomligt trovärdigt. Min bästa kompis Walter blev ihjälstucken av en sån när dom knullade. Hon hade en slipad slaktkniv i sängen. Jag tog grundlig hämnd, punkterade hennes lungor med kniven, stack henne då och då mellan revbenen både fram och bak. Det är förbannat smärtsamt att andas med trasiga lungor, blodet rinner ur käften som på tjuren vid en sjunde klassens tjurfäktning.
När hon rosslat färdigt tvingade jag tre gamla gubbar att gräva en grav åt Walter. Jag läste en psalmvers ur minnet till farväl och gubbarna skottade jord över honom. Sedan skrev jag till frun i Braunschweig att han stupat för fosterlandet.
På ett ställe i Karpaterna blev jag kvar i flera månader. Där i skogarna och bergen fanns svårfångade partisangrupper, sluga jävlar som lurade oss. En verklig kvinna fick jag i alla fall tag i där. Hon var inte ens mager utan klok nog att alltid hålla sej till karlar som hade hand om livsmedlen.
Jag ordnade med mat åt henne och hennes gamla föräldrar. Det var fan inte lätt att få tag i något. Min enda bytesvara var skräckslagna fruntimmer jag kunde skaffa. Som tur var hittade jag ett nedgrävt förråd bakom ett uthus i en by. Där fanns gott om rotfrukter och vete, korvar och en rökt skinka på minst fem kilo.
Längst ner i gropen låg tamejfan tre handgranater. Jag gick in i huset, tog med kärringen ut och visade handgranaterna. Hon spelade ovetande förstås tills jag tog fram pistolen. Då föll hon på knä med knäppta händer mot mej som om jag var någon jävla Jesus.
Jag blev faktiskt sentimental. Ibland blir man det. Istället för att ge henne en kula gick vi in i huset. Hon fick av sej kläderna i en fart utan att jag ens pekat och var ivrigt tillmötesgående. Någon skönhet var hon ju inte.
Efteråt tog jag pistolen igen men hon såg på mej med så bedrövade hundögon att jag gick min väg. Jag hade för längesen insett att det inte hjälpte att skjuta folk. I så fall hade vi fått ta död på varenda jävel.

En kurort vi lagt beslag på blev uppsamlingsplats för fångar. Det var under sista krigsåret. Vi tog inte värst många fångar längre. Ryssarna ringade in och tog stora skaror av våra grabbar istället. Ombytta roller som man säjer.
Fångarna vi tog skickades bakåt till krigsindustrin för att jobba skiten ur sej. Vi försökte bli av med dom snabbt eftersom det började bli jävligt ont om käk. Man fick knappt själv så det räckte att bli mätt. Fångarna slogs om brödkanter och avfall.
Efterhand blev allting en värre villervalla än förut. Det värsta var att transporterna tog en evig tid. Järnvägstrafiken saboterades av partisanerna. Det gick åt massor med folk att bevaka spåren men dom jävlarna bände ändå loss räls så tågen spårade ur.
Ett helt godståg med artillerigranater lyckades dom spränga. Smällen var bland dom värsta under hela kriget och hördes många mil. Vilda djur flydde av skräck. Det blev ett djupt dike där banvallen funnits och järnskrot täckte hela trakten. Skogen låg platt som klöver bakom en slåttermaskin.
En solig dag prackade en major på mej en grupp civila fångar från en bergsby, nitton stycken, hälften kvinnor. Resten gubbar av den där sorten som kan knata i bergen tills dom fyller hundra. Jag skulle vakta fångarna tills det kom en tom godsfinka åt dom.
Alla glodde lömskt och verkade redo att kasta sej över mej ifall jag vände ryggen till ett ögonblick. Det var jävligt obehagligt. Jag svor över majoren som prackat dom på mej. Man borde vara minst två att turas om med vakthållningen. Själv schappade han säkert. Det fanns fega officerare som trixade sej hemåt när allt började rasa.
Jag kunde ju räkna ut att det skulle dröja innan det kom något tåg över huvud taget. Kom det ett till slut så var det naturligtvis fullproppat. Jag funderade på att meja ner hela högen med automatkarbinen men det hade jag inte lov att göra.
Hur jag skulle få tag i käk åt dom översteg min fattningsförmåga. Jag hade ingen befogenhet att skriva rekvisitioner och få ut något från förråden. Utan rekvisition gick det inte att få ut något alls annat än med knulla som betalning. Korkade skithögar till förrådsförvaltare dog hellre än tillät minsta oordning bland sina livsmedel och papper.
Att bara låta fångarna löpa kunde jag inte. Jag hade svurit en ed som soldat att göra min plikt mot fosterlandet och alltid lyda order. Soldateden kunde jag inte bryta. Man måste faktiskt ha något sorts rättesnöre i livet.

