Inrikes 24 augusti, 2005

Novell: Stackars Helmuth

Sommarvärme och ute på sjön ångbåtar, vitmålade gamla skorvar ur Weisse Flotte. Söndagsmorgnar kom folk med S-Bahn till Treptower Park och tog trapporna ner till kajen. Båtarna gick på Spree till Grosser Müggel-See eller söderut på Dahme till Seddin-See och avlägsnare sjöar.
På stranden i sanden vid Langer-See satt män och kvinnor par om par eller i små grupper. I korgarna fanns ölflaskor och ätbart. Svällande kvinnor solade överkroppen med brösten delvis dolda i laxrosa bysthållare av imponerande storlek.
Många av männen hade ärr till minne av kriget. Några såg stympade ut med djupa hoplappade hål i kroppen. En karl hade nästan inget kött kring höftleden, halva högra skinkan var borta. Men linka omkring kunde han.
En som hette Helmuth berättade att han klarat sig praktiskt taget oskadd genom hela helvetet ända tills det tog slut våren 45. Han hade bara tre små ärr, två från en kula genom låret och ett vid handleden. Låret läkte snart men gav i alla fall några veckors permission. Den andra skadan var från en granatskärva, ett ytsår som inte räckte till någon permis.
Det är ju jävligt konstigt att man kunde klara sej som jag gjorde, filosoferade han. Egentligen är det förbannat orättvist. Unga grabbar med bleka barnkinder dog ofta innan dom sett en enda ryss. Fast någon rättvisa finns ju inte.
Visst hade dom unga fått militär utbildning, men erfarenhet är mycket viktigare. Den som överlever gör det för att han fått instinkterna uppövade och anar faran innan den kreverar. Vid ständig beskjutning är man ett skräckslaget djur och blir vaksam som det villebråd man är.

Vid östfronten var det ofta en jävla soppa och värre ändå bakom fronten. Kolonner som körde fast i sörjan, order och kontraorder från nervösa officerare. Underbefäl sket nästan på sej av skräck om några bassar började se hotfulla ut. Gormande och illa sedda befäl gick snabbt hädan utan att någon kunde förklara hur.
Enkla saker fattades, gasbindor och kompresser till exempel. Istället kom det pappersgrejer, eländigt skit som gick i upplösning när såren blödde igenom. Många förblödde alldeles i onödan. Det gick förresten åt en helvetets massa folk i onödan överallt.
Vi pratade jämt om hur det skulle vara att ge sej till fånga, ja inte när befäl var i närheten förstås. Då var det säkrast att hålla käften. Det var inte många som vågade gå över. Alla fattade ju att ryssarna inte älskade oss efter allt vi gjort i deras skövlade land.
Det fanns utkommenderade rumäner på våran sida. En berättade om en kompis som tröttnat och beslutat sej för att desertera. Det var livsfarligt. Desertörer som greps arkebuserades utan pardon av säkerhetstrupperna bakom fronten.
Men den här killen kom på hur han skulle göra. Han tog en hink och sa att han skulle hämta vatten. Han höll reda på vilka förband som fanns i närheten och sa att kokvagnsbefälet skickat honom på vattenjakt. Det gick fint, han släpptes igenom överallt. Sen smög han väl hem över södra Ukrainas slättland om nätterna till sin moldaviska bondby och gömde sej.
Fy fan som vi frös där borta när det blev vinter. Man måste in under tak om nätterna för att överleva. Mänskligt var det bara om man fick en kommendering bakom fronten för att jaga partisaner. I bondbyarna fanns ju en del kvinnor kvar. Mest tillmötesgående var dom som hade svältande ungar. När man kom med käk till en sådan morsa log hon och nickade mot sängen. Fast jävligt mager var hon förstås.

Det fanns falska as som kunde le fullkomligt trovärdigt. Min bästa kompis Walter blev ihjälstucken av en sån när dom knullade. Hon hade en slipad slaktkniv i sängen. Jag tog grundlig hämnd, punkterade hennes lungor med kniven, stack henne då och då mellan revbenen både fram och bak. Det är förbannat smärtsamt att andas med trasiga lungor, blodet rinner ur käften som på tjuren vid en sjunde klassens tjurfäktning.
När hon rosslat färdigt tvingade jag tre gamla gubbar att gräva en grav åt Walter. Jag läste en psalmvers ur minnet till farväl och gubbarna skottade jord över honom. Sedan skrev jag till frun i Braunschweig att han stupat för fosterlandet.
På ett ställe i Karpaterna blev jag kvar i flera månader. Där i skogarna och bergen fanns svårfångade partisangrupper, sluga jävlar som lurade oss. En verklig kvinna fick jag i alla fall tag i där. Hon var inte ens mager utan klok nog att alltid hålla sej till karlar som hade hand om livsmedlen.
Jag ordnade med mat åt henne och hennes gamla föräldrar. Det var fan inte lätt att få tag i något. Min enda bytesvara var skräckslagna fruntimmer jag kunde skaffa. Som tur var hittade jag ett nedgrävt förråd bakom ett uthus i en by. Där fanns gott om rotfrukter och vete, korvar och en rökt skinka på minst fem kilo.
Längst ner i gropen låg tamejfan tre handgranater. Jag gick in i huset, tog med kärringen ut och visade handgranaterna. Hon spelade ovetande förstås tills jag tog fram pistolen. Då föll hon på knä med knäppta händer mot mej som om jag var någon jävla Jesus.
Jag blev faktiskt sentimental. Ibland blir man det. Istället för att ge henne en kula gick vi in i huset. Hon fick av sej kläderna i en fart utan att jag ens pekat och var ivrigt tillmötesgående. Någon skönhet var hon ju inte.
Efteråt tog jag pistolen igen men hon såg på mej med så bedrövade hundögon att jag gick min väg. Jag hade för längesen insett att det inte hjälpte att skjuta folk. I så fall hade vi fått ta död på varenda jävel.