En av kvinnorna gestikulerade att hon var nödig och ville gå in bakom några buskar. Nein, skrek jag och tecknade åt henne att huka sej där hon var. Det gjorde hon först flera timmar senare, illröd av blygsel. Om jag lät en gå avsides riskerade jag att hela högen skulle rusa åt alla håll.
Även gubbarna var generade. Alla höll sej tills dom inte kunde längre. Själv pissade jag utan att vända ryggen till. Men jag var rädd för att bli skitnödig. Med mej på huk skulle dom ha sin chans. Jag tänkte att jag fick göra det stående. Eftersom jag var hård i magen kunde jag låta det rulla ner genom byxbenet. I krig får man ta det som det kommer.
Timmarna släpade sej fram. När jag tog en slurk vatten ur fältflaskan ropade alla voda! voda! som betyder vatten. Dom var förstås törstiga. En gång i kvarten gapade dom om vatten. Till slut fick jag ge mej och valla dom till en brunn.
På kvällen lät jag dom flytta en bit för att komma bort från pisslukt och skithögar. Dom visade med gester att dom var tacksamma för det och la sej att sova. Själv var jag ju tvungen att hålla mej vaken. Det går ganska bra ett par dygn, sen blir det svårare.

Andra dagen var den första lik. På kvällen var jag dödstrött och livrädd för att somna. Man kan klara sej ganska bra med att slumra till en minut då och då bara man är så pass spänd att man vaknar igen. Det var jag. Skräcken för att dom skulle hoppa på mej släppte inte taget.
Dagen därpå evakueras allting utom jag och fångarna. Bilar lastades och försvann. Jag försökte få någon officer att stanna och höra på mej men ingen lyssnade. Då bestämde jag mej för att låta fångarna marschera till ett samhälle en mil västerut.
Efter någon kilometer fattade jag hur utmattad jag var. Fångarnas ork var bättre, dom hade ju sovit. Vi gjorde halt på en äng vid en bäck. Det var mot kvällen. Fångarna drack och la sej att sova. Jag satt i gräset med automatkarbinen i knät.
När jag vaknade trodde jag att det gått högst två minuter. Men det var ljusan dag. Jag låg där mol allena. Fångarna hade stuckit utan att röra mej. Lättnaden jag kände var så stark att jag började skratta.
Sedan gäspade jag, kröp in i en buske och slocknade. Solen stod i zenit när jag kvicknade till. Svetten rann. Jag luktade för jävligt och bestämde mej för att bada och tvätta kläderna så gott det gick.

Yr av hunger gick jag på vägen och undrade vad jag hade gjort för ont som drabbades på det här viset? Varför skulle jag straffas med att lämnas åt mitt öde? Mitt leverne hade inte varit värre ån någon annans!
Jag sköt på en stor fågel i ett träd men darrade så att jag bommade. Senare hörde jag en bil och blev alldeles vild. En menig körde och bredvid satt en präst. Dom tog mej till ett uppsamlingsställe. Jag satt där bak på prällens hopvikta fältaltare.
När jag fått mat placerades jag i ett stridande förband. Med det retirerade jag hela vägen hit till Berlin.

Inrikes 13 november, 2025

Myndighet skulle minska fusk och svinn – går back hundratals miljoner: ”Haveri”

Utbetalningsmyndigheten skulle till en början ha legat i Södertälje, men hamnade i nybyggda lokaler vid Gullmarsplan i Stockholm. Foto:

Utbetalningsmyndigheten har hittills lyckats kräva tillbaka 70 miljoner kronor i ”felaktiga utbetalningar” från välfärden. Samtidigt har 264 miljoner kronor gått till att utveckla ett nytt system – som regeringen nu skrotar innan det tagits i bruk. Nu vill Ingela Nylund Watz (S) ha svar från finansministern om vad som hänt.

Utbetalningsmyndigheten lanserades våren 2022, då Mikael Damberg (S) fortfarande var finansminister. Nu skulle en specifik myndighet få i uppdrag att söka efter missbruk, fusk och ekonomisk brottslighet i välfärdssystemet – dels genom ”dataanalys och systemövergripande granskningar”, men också genom att sköta ett gemensamt transaktionskonto för utbetalningar från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, CSN och andra myndigheter.

Myndigheten blev verklighet i början av 2024 under Tidöregeringen, och analysarbetet har hittills kammat hem omkring 70 miljoner kronor i återkrävda pengar. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, skrev statsministern på Facebook i somras, när summan låg på 40 miljoner, medan finansminister Elisabeth Svantesson konstaterade att ”våra gemensamma skattepengar ska gå till rätt saker”.

Nu ska regeringen ”renodla” verksamheten – genom att skrota ambitionerna om ett centralt utbetalningssystem, efter att flera myndigheter ”ifrågasatt mervärdet och pekat på betydande risker”.

– Det finns inget sammanhållet statligt kontoregister med svenskarnas kontonummer, utan myndigheterna har haft sina egna. Detta blev aktuellt till exempel i samband med frågan om elstöd, förklarar Niklas Kjellberg, pressansvarig på Utbetalningsmyndigheten.

– I CSN:s fall är det Swedbank som är ansvarig för både kontoregister och utbetalningar, så de sitter ganska fast där. Man ville komma bort från den sortens beroende av enskilda banker, standardisera och förenkla mer. 

Elefanten i rummet är de 264 miljoner kronor man redan satsat på att utveckla transaktionskonto-systemet. Niklas Kjellberg bekräftar för Flamman man räknar hela summan som ”sunk cost” – spenderade utgifter – och att reformen ”aldrig kommer slutföras och skapa nytta”. Omkring 30 personer har arbetat med systemet, varav flera redan fått gå.

Alla pengar man har plöjt ner i utvecklingsarbetet går ju nu ‘i drickat’.

– Det blev ju ett tufft läge, speciellt för de som investerat mycket tid och energi i detta. Vi har sagt upp både provanställda och konsulter, berättar han.

De offentliga utredningarna som gjorts om myndigheten kan sammanlagt ha kostat ytterligare 35 miljoner kronor, beräknar Altinget. Riksdagsledamoten Ingela Nylund Watz (S) har skickat in en interpellation till Finansdepartementet, där hon kräver svar av Elisabeth Svantesson (M) om miljonerna.

– Det är väl en sak att byta fot i vad som i sig är en ganska underordnad fråga. Men alla pengar man har plöjt ner i utvecklingsarbetet går ju nu ”i drickat”, säger hon till Flamman.

– Man har alltså egentligen förlorat minst 130 miljoner nu de första åren. Det är väldigt tråkigt med en så stor förgävesinvestering, och jag tycker det är rimligt att finansministern förklarar vad som har hänt. Sett utifrån måste man ju säga att det är ett haveri, och otroligt oskickligt hanterat.

Nyligen stämde Centrala studiestödsnämnden en före detta utlandsstudent bosatt i USA, som nu tvingas betala tillbaka 1,2 miljoner kronor i 20 år gamla studieskulder. Samtidigt har Inspektionen för socialförsäkringar granskat Försäkringskassans återbetalningskrav på föräldra- och sjukpenning, som numera bland annat bygger på underrättelser från UBM – och hittat brister i 59 procent av dem, där det vanligaste är att myndigheten inte redogör tydligt nog för varför de sett utbetalningen som felaktig.

Niklas Kjellberg beskriver hur Utbetalningsmyndigheten i dag jobbar med ”hela skalan” av felaktiga utbetalningar – dels grövre ekonomisk brottslighet som utförs via företag, men också enskilda individer som tar emot bidrag trots att de tjänar otillåtet mycket vid sidan om, eller inte har uppehållstillstånd. Det senare ska man inom kort släppa en rapport om. Myndigheten kritiserade nyligen regeringens kraftiga höjning av det kontroversiella återvandringsbidraget till 350 000 kr, något man menar ”innebär en väsentligt ökad risk för fusk och missbruk”. 

UBM har också bett regeringen om att få ett tydligare brottsbekämpande uppdrag, vilket både polisen och Ekobrottsmyndigheten är positiva till. Även Ingela Nylund Watz anser att det viktigaste arbetet borde vara att fokusera på organiserad välfärdskriminalitet. Hon nämner att hon själv är från Södertälje, där UBM ursprungligen skulle ha placerats, som länge brottats mot djuprotade sådana problem. 

Läs mer

– Jag ser precis framför mig vad en sån här myndighet kan göra. De riktigt stora läckagen sker när man systematiskt utnyttjar välfärdssystemet, säger hon till Flamman.

– Om man sedan hittar en och annan som har fuskat med vab må det väl vara hänt. Men för mig är den stora frågan att komma åt den ekonomiska brottsligheten.

Flamman har sökt finansminister Elisabeth Svantesson (M).

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 13 november, 2025

Epstein innan Handels-donationen: ”Hon har varit i mitt hus”

Foto: New York State Sex Offender Registry via AP.

En stor mängd mejl från den dömde pedofilmiljardären Jeffrey Epstein offentliggjordes under natten. I flera av dem konverserar han med sin svenska kontakt Barbro Ehnbom om unga svenska kvinnor. Men själv vill Ehnbom själv inte kommentera uppgifterna. ”Det kommer en annan dag hur det egentligen var”, säger hon till Flamman.

Under natten mot torsdagen släpptes en rad nya konversationer från sexbrottslingen och affärsmannen Jeffrey Epsteins privata mejlkorg. Bland dem finns flera mejl där Sverige nämns, främst i konversationer med hans svenska väninna, finansprofilen Barbro Ehnbom. 

Hon står också bakom den fond genom vilken Epstein donerat pengar till Handelshögskolan i Stockholm. I en konversation från 2011 lovar Epstein att donera 25 000 dollar, motsvarande runt 160 000 kronor med den tidens växelkurs.

Barbro Ehnbom grundade år 2001 stiftelsen Barbro’s best and brightest (BBB), i syfte att stötta framtida kvinnliga ledare. Senare avslöjades att stiftelsen bland annat bjudit hem unga kvinnor till Jeffrey Epstein. Hon har tidigare sagt till DN att ingen på stiftelsen anade oråd kring finansprofilen.