En kurort vi lagt beslag på blev uppsamlingsplats för fångar. Det var under sista krigsåret. Vi tog inte värst många fångar längre. Ryssarna ringade in och tog stora skaror av våra grabbar istället. Ombytta roller som man säjer.
Fångarna vi tog skickades bakåt till krigsindustrin för att jobba skiten ur sej. Vi försökte bli av med dom snabbt eftersom det började bli jävligt ont om käk. Man fick knappt själv så det räckte att bli mätt. Fångarna slogs om brödkanter och avfall.
Efterhand blev allting en värre villervalla än förut. Det värsta var att transporterna tog en evig tid. Järnvägstrafiken saboterades av partisanerna. Det gick åt massor med folk att bevaka spåren men dom jävlarna bände ändå loss räls så tågen spårade ur.
Ett helt godståg med artillerigranater lyckades dom spränga. Smällen var bland dom värsta under hela kriget och hördes många mil. Vilda djur flydde av skräck. Det blev ett djupt dike där banvallen funnits och järnskrot täckte hela trakten. Skogen låg platt som klöver bakom en slåttermaskin.
En solig dag prackade en major på mej en grupp civila fångar från en bergsby, nitton stycken, hälften kvinnor. Resten gubbar av den där sorten som kan knata i bergen tills dom fyller hundra. Jag skulle vakta fångarna tills det kom en tom godsfinka åt dom.
Alla glodde lömskt och verkade redo att kasta sej över mej ifall jag vände ryggen till ett ögonblick. Det var jävligt obehagligt. Jag svor över majoren som prackat dom på mej. Man borde vara minst två att turas om med vakthållningen. Själv schappade han säkert. Det fanns fega officerare som trixade sej hemåt när allt började rasa.
Jag kunde ju räkna ut att det skulle dröja innan det kom något tåg över huvud taget. Kom det ett till slut så var det naturligtvis fullproppat. Jag funderade på att meja ner hela högen med automatkarbinen men det hade jag inte lov att göra.
Hur jag skulle få tag i käk åt dom översteg min fattningsförmåga. Jag hade ingen befogenhet att skriva rekvisitioner och få ut något från förråden. Utan rekvisition gick det inte att få ut något alls annat än med knulla som betalning. Korkade skithögar till förrådsförvaltare dog hellre än tillät minsta oordning bland sina livsmedel och papper.
Att bara låta fångarna löpa kunde jag inte. Jag hade svurit en ed som soldat att göra min plikt mot fosterlandet och alltid lyda order. Soldateden kunde jag inte bryta. Man måste faktiskt ha något sorts rättesnöre i livet.

En av kvinnorna gestikulerade att hon var nödig och ville gå in bakom några buskar. Nein, skrek jag och tecknade åt henne att huka sej där hon var. Det gjorde hon först flera timmar senare, illröd av blygsel. Om jag lät en gå avsides riskerade jag att hela högen skulle rusa åt alla håll.
Även gubbarna var generade. Alla höll sej tills dom inte kunde längre. Själv pissade jag utan att vända ryggen till. Men jag var rädd för att bli skitnödig. Med mej på huk skulle dom ha sin chans. Jag tänkte att jag fick göra det stående. Eftersom jag var hård i magen kunde jag låta det rulla ner genom byxbenet. I krig får man ta det som det kommer.
Timmarna släpade sej fram. När jag tog en slurk vatten ur fältflaskan ropade alla voda! voda! som betyder vatten. Dom var förstås törstiga. En gång i kvarten gapade dom om vatten. Till slut fick jag ge mej och valla dom till en brunn.
På kvällen lät jag dom flytta en bit för att komma bort från pisslukt och skithögar. Dom visade med gester att dom var tacksamma för det och la sej att sova. Själv var jag ju tvungen att hålla mej vaken. Det går ganska bra ett par dygn, sen blir det svårare.

Andra dagen var den första lik. På kvällen var jag dödstrött och livrädd för att somna. Man kan klara sej ganska bra med att slumra till en minut då och då bara man är så pass spänd att man vaknar igen. Det var jag. Skräcken för att dom skulle hoppa på mej släppte inte taget.
Dagen därpå evakueras allting utom jag och fångarna. Bilar lastades och försvann. Jag försökte få någon officer att stanna och höra på mej men ingen lyssnade. Då bestämde jag mej för att låta fångarna marschera till ett samhälle en mil västerut.
Efter någon kilometer fattade jag hur utmattad jag var. Fångarnas ork var bättre, dom hade ju sovit. Vi gjorde halt på en äng vid en bäck. Det var mot kvällen. Fångarna drack och la sej att sova. Jag satt i gräset med automatkarbinen i knät.
När jag vaknade trodde jag att det gått högst två minuter. Men det var ljusan dag. Jag låg där mol allena. Fångarna hade stuckit utan att röra mej. Lättnaden jag kände var så stark att jag började skratta.
Sedan gäspade jag, kröp in i en buske och slocknade. Solen stod i zenit när jag kvicknade till. Svetten rann. Jag luktade för jävligt och bestämde mej för att bada och tvätta kläderna så gott det gick.

Yr av hunger gick jag på vägen och undrade vad jag hade gjort för ont som drabbades på det här viset? Varför skulle jag straffas med att lämnas åt mitt öde? Mitt leverne hade inte varit värre ån någon annans!
Jag sköt på en stor fågel i ett träd men darrade så att jag bommade. Senare hörde jag en bil och blev alldeles vild. En menig körde och bredvid satt en präst. Dom tog mej till ett uppsamlingsställe. Jag satt där bak på prällens hopvikta fältaltare.
När jag fått mat placerades jag i ett stridande förband. Med det retirerade jag hela vägen hit till Berlin.

Rörelsen 02 mars, 2026

Läge för gröna skattehöjningar, Socialdemokraterna!

Den rödgröna oppositionen borde gå ”all in” med en mer radikal skattepolitik nu när opinionsundersökningar visar att även Centern kan åka ut riksdagen, menar debattören. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en opinionsundersökning från Indikator gjord i december 2025 kan vi notera att tre partier är under riksdagsgränsen: Liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Låt oss hoppas att den opinionen håller i sig fram till valdagen.

Här finns två saker att ta fasta på. Dessa tre småpartier är de mest uttalade anhängarna av den allt mer impopulära nyliberalismen som odlar myten om marknadens ofelbarhet och skattesystemets syndfulla bestraffning av frihet och innovation, samt hemska krav på rättvisa.

För det andra tappar Socialdemokraterna sitt liberala alibi med Centerpartiet och ställs inför möjligheten till en mer radikal skattepolitik utan borgerlig låsning. Varför kan inte oppositionen gå all in och anta en mer radikal och solidarisk skattepolitik nu när Centern inte behövs? S, V och MP skulle tillsammans få 192 mandat i riksdagen och en marginal på 17 mandat över majoritetsgränsen.

Vore det inte mer intressant för S att arbeta för att detta ska bli verklighet? Särskilt med tanke på att man förlorat så många LO-medlemmars förtroende, samtidigt som LO i dag verkar ha det mest radikala och rättvisa skatteförslaget i jämförelse med alla partier i riksdagen.

Jag är ingen lobbyist, men här är mitt förslag till skattemotion som oppositionen skulle kunna enas kring, och som man redan nu kan börja lägga fram i en gemensam valplattform till höstens val. Inspirationen är hämtad från LO liksom den franske ekonomen Gabriel Zucman och Green New Deal. Jag föreslår att riksdagen ställer sig bakom följande:

1. Att ersätta nuvarande jobbskatteavdrag med ett mer träffsäkert, progressivt förvärvsavdrag inriktat på låg- och medelinkomsttagare och tillkännage detta för regeringen. 

2. Att höja beskattningen av stora kapitalinkomster och mycket stora privata förmögenheter, samtidigt som produktivt företagande skyddas, och tillkännage detta för regeringen. 

3. Att stegvis höja miljö- och koldioxidskatter med kompensation till hushåll med låga och normala inkomster och tillkännage detta för regeringen. 

4. Att förenkla skattesystemet genom att avskaffa ineffektiva avdrag och stärka kontrollen av skatteflykt och ekonomisk brottslighet och tillkännage detta för regeringen. 

5. Att Sverige ska verka för internationellt samordnade regler mot skatteparadis och för global minimibeskattning av mycket stora förmögenheter och tillkännage detta för regeringen. 

Motiveringen är att skattesystemet ska finansiera välfärden, minska ojämlikheten, stärka sysselsättningen och bidra till klimatomställningen. I dag beskattas arbetsinkomster i många fall hårdare än kapitalinkomster, samtidigt som mycket stora privata förmögenheter beskattas lågt. Detta urholkar legitimiteten i skattesystemet och försvårar finansieringen av gemensamma åtaganden. 

En produktiv skatteväxling där skatten på arbete sänks för låg- och medelinkomsttagare, medan beskattningen av stora kapitalinkomster, mycket stora förmögenheter och miljöskadlig verksamhet höjs, kan samtidigt stärka både jämlikhet och tillväxt. Ett LO-inspirerat förvärvsavdrag, som ger störst relativ skattesänkning i de lägre inkomstskikten, förbättrar drivkrafterna till arbete och minskar inkomstskillnaderna, samtidigt som finansieringen säkras genom höjd kapital- och förmögenhetsbeskattning. 

Höjd beskattning av de största kapitalinkomsterna och en riktad beskattning av mycket stora privata förmögenheter bör utformas så att småsparande och arbetande kapital i mindre och medelstora företag inte drabbas. Fokus ska ligga på de allra största förmögenheterna och de högsta kapitalinkomsterna, där skatteuttaget i dag ofta är lågt i förhållande till bärkraften. 