Men i ett av de nyss släppta mejlkonversationerna med Epstein skriver han följande i samband med en donation till Handelshögskolan: ”hon har varit i mitt hus. Jag kommer ge dig de 25 000 som du behöver”. Senare i mejlkonversationen ber hans ekonomiassistent Richard Kahn om en bekräftelse på överföringen, som Epstein svarar jakande på.

I samma mejlkonversation nämner Barbro Ehnbom att hon träffat en vacker tjej i en kyrka på Gotland.

”Tänkte på dig, men hon är kanske inte den svenska tjej vi letar efter”, skriver Ehnbom till Epstein.

I ett mejl från året därpå frågar Epstein om Ehnbom har gjort ett ”wife choice” åt honom inför årets Swedish-American Life Science Summit, som hölls i Stockholm. 

”Vad sägs om detta års projektledare för SALSS – smart och sensuell! Bifogar bild!” svarar Barbro Ehnbom, och skickar över en bild på den då 25-åriga kvinnan.

När Flamman ringer upp Barbro Ehnbom skrattar hon i luren.

– Jag har inga kommentarer på det, för att jag är busy just nu.

I samband med en donation till Handelshögskolan 2011 … 

– Men du, på allvar, jag vill inte prata om det här. Det får vara. Det kommer en annan dag hur det egentligen var, men det blir inget nu.

Epstein nämner att ”hon har varit i mitt hus”. Vem var kvinnan som besökte hans hus?

– Lycka till, Flamman. Hej då.

Flamman skickade därefter över tre frågor till Ehnbom, som hon inte svarat på.

Finansmannen Jeffrey Epstein hade ett brett nätverk som bland annat inkluderade de amerikanska presidenterna Bill Clinton och Donald Trump, såväl som utländska politiker och höjdare inom vetenskap och kultur. Flera av dem besökte hans privata ö Little Saint James i Karibien.

I de senaste mejlloggarna bekräftas ytterligare kopplingar mellan Epstein och Trump, där finansmannen bland annat skriver att Trump ”självklart visste om tjejerna” och tillbringade timmar i hans hus med ett av de unga brottsoffren.

Redan 2008 dömdes miljardären till fängelse efter att ha köpt sex av en minderårig flicka. Han släpptes efter ett och ett halvt år i fängelse, men bedömdes av polisen ha en hög risk för återfall. 

2019 arresterades han igen för sextrafficking, men hittades död i sin cell bara en månad senare. Enligt fängelseläkaren var dödsorsaken självmord genom hängning.

Sammanlagt bidrog Epstein med 1,5 miljoner kronor till Handelshögskolan. Efter avslöjandena om Epstein avbröt de samarbetet med Barbro Ehnboms fond.

Frågorna till Barbro Ehnbom

I samband med en donation på 25 000 dollar nämner Epstein i ett mejl till dig att ”hon har varit i mitt hus”, för att därefter bekräfta donationen. Vem var kvinnan som besökte hans hus, och vad gjorde hon där?

I ett mejl från 2012 frågar Epstein dig om du gjort ett ”wife choice” inför life science-mötet i Stockholm samma år. Du skickar då över en bild på det årets projektledare, och beskriver henne som ”smart och sensuell”. Vad innebär ”wife choice”, och var den unga kvinnan i fråga medveten om att du skickade bilder på henne till Jeffrey Epstein?

I mejlen med Jeffrey Epstein kommenterar du vid upprepade tillfällen utseendet på unga kvinnor i din omgivning. Varför är det så intressant i sammanhanget?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 november, 2025

Den digitala friheten är bara på låtsas

Illustration: Petter Evertsen.

Regeringar världen över investerar hundratals miljarder för att bryta sig loss från amerikanska teknikbolag – påstår de. I själva verket strömmar pengarna in till det amerikanska halvledarföretaget Nvidia.

I februari i år tog Frankrikes president Emmanuel Macron ett nytt steg i den nationella AI-strategin: en plan på 109 miljarder euro i privata investeringar från emiratiska statliga fonder, kanadensiska pensionsfonder, amerikanskt riskkapital och franska jättar som Iliad, Orange och Thales.

Samtliga företag är helt beroende av Nvidias grafikprocessorer, av modellen Blackwell. De amerikanska halvledarna används mestadels inom AI-sektorn, och har gjort Nvidia till ett av världens högst värderade bolag.

Storbritannien vill dock inte vara sämre, och svarade i september med sin Tech prosperity deal på 150 miljarder pund. Tyskland hakade snabbt på, och liknande initiativ har tagits över hela världen, från Mellanöstern till Sydostasien: storslagna löften om att bryta beroendet av amerikansk teknologi – genom att köpa amerikanska halvledare, på villkor dikterade av amerikanerna själva.

”Suveränitet” betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.

Nvidias vd Jensen Huang gör sitt bästa för att hålla liv i den kollektiva illusionen. Klädd i en skinnjacka som får honom att likna en motivationscoach för mc-försäljare, predikar han samma budskap vid toppmöte efter toppmöte: ”Äg produktionsmedlen bakom er intelligens.” Framför honom nickar finansministrarna vördnadsfullt, med den tomma blicken hos låntagare som inte längre bryr sig om att läsa det finstilta i kontraktet.