Läs mer

För att klara klimatmålen behövs stegvisa höjningar av miljö- och koldioxidskatter, men dessa måste kombineras med kompensation till hushåll med låga och normala inkomster, till exempel genom höjda familjeförmåner eller riktade energistöd, samt genom investeringar som sänker hushållens långsiktiga kostnader. 

Slutligen krävs ett enklare och mer transparent skattesystem där ineffektiva avdrag avvecklas och kontrollen mot skatteflykt, aggressiv skatteplanering och välfärdsrelaterad ekonomisk brottslighet stärks. Sverige bör samtidigt vara en drivande kraft i EU, OECD och G20 för att motverka skatteparadis och införa gemensamma minimiregler för beskattning av mycket stora privata förmögenheter. 

Varsågoda!

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 01 mars, 2026

Vänsterallians utmanar i Stockholm: ”De rödgröna har misslyckats”

Lorena Delgado Varas står överst på förslaget till kommunvalsedel. Foto: Jacob Lundberg/Flamman.

Tre mindre vänsterpartier går ihop inför höstens kommunval i Stockholm. Toppkandidaten Lorena Delgado Varas är kritisk mot vad huvudstadens rödgröna styre åstadkommit – men kan tänka sig ett samarbete om de kommer in i stadshuset.

– Det kan finnas de som tycker att vi är för radikala. Men titta på verkligheten, på barnfattigdom och hemlöshet och vad det gör med människor, säger Lorena Delgado Varas från scenen i Folkets hus i Rinkeby.

– Att låta det fortsätta, det skulle jag kalla extremt.

I salen på källarplan, pyntad med flertalet röda banderoller och en Palestinaflagga, har ett femtiotal personer samlats för valkonferens för Stockholms vänsterallians, som ställer upp i höstens kommunval i huvudstaden.

Namnet, som också spikades under konferensen, vann med två tredjedelar av rösterna mot förslaget ”Vänster i rörelse”. Ett tredje alternativ, ”Förenade vänstern”, fick noll röster.

I samarbetet ingår partierna Socialistiskt alternativ, Feministerna och Framtidens vänster. Trotskistgruppen Arbetarmakt har varit med och arbetat fram valplattformen, men deltar inte med kandidater.

– Samtalen har varit produktiva, vi har lärt oss mycket om och av varandra, säger Lorena Delgado Varas till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 28 februari, 2026

Äntligen är ”Svindlande höjder” lika ful som boken

Raseri, begär och klass. Allt berättas i kläderna i nya filmatieringen av ”Svindlande höjder”. Foto: Warner Bros.

Den senaste tolkningen ”Svindlande höjder” placerar konflikten i kläderna. Cathy var rasande, kåt och rebellisk, inte en modedocka för brittiskt 1800-tals-lajv.

Nej, Emily Brontës Svindlande höjder (1847) är inte mysig landsbygdsromantik. Det är en gotisk skräckis om klasshat, hämnd och en kärlek så giftig att den hemsöker nästa generation. Vi har föräldralöse Heathcliff som tas upp i familjen Earnshaw, älskar dottern Cathy, men nekas henne på grund av sin status (och hudfärg, i moderna tolkningar). Cathy väljer den rike Edgar Linton, och resten av boken ägnas åt Heathcliffs förödelse av alla inblandades liv.

När nu Emerald Fennell (regissören bakom Promising young woman och Saltburn) tar sig an verket, skippar hon linneförkläden och dämpade jordfärger. Tillsammans med kostymören Jacqueline Durran har hon skapat en Cathy i glansiga syntetmaterial och tyska mjölkflickekorsetter. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 28 februari, 2026

Palme var kurdvän, ändå var det vi som pekades ut

Kurdo Baksi glömmer aldrig Olof Palmes ord: ”Erkänn kurdernas nationella rättigheter”. Foto: TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Nej, tiden läker inte alltid alla sår.

I dag, när det är 40 år sedan Olof Palme mördades i hjärtat av Stockholm, tänker jag fortfarande på honom och hur landet hade utvecklats med honom – som statsminister eller debattör vid sidan om.

Mordet gjorde mitt 20-åriga jag och många svensk-kurder bestörta och förtvivlade. Palme betraktades som en kurdvän därför att han var den statsman som gav kurder mest politiskt stöd vid den tidpunkten. Kurdernas kärlek till Palme hade sina rötter i en intervju som Olof Palme gjorde med  min farbror journalisten Mahmut Baksi och som publicerades i Aftonbladet den 12 augusti 1980.

”Man måste också erkänna att kurderna, genom att de lever i fyra olika länder och där utgör en minoritet, befinner sig i en svår situation. Därför måste man känna sympati för det kurdiska folket och för dess lidanden”, sa Olof Palme och fortsatte:

Varför skulle kurder mörda en internationellt respekterad svensk politiker som stödde dem när ingen annan gjorde det?

”Men jag tycker att man måste erkänna kurdernas nationella rättigheter. Att bryta loss fyra bitar ur fyra olika länder för att skapa ett land är orealistiskt och går inte utan ett krig med en mycket osäker utgång. Ur min synpunkt sett är det därför mest realistiskt att erkänna kurdernas nationella rättigheter genom att inom dessa fyra länder tillerkänna dem ett kraftigt vidgat självstyre. Det måste vara lösningen.”

Intervjun kan låta oskyldig i svenska öron. Men det väckte ont blod hos makthavarna i Turkiet, som fortfarande vägrar att erkänna kurdernas etnicitet, kultur och språk. Är det något som kan reta gallfeber i huvudstaden Ankara så är det utan tvekan dessa tre ord: kurdernas nationella rättigheter.

Just därför blev jag förkrossad när polisens Palmespanare utpekade kurder gång på gång strax efter mordet. Vi svensk-kurder drabbades av en enorm demonisering. Fördomar, glåpord på gatan och ogrundade anklagelser försvårade livet för många av oss. Kurdiska barn blev kallade ”Palme-mördare” på lekplatser och på skolgårdar. Och kurder diskriminerades när de sökte arbete.

Jakten var absurd. Varför skulle kurder mörda en internationellt respekterad svensk politiker som stödde dem när ingen annan gjorde det?

Flera decennier senare är jag övertygad om att den turkiska säkerhetstjänsten (MIT) planterade PKK-spåret för att demonisera kurder – inte bara i Sverige utan även internationellt. 

I min fars stora arkiv i Spånga hittar jag i de största turkiska tidningarna Hürriyet, Milliyet, Tercüman och Günaydin, mellan den 3 och 11 mars 1986, dagarna efter mordet på Olof Palme, otaliga artiklar som visar att den turkiska säkerhetstjänsten arbetade hårt och systematiskt för att ge PKK skulden för Palme-mordet. 

Läs mer

Redan den 3 mars 1986 hade tidningen Tercüman, megafon för MIT, denna rubrik: ”Apo-anhängare (Öcalans smeknamn) står bakom mordet på Olof Palme. 8 PKK-militanter har tagit initiativ till mordet på Palme efter att den svenska regeringen nekat Abdullah Öcalan visum.”

Det tog decennier, närmare bestämt sommaren 2020, innan svensk-kurder kunde avskrivas från misstankarna om kopplingar till mordet på Palme. Då lade Palme-åklagaren Krister Petersson fram teorier om att det var ”Skandiamannen”,  Stig Engström, som mördade Olof Palme den där förfärliga natten på Sveavägen 1986. Jag blev väldigt glad och lättad efter presskonferensen. Den gav upprättelse till världens minst 40 miljoner kurder.

Själv hade jag fått en sorts upprättelse redan år 2000 när jag tilldelades Olof Palmes fredspris. Och så länge jag lever kommer jag att betrakta Olof Palme som en kurdvän, oavsett vad alla fula spel som säkerhetstjänster ägnar sig åt med jämna mellanrum.

Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 27 februari, 2026

Hur länge ska Sverige suga ut Norrland?

SSAB:s stålverk i Luleå tillverkar ett av världens främsta stål. Foto: Leonidas Aretakis.

Har du varit i Norrbotten? (Du kanske till och med bor där – grattis i så fall.)

Som du kanske vet har Flamman sin bakgrund i Malmfälten, det gruvtäta området i Gällivare med omnejd. Och nu har jag äntligen fått resa dit.

Jag åkte dit på inbjudan av Region Norrbotten, tillsammans med tre andra journalister, och på tre intensiva dagar besökte vi stålbolaget SSAB i Luleå, Försvarsmakten i Boden, samiska museet Ájtte i Jokkmokk, småföretaget Gefa systems i Gällivare, samt stadshuset och LKAB:s järnmalmsgruva i Kiruna. Jag hann till och med besöka Flammans minnesmärke i Luleå.

Problemet är bristen på infrastruktur, inte minst bostäder.

Tyngst av allt var dock malmgruvan, där vi fick åka till den djupa delen 1 365 meter ned. Här såg man krafterna i omlopp: gravsänkan som drar ned allt mer av Kiruna i gruset, en berggrund i ständig rörelse och de ofantliga mängder malm som forslas ut för 1,50 kronor kilot – men ändå ger intäkter på 100 miljoner om dagen.

Vi kördes runt på de 50 asfalterade vägmilen under mark, inspekterade de fem meter långa diamantborrarna som förbereder för sprängningar, såg ”processporr” i form av en automatiserad nedsläppning av malm till de djupare schakten, och träffade allt från maskinförare till gänget som fjärrstyr vissa lastvagnar med xbox-kontroller.

Flammanmonumentet i Luleå har ramats in av två modulhus. Foto: Anders Lindberg.

Här bryts minst 80 procent av all järnmalm inom EU, och gruvan motsvarar 0,5–0,8 procent av Sveriges bnp – vilket innebär att den skapar jobb till minst 50 000 människor inklusive underleverantörer och andra regionala effekter. Och bäst av allt: allt detta ägs av staten. (När det gäller utlandsägda gruvbolag är jag inte lika begeistrad.)

Därför är det lokala gruvmotståndet begränsat. Det enda parti som nationellt bedrivit gruvkritik är Miljöpartiet, som fick 0,44 procent eller totalt 61 röster i hela kommunen. (Bra därför att Amanda Lind pressades för sin inkonsekventa position i Dagens Nyheter i morse.) Det som finns är kritik mot den nya Per Geijer-fyndigheten som innehåller en av Europas största koncentrationer av sällsynta jordartsmetaller.