Vägen till frälsning är tydlig: köp våra halvledare för att undslippa tyranniet från Open AI och dess flaggskepp Chat GPT.

Vad profeten inte nämner från sin predikstol är att Nvidia själva planerar att investera 100 miljarder dollar i just det monster som man säger sig vilja tygla. Kapitalcirkulationen liknar snarare incest än innovation: för var tionde miljard som pumpas in i Open AI, får Nvidia tillbaka 35 miljarder i försäljning av halvledare. Det slutna kretsloppet är så väloljat att det nästan skulle kunna skapa evig rörelse. Och ännu bättre för bolaget: Nvidias halvledare säljs inte ens, de hyrs ut.

Profet. Jensen Huang grundade Nvidia 1993. I dag är han världens åttonde rikaste person. Foto: Manuel Balce Ceneta/AP.

Samtidigt spelar Open AI på dubbla planhalvor. Företaget investerar i Nvidias största konkurrent, AMD, och förbereder infrastrukturavtal som i förlängningen ska ge företaget tillgång till en elkapacitet motsvarande 20 kärnreaktorer – för den nätta summan 1 000 miljarder dollar. Den självförsörjande finansiella konstruktionen får komplexa pyramidspel att blekna i jämförelse.

Med 1 200 miljarder i skulder har AI-sektorn nu passerat banksektorn. Situationen liknar säsong 2 av finanskrisen 2008, med kretskortens kisel i rollen som subprime-lån.

Inte ens marknadens mest hängivna anhängare lyckas få ekvationen att gå ihop. Enligt finansinstitutet Morgan Stanleys prognoser kommer investeringarna i datacenter att uppgå till 2 900 miljarder dollar till 2028. Teknikjättarnas kassor är visserligen större än de flesta staters, men tillsammans har de bara 1 400 miljarder – resten, 1 500 miljarder, måste lånas.

’Suveränitet’ betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.

Av vem? Sannolikt Blackstone, Apollo eller Pimco, investeringsfonder som gjort ”privata krediter” till en konstform. Suveräniteten, som redan är pantsatt i utbyte mot Nvidias halvledare, är alltså också bunden till Wall Streets kreditlinor.

Och vad säger Washington? Ur amerikanskt perspektiv är den ”suveräna AI:n” ingen ny bluff, utan den senaste akten i ett mer än sekellångt skådespel. Först var det oljediplomati, sedan dollardiplomati, och nu processordiplomati.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 november, 2025

Väggroparna vittnar om Sveriges förfall

Att laga vägar har blivit en lyx i det nya snål-Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT.

När regeringen sparar på investeringar är det glesbygden som tar smällen. Överskottsmålet är inte sund ekonomi – det är politiskt sabotage mot oss som bor på landet.

Precis före pandemin stod alla män i grannskapet lutade över gropen som grävts upp mitt i gatan. Armarna i kors, killgissningar om vattenflöden och det sedvanliga gnället över framkomligheten.
Men vi kan faktiskt skatta oss lyckliga: vår kommun ligger i framkant. I större delen av Sverige läcker dessa rör som såll. Där nere i gropen låg avlopps- och vattenrör i plockepinn, rester av de fornstora dagar då Sverige moderniserades på 1940- och 50-talen.

Under efterkrigstiden var det en lyx med rinnande vatten, men numera är det en självklarhet vi knappt reflekterar över. Men just därför har underhållet förfallit. De gamla rören är nu ett av kommunpolitikens största huvudbryn, och en tickande kostnadsbomb. Få kommuner vågar ta tag i det, av den enkla anledningen att det är för dyrt. Hur kunde detta bli ett problem i ett avsevärt rikare Sverige år 2025?

Kristdemokraten Stefan Attefall skrev nyligen i Dagens Nyheter att att de kommunala taxorna har stigit dubbelt så snabbt som inflationen, och att det drabbar småhusägare hårdast.

Han har rätt i diagnosen – men helt fel i behandlingen. Problemet är inte att kommunerna tar för mycket betalt, utan att staten dragit undan mattan för dem.

Ett land som vägrar investera i sin egen grundläggande infrastruktur kommer till slut att vittra sönder.

De taxor Attefall hänvisar till gäller kommunernas mest grundläggande uppgifter: vatten och avlopp, fjärrvärme, elnät, bygglov. Samtidigt har regeringen låtit bli att stärka det kommunala utjämningssystemet. Och 2024 röstade sex av åtta riksdagspartier för det så kallade balansmålet i statsfinanserna – en kosmetisk uppdatering av det gamla överskottsmålet, men med samma åtstramningspolitik i botten.

Överskottsmålet innebär att staten ska spara mer än den spenderar, även när samhället skriker efter investeringar. Det är en ekonomisk tvångströja som lamslår landets glesbygdskommuner. Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, varnade redan i fjol: Sverige står inför enorma investeringsbehov – i klimatomställningen, energisystemet, infrastrukturen, VA-näten, kriminalvården och försvaret. Men regeringen väljer att hålla igen.