På 1 365 meters djup undrar man vilka väsen man riskerar att väcka. Foto: Leonidas Aretakis.

Gabna sameby, vars flyttleder överlappar med området, har sagt ”blankt nej” till planerna och kräver större inflytande över processen. LKAB menar i sin tur att påverkan blir begränsad och att renarna endast passerar området två gånger per år. Samtidigt är bara 10–15 procent av Sveriges samer med i en sameby med renskötselrätt, och många samer jobbar i andra näringar, inte minst i gruvorna – inklusive renskötare som vill bekosta lastbilar och skotrar.I övrigt framstår gruvmotståndet som en storstadsposition snarare än en lokal vänsterlinje. Det lokala Vänsterpartiet kräver att gruvornas infrastruktur byggs ut, inte minst den eftersatta och enkelspåriga Malmbanan som fraktar malmen upp till norska hamnstaden Narvik. Fackförbunden är också positiva, då både staden och regionen har höga löner och i princip bara frivillig arbetslöshet.

Problemet är i stället bristen på infrastruktur, inte minst bostäder. Våra ciceroner menade att man rentav flyger in personal till Espresso House i Kiruna, och när människor inte bor där de jobbar bidrar de varken till skatteintäkter eller folkliv.

Utblick över det omdiskuterade stålverket Stegra utanför Boden. Foto: Leonidas Aretakis.

Så att det finns en växtvärk råder det inga tvivel om. Och här kommer vi till regionens syfte med att kalla upp oss. Nämligen att det skrivs mycket om den industriella omställningen i norr, men att kunskaperna ofta saknas. De personer vi träffade, som IF Metall-ombudet och tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Emilia Töyrä, återkom ständigt till att småkommuner tvingas ansvara för gigantiska processer: dåliga järnvägslinjer, trånga hamnar, bostadsbrist och i Kirunas fall till och med flytten av en hel stadskärna.

Detta samtidigt som de värden som produceras i regionen är av nationellt intresse – centrala naturresurser och som ger Sverige stabila intäkter och lägre arbetslöshet, en militär försvarslinje mot Ryssland, samt fossilfri elproduktion och sällsynta metaller som är viktiga för både omställningen och oberoendet mot Kina.

Ger vi Norrland tillräckligt tack?

Svaret är förstås nej. Som Jonas Algers (grattis till nya jobbet på Katalys!) ständigt påpekar i Flamman måste staten kliva in för att bygga ut infrastrukturen, inte minst Malmbanan och hamnen i Luleå. Där ligger dessutom SSAB:s stålverk som tar fram världens kanske främsta högkvalitetsstål, och som nu tillsammans med LKAB planerar att ställa om stålproduktionen – med innovationer som kan påverka omställningen i hela världen.

Läs mer

Om man ska tro LKAB har de (det vill säga staten) samtidigt erbjudit Kiruna kommun att bekosta och bygga alla bostäder som behövs. Men politikerna har velat styra processen själva, något bolaget menar att de inte klarar av. Det katastrofala badhusprojektet, vars nota skenat till 1,37 miljarder, verkar antyda att de har en poäng.

Men i så fall: vilken småkommun hade klarat allt det här?

Det här var några av mina tankar efter den intressanta resan i norr. Jag hann inte komma in på minoritetsfrågan och rätten till marker för rennäring, jakt och fiske denna gång. Men jag ska följa upp den antingen i en nyhetstext eller i ett kommande brev.

Vad är dina tankar om allt detta? Älskar du också (gemensamt ägda) gruvor – och hur kan utmaningarna lösas?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 februari, 2026

Lovisa Broström: Politik är inte en tävling i lidande

Jacob Sanchez blir tårögd efter sitt framträdande i herrarnas friprogram vid de amerikanska mästerskapen i konståkning, lördagen den 10 januari 2026, i St. Louis. Foto: Stephanie Scarbrough/AP/TT.

I sin nya bok hamnar Johan Alfonsson i en välbekant vänsterfälla: att reducera politik till vem det är mest synd om. I stället för att söka allianser som kan förändra samhället kör han in ytterligare en kil mellan medelklass och arbetarklass – precis som Fredrik Reinfeldt under Alliansens tid vid makten.

De senaste 50 åren har stora delar av vänsterns samhällsanalys kretsat kring en enda fråga: vem är det mest synd om? Den som är mest utsatt har också antagits vara mest moralisk och historiskt progressiv, bara genom att ha det sämre. Vad som kommit i skymundan är hur man bygger allianser för att få makt och inflytande. Helt enkelt: Hur man skapar förändring.

För två år sedan skrev jag boken Medelklassen: 200 år i samhällets mitt. En huvudpoäng var att medelklassen, som i decennier framhävts som både privilegierad och moraliskt korrumperad, egentligen består av lönearbetare, med något bättre löner och arbetsvillkor. Den är beroende av sina jobb och av en fungerande välfärd, precis som arbetarklassen. Jag ville poängtera att den gemensamma kampen mellan medelklass och arbetarklass har varit avgörande för det svenska välfärdsbygget och den svenska modellen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 26 februari, 2026

Så tog Saudiarabien över e-sporten

Den saudiska diktaturen pumpar in miljarder i datorspel för att stärka sin image. Bild: Flamman.

Den saudiska diktaturen pumpar in miljarder i datorspel, inte minst i den årliga turneringen E-sports World Cup. Många bolag gläds åt pengarna – men kritiken mot oljelandets inflytande blir allt starkare, och förra året drog sig svenska Geoguessr ur tävlingen. Flamman undersöker vad som ligger bakom den saudiska storsatsningen på datorspel.

E-sporten växer snabbt. Stora arenor fylls av förväntansfulla datorspelsnördar, som rest från hela världen för att se sina favoritlag duellera på färgsprakande storskärmar. Lurviga pälsdjur möter mäktiga trollkarlar i League of Legends, och i Counter-Strike jagas terrorister i aztekiska djungeltempel eller på italienska smågator. Ännu fler följer turneringen hemifrån.

Förra året beräknades e-sporten ha totalt omkring 640 miljoner följare, och stora lag som Team Liquid och T1 uppvaktas av miljontals lojala fans bakom PC-skärmarna där hemma. Industrin växer för varje år och väntas 2026 omsätta 45 miljarder svenska kronor.

Spelhajpen är påtaglig. Inte minst i Sverige, där Dreamhack årligen lockar tiotusentals besökare till en tredagars spelfestival fylld av klassiska och nya speltitlar, e-sportturneringar och cosplay, där besökare klär ut sig till spelkaraktärer. Till och med statsminister Ulf Kristersson dök upp på festivalen förra året för att spela en omgång Rocket League.

Om en månad äger turneringen ESL Pro League rum i Stockholm. Världens bästa lag i det populära skjutspelet Counter-Strike samlas i Annexet vid Globen för att göra upp en prispott på omkring nio miljoner kronor.

Stort. Counter-Strike visas på jätteskärm under Dreamhack Masters i Las Vegas 2017. Foto: John Locher/AP.

Jag minns själv när jag var på Dreamhack Masters i Stockholm för omkring fyra år sedan. Stämningen i arenan var elektrisk. Det spelade ingen roll vem du är, alla samlas för en gemensam sak: datorspel på storbild, dånande livekommentering och bländande pyroteknik från scenen. Oavsett bakgrund, kön eller läggning blev man genast en del av gemenskapen.


Bakom tävlingen i vår står ESL Faceit Group. Bolaget är en sammanslagning av ledande e-sportföretag, där svenska Dreamhack ingår, och arrangerar några av världens största turneringar och spelfestivaler.

I januari 2022 köptes företaget upp av Savvy Gaming Group – ett spelinvesteringsbolag som är helägt av Saudiarabien via den statliga investeringsfonden PIF. Majoriteten av alla turneringar, evenemang och ligor inom scenen har numera saudiskt ägarskap.

Saudiarabien är samtidigt känt för sin repressiva politik. I landet, som styrs av al-Saud-dynastin enligt konservativa religiösa lagar, är det förbjudet att öppet identifiera sig som homosexuell eller transperson. Fram till 2019 fick kvinnor inte fatta egna beslut utan godkännande av en manlig förmyndare.

Landet är även ökänt för att vara ett av de värsta i världen i fråga om att utmäta dödsstraff. Åtminstone 356 personer avrättades bara under 2025, vissa offentligt, enligt Human Rights Watch. Över hälften av de avrättade var utländska medborgare, och en dryg fjärdedel dödades av staten för att ha brutit mot förbudet mot cannabis. Andra har avrättats för att ha deltagit i demonstrationer.

2021: Spelinvesteringsbolaget Savvy Gaming Group (SGS) grundas av Saudiarabiens statliga investeringsfond PIF, som skjuter in 300 miljarder kronor i företaget.

2022: SGS köper upp svenska Dreamhack och investerar 1 miljard kronor i svenska spelförvaltningsbolaget Embracer. Det helägda saudiska bolaget köper även upp världens största e-sportföretag, ESL FACEIT GROUP.

2023: Den saudiske prinsen Faisal bin Bandar bin Sultan blir ordförande för internationella e-sportförbundet IESF, fram till 2025.

2024: Esports World Cup, världens största e-sportevent, äger rum för första gången i huvudstaden Riyadh. Samtliga stora e-sportspel är på plats och totalt arrangeras tävlingar i över 20 titlar. Det saudiska laget Team Falcons vinner cupen.

Samma år annonserar Internationella olympiska kommittén ett tolvårigt kontrakt med Saudiarabien, som ska stå som värdland för OS i e-sport under perioden. Samarbetet avbryts däremot 2025 – innan något mästerskap ägt rum.

2025: PIF köper upp spelföretaget Electronic Arts. Affären förväntas gå igenom i år.
Det saudiska fastighetsutvecklings-bolaget Red Sea Global, som är helägt av PIF, ingår i ett treårigt kontrakt som sponsor för världens största e-sportlag T1.

Esports World Cup äger rum för andra gången i Riyadh. Saudiska laget Team Falcons vinner i år igen.