Det är svårt att tolka på annat sätt än att den nyliberala åtstramningsdogmen har blivit ett självändamål – även för socialdemokratin.

I kommunerna märks konsekvenserna tydligt. När staten inte inflationsjusterar bidragen betyder det nedlagda skolor, färre vårdplatser och sämre äldreomsorg – oavsett vilken partifärg som styr lokalt. Och nu vill Attefall dessutom införa en ”skattebroms” för kommunerna, alltså hindra dem från att ens höja skatten för att rädda välfärden. Det är inte ekonomiskt ansvarstagande – det är ekonomiskt sabotage.

Läs mer

Tankesmedjan Timbro föreslog redan 2018 i rapporten ”Släpp kommunerna fria” att rika kommuner skulle få behålla mer av sina egna pengar och bidra mindre till de fattigare. Den idén har nu letat sig in i regeringens politik. Resultatet? Ett Sverige där Stockholm, Göteborg och Malmö fortsätter växa, medan stora delar av landet förvandlas till ett ekonomiskt månlandskap.

Om du bor i en landsbygdskommun och röstat borgerligt, har du i praktiken röstat för att du och dina barn ska ta notan – inte de som redan har mest. Några hundralappar mer i plånboken betyder föga när skolan läggs ned, sjukhuset rustas ned och vägarna förfaller.

Ett land som vägrar investera i sin egen grundläggande infrastruktur kommer till slut att vittra sönder. Sverige behöver inte fler sparmål. Vi behöver en stat som vågar bygga igen.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 12 november, 2025

Moster Jeannette kan bli Chiles kommunistiska president

Det chilenska valet står mellan kommunisten Jeannette Jara och kandidater som talar sig varma för tidigare diktatorn Augusto Pinochet. Foto: Rodrigo Arangua/AP/TT.

Den 16 november hålls president- och parlamentsval i Chile. Mot den auktoritära högern står en ”uppfriskad” kommunism, som vänsterkandidaten Jeannette Jaras anhängare kallar den. Men nostalgin för Pinochets regim lever kvar i Chile – och vägen mot presidentskapet är ännu lång för den Tiktokvänliga kommunisten.

Intill tunnelbanestationen på torget Plaza de Armas rusar Santiago-borna förbi de koloniala byggnaderna. Vid övergångsstället bredvid katedralen står hon i allsmäktig form. Lite större än på bilderna, speciellt huvudet. Det är Tía Jeannette (Moster Jeannette), den kommunistiska presidentkandidatens alter ego. Runt omkring henne surrar människor som vill ta selfies med den stora maskoten.

”Hur känns det när så många vill hälsa och ta bild med dig?”, frågar Flamman.

– Jag känner folkets kärlek för mig, svarar personen inuti den stora utklädningskostymen.

I handen har hon en spade. Det har blivit symbolen för Jeannette Jaras digitala kampanj ”ta tag i spaden”, som uppmuntrar väljare att ansluta sig som volontärer till hennes valkampanj. Den 51-åriga kommunistens officiella instagramkonto ser ut som ett typiskt politikerkonto, men desto mer liv är det på kontot för hennes alter ego Tía Jeannette, där juristen – som fram till nyligen var arbetsmarknadsminister – framställs som allas trygga moster.

Där finns AI-skapade videor i alla möjliga stilar.

I en av dem dansar Moster Jeannette i kort kjol med två tjejer till en koreansk poplåt. De åker till rymden och kliver av på månen. Hon kan också dansa cumbia på lunchen, och fråga om du har ätit upp ordentligt, med budskapet att hon tar hand om chilenarna.

– En av sakerna vänstern lärt sig under Jaras kampanj är de digitala kampanjerna med Moster Jeannette som en karikatyr, säger vänsteraktivisten Ivar som Flamman träffar i en lokal där hennes valarbetare samlats för att måla plakat.

Kampanjprojektet vann nyligen vad som kallats för den politiska kommunikationens Oscar, det amerikanska Napolitan Victory Awards, i kategorin ”Excellens i en digital/teknologisk kampanj”. Den virtuella presidentkandidaten som skapar trender på sociala medier lyckades snabbt nå en ny publik med humor och träffsäkra referenser.

Avatar. Den chilenska kommunisten Jeanette Jara har nått många väljare via humor i sociala medier. Foto: Line Bankel.

I Chile har det annars varit svårt för vänstern att slå igenom medialt. En orsak är att alla medier måste finansiera sig själva. Även TVN, Chiles public service, måste enligt lag dra in sina egna pengar. Det görs bland annat genom försäljning av satellitjänster och tv-format, men även annonser. Beroendet av reklamintäkter har kritiserats för att ge företag inflytande över innehållet, vilket i sin tur gynnar företagsvänlig högerpolitik. Vänsteraktivisten Ivar menar att det är högern i Chile som i slutändan äger mediakommunikationen.