Internationella människorättsorganisationer har dessutom länge kritiserat arbetsförhållandena för landets migrantarbetare, som utgör 42 procent av landets befolkning. Det så kallade kafalasystemet har anklagats för att möjliggöra exploatering, skuldsättning och i vissa fall slavliknande arbetsvillkor inom bland annat bygg- och servicesektorn.

Sedan kronprins Mohammed bin Salman tog över som premiärminister från sin far 2022 har datorspel blivit ett nationellt intresse. Savvy Gaming Group planerar att investera över 300 miljarder kronor i branschen inom tio år, med målet att göra kungadömet till ett globalt nav för gejming och e-sport.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

”Regeringen är för pigga på att ge pengar till islamister”

Den tidigare V-ledaren framför en väggmålning med det kurdiska slagordet ”jin, jiyan, azadi” (kvinna, liv, frihet) i norra Syrien. Foto: Privat.

Socialistiska Rojava är under angrepp från den syriska regeringen. Nu har vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Yekbun Alp besökt området. ”Kurderna är inga duvungar heller”, säger Sjöstedt till Flamman.

Förra veckan besökte Jonas Sjöstedt Rojavaområdet i norra Syrien, tillsammans med riksdagsledamoten Yekbun Alp. Besöket sker bara veckor efter den syriska regeringens offensiv, som tryckte tillbaka de socialistiska styrkorna till en smal remsa längs den turkiska gränsen.

– Det finns en stor oro över framtiden. Vägspärrar och vapen är en del av vardagen, och varje skola har förvandlats till ett läger för de tiotusentals internflyktingarna. Staden Kobane, som belägrades av Islamiska staten 2014, är återigen isolerad mellan de syriska regeringsstyrkorna och Turkiet som stängt gränsen. För många väcker det otäcka minnen till liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 25 februari, 2026

Israeliska soldaterna: ”Vi använde mänskliga sköldar”

Den israeliska armén raserade ibland byggnader för att hedra fallna soldater, enligt vittnesmål från Breaking the silence. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.

Genom organisationen Breaking the silence vittnar israeliska soldater om en krigföring där nästan allt kan ges militär legitimitet – från att bränna ned civila hem till att använda mänskliga sköldar. Flamman träffar fyra veteraner vars berättelser gjort dem till måltavlor i det egna landet. – Det gör ont att se den judiska identiteten kapad av det här projektet, säger Yair.

Jehuda Shaul tillhörde den mest vänsterlutande enheten i Israels armé.

Den 50:e bataljonen i Nachalbrigaden bestod främst av unga män från socialistiska kibbutzer. Deras kulturkommitté gav ut ett litterärt månadsmagasin, och på fredagens kulturkvällar läste man Karl Marx och Primo Levi.

– Jag levde i en vänsterbubbla, förklarar han när vi ses i Stockholm.

–  Och jag tänkte: bättre om människor som jag tjänar i militären, eftersom vi kommer att bete oss mer humant mot palestinierna.

2004 placerades han i Hebron, den enda platsen på Västbanken med israeliska bosättningar mitt i stadskärnan. Mitt bland 180 000 palestinier bodde några hundra bosättare som vaktades av 600 soldater.

Den israeliska armén hade en strikt policy för separation. Ju närmare bosättningen, desto större restriktioner för palestinierna.

Vittne. Yehuda Shoal var med att grunda Breaking the silence, som samlar in vittnesmål från israeliska soldater om sin tjänstgöring. Foto: Oded Balilty/AP.

De fick inte köra på vägarna, och i vissa fall inte ens gå på dem. I vad som varit palestiniernas största kommersiella centrum fick de inte längre öppna affärer.

Jehuda Shauls uppgift var att svetsa igen dörrar för palestinska familjer. Snart såg han graffitin som prydde väggarna: ”Araber till gaskamrarna.” ”Araber är råttor.” ”Araber ut med Davidsstjärnor.”

– Du vet, fina liberala idéer, säger han torrt.

Han beskriver en vardag där bosättare attackerade palestinier flera gånger per dag.

– Våra order var att försvara bosättarna. Vi skulle inte ingripa om de attackerar palestinier, det var polisens jobb.

Det här var under kulmen för den andra intifadan, ”svarta mars”, den dödligaste månaden för israeler där bland annat 23 människor dödades av en självmordsbomb på en buss.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

Palantir tar schweizisk tidskrift till domstol

Palantirs vd Alex Karp donerade en miljon dollar till Donald Trumps installation förra året. Foto: Markus Schreiber/AP/TT, adobe stock.

Övervakningsbolaget Palantir stämmer nättidningen Republik efter en granskning av företagets lobbyism mot den schweiziska försvarsmakten. Nu tas ärendet upp i domstol – medan tidningen beskriver sitt arbete som ”centralt för demokratin”.

I december publicerade schweiziska Republik en granskning av teknikbolaget Palantir och deras försök att sälja in sin plattform till landets försvarsmakt – ett försök man i slutändan misslyckades med. 

Bland materialet man baserat granskningen på fanns en 20-sidig rapport från den schweiziska armén, som lyfte flera risker med ett eventuellt samarbete med bolaget. Rapporten tar upp farhågor om dataflöde till amerikanska myndigheter, framtida beroende av bolaget och etiska aspekter kopplat till hantering av data.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)