– De chilenska tv-kanalerna visar brottsrapportering dagarna i ända. Morgonen börjar med ”dagens rån”, sedan följs det av morgonnyheterna, det vill säga de senaste begångna brotten.

Han nämner varje klockslag när samma nyhetsinslag om brotten sänds om.

– Meddelandet är alltid att Chile är ett osäkert land. När de repeterar det budskapet, hur tror du att folket reagerar? Det destabiliserar regeringen.

Den feministiska rörelsen är det bästa som hade kunnat hända Kommunistpartiet.

Dagens regering leds av Gabriel Boric från vänsterkoalitionen. Inför presidentvalet den 16 november råder spänning mellan de fyra ledande kandidaterna: Jeannette Jara från Chiles kommunistiska parti (PCCh) och oppositionens tre högerkandidater.

Om ingen kandidat får majoritet hålls en andra omgång i december. Enligt de senaste opinionsundersökningarna leder Jara, men utan egen majoritet i en andra omgång förväntas högerns konservativa José Antonio Kast bli ny president i Chile. Kast växte upp i en tysk nazistfamilj, och hans bror Miguel var chef för Chiles centralbank under Pinochet. Tätt efter honom knappar Johannes Kaiser in, som grundat det Milei-inspirerade libertarianska partiet. Han har försvarat Pinochets metoder och sagt att han skulle kunna stödja en ny statskupp.

Opinionsundersökningar visar att brottsligheten är chilenarnas största oro just nu. Utländska gäng som venezolanska Tren de Aragua (”Araguatåget”) och organiserad brottslighet i Chile har lett till en längtan efter ordning.

Högerkandidaten Kast lovar hårda straff och i sin plan Escudo Fronterizo ( ”Gränssköld”) ska Chiles landgränser stärkas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 november, 2025

16 studenter AI-fuskade – i en och samma klass

Över hälften av studenterna vid en kurs på Linnéuniversitetet stängdes nyligen av efter fusk med generativ AI. ”Orsakerna till ökningen i just denna kurs är ännu inte klarlagda”, skriver prefekt Annelie Johansson till Flamman.

Den 3 november beslutade disciplinnämnden vid Linnéuniversitetet i Småland att stänga av 16 studenter från distanskursen ”Små barns språkutveckling”, efter att den ansvariga läraren anmält dem för fusk med generativ AI. 

I besluten anges bland annat ”systematiska märkligheter” i studenternas inlämningsuppgifter, där man bland annat hänvisar till felaktiga sidhänvisningar och icke-existerande källor som bevis på att man låtit AI-tjänster skriva uppgifterna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 november, 2025

Klimatet kan inte räddas med storytelling

Dockhuvuden ligger uppradade inför en Oxfam-protest under klimattoppmötet Cop 30 i brasilianska Belem. Från vänster: Lula da Silva (Brasilien), Mark Carney (Kanada), Cyril Ramaphosa (Sydafrika), Donald Trump (USA) och Ursula von der Leyen (EU). Foto: Eraldo Peres/AP.

Regeringens klimatarbete liknar Andrées polarexpedition: en sponsordriven kraschlandning som drivs med varmluft.

En kall dag i oktober 1897 befann sig äventyraren Salomon August Andrée i en tuff sits.
Luftballongen som skulle ta honom till Nordpolen hade störtat, och efter veckor av släpande på de tunga slädarna upptäckte sällskapet att isflaket de vandrat över hade drivit åt motsatt håll. De hade alltså rört sig bakåt.

När de till sist slog läger på den vindpiskade Vitön var krafterna slut. Andrée antecknade sina sista rader i dagboken, och när hans två följeslagare dog återstod bara ett tunt sidentält och ett gevär att skjuta isbjörn med – med det fyra månader långa vintermörkret på väg in.

Men mörkast av allt i SVT-dokumentären Döden på Vitön är att platsen de offrade livet för att dokumentera knappt finns kvar. Glaciären Anna, som de döpte efter hans medresenärs käresta, har smält.

Men jag tvivlar på att den typen av konstruktiva samtal förs i Timbros slutna forum.

Nu sitter världsledare på klimattoppmötet Cop 30 i Belém, vid Amazonflodens utlopp i Atlanten, och pratar om hur utvecklingen ska vändas. Målet är att få FN:s medlemsländer att skärpa till sig så att 1,5-gradersmålet kan hållas, samt att hjälpa utvecklingsländer med resurser för att minska utsläppen.

Men medan de återigen diskuterar ”ambitionsnivåer” och ”implementeringsramar” fortsätter världen att driva bakåt, precis som Andrées isflak. I januari bekräftade Meteorologiska världsorganisationen att 2024 var det varmaste året sedan man började mäta, och värmen försvagar i sin tur både världshavens och markens förmåga att kapsla in koldioxid.

Samtidigt sveper en annan farsot över världen: en klimatförnekande konservativ höger, som tagit makten i allt fler länder. Deras politik har effekter: bara mellan 2020 och 2022 fördubblades de direkta subventionerna till fossila bränslen i världen, till att motsvara 7 procent av världens BNP.

Högern verkar likgiltig inför att klimatkrisen även ökar de globala flyktingströmmarna. Det är visserligen svårt att beräkna exakt, men enligt en rapport från FN:s flyktingorgan UNHCR tvingas 22 miljoner människor per år från sina hem på grund av väderrelaterade katastrofer. Så även den som vill ”bevara Sverige svenskt” har starka skäl att engagera sig i klimatarbetet.

Inget av detta bekommer dock Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Enligt ett minigräv av bloggen Ledarsidorna, med den passande rubriken ”Torsk på Tallinn” befann han sig nämligen på en Timbrokonferens i Estland i stället. Temat var ”två dagar om Europa och friheten”, och på plats fanns även biståndsminister Benjamin Dousa och tidigare statsministern Carl Bildt.

Konferensen arrangerades av pr-byrån Bellbirds vd Anders Kempe, som också grundat byrån JKL och varit vd för Kreab. Han har också kopplingar till de havererade klimatprojekten Stegra och Northvolt, och är enligt Affärsvärlden personlig vän med både statsministern och den ifrågasatta finansmannen Harald Mix.

Läs mer

Tillsammans har de bidragit till att pr-ifiera omställningen i Sverige. I stället för att bygga fram en svensk industrikapacitet hoppas man på entreprenörsandan hos amerikanska Musk-lärlingar som Peter Carlsson och Paolo Cerruti, som båda lämnade Tesla för att grunda Northvolt, med kinesiska maskiner och arbetskraft till hjälp.

Samtidigt har de senaste årens Cop-konferenser, som ägt rum i de auktoritära oljeländerna Azerbajdzjan och Förenade Arabemiraterna, varit minst lika korrupta. Kanske är det därför mer givande att träffa ledarfigurer för den gröna industrin, för att se vad som kan göras bättre. Men jag betvivlar att den sortens konstruktiva samtal förs i Timbros slutna forum.

För när det gäller klimatfrågan har både politiker och företag turats om att krascha, precis som Andrées ballong Örnen. Och som dessutom har samma drivmedel: varmluft.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Den bortglömda professorn som löste klimatfrågan

Snart 80-årige professorn emeritus Staffan Laestadius ser ljust på framtiden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Nationalekonomen Staffan Laestadius tröttnade på att ingen tog hans klimatplaner på allvar, så i sin nya bok iscensätter han i stället framtiden som hade kunnat bli av. Rasmus Landström imponeras av den tidigare vänsteraktivistens framåtanda.

Få känner till att mellan 2013 och 2021 gav en pensionerad professor i industriell ekonomi ut en sensationell trilogi klimatböcker. Dessa publicerades av små förlag och recenserades knappt, kanske för att de hade torra titlar som Klimatet och välfärden, Klimatet och omställningen och En strimma hopp. Författaren Staffan Laestadius, en gammal vänsteraktivist, insisterade på att omställningen är ett ingenjörs- mer än ett teknikproblem. Det vill säga att det handlade om att implementera tekniken som redan fanns snarare än att uppfinna ny.

Låter det tråkigt? Inte för en sekund. För det Laestadius gjorde var något närmast vidunderligt: likt en kommissarie Clouseau kom han sent till brottsplatsen, ifrågasatte några detaljer – och vips var klimatomställningen löst. Till exempel: medan alla andra talade om grön tillväxt eller nedväxt visade Laestadius att den strukturomvandlingspolitik som präglade svenskt 60-tal kunde tjäna som föredöme för en socialt hållbar omställning. Snarare än att växa eller krympa ekonomin, menade Laestadius, borde vi fokusera på hur staten kan styra arbetskraften från bruna till gröna industrier. Genast kändes diskussionen om tillväxtens vara eller icke-vara överflödig. Laestadius var dessutom lika bekväm med beräkningar på järnvägsinvesteringar som i den marxistiska filosofen Ernst Blochs tankar – likt en utopisk ingenjör. På det stora hela var Laestadius böcker en gåva till det svenska folket: en närmast perfekt manual för en svensk omställning – präglad av stundens allvar och radikal hoppfullhet.
Synd bara att ingen politiker lyssnade på Laestadius.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 november, 2025

Lea Ypi: ”Nationalstaten håller vänstern gisslan”

Lea Ypi är professor I politisk teori vid London School of Economics, men har också en bakgrund inom filosofin. Foto: Ada Berg Arbro & Vera von Otter.

I Lea Ypis litteratur får Albaniens turbulenta 1900-talshistoria liv. Genom livsödena framträder ett budskap: vänstern har allt att vinna på att återfinna sina transnationella rötter.

–Varifrån kommer din familj?

Det är moderatorn och kulturjournalisten Rebecca Haimis inledande fråga till den albanska filosofen och författaren Lea Ypi på Kulturhuset i Stockholm. Ett dämpat fnitter sprider sig i rummet. Haimi, och alla som känner till Ypis bakgrund, vet att det som framstår som en enkel fråga i själva verket är mycket komplicerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)