Inrikes 24 augusti, 2005

Novell: Stackars Helmuth

Sommarvärme och ute på sjön ångbåtar, vitmålade gamla skorvar ur Weisse Flotte. Söndagsmorgnar kom folk med S-Bahn till Treptower Park och tog trapporna ner till kajen. Båtarna gick på Spree till Grosser Müggel-See eller söderut på Dahme till Seddin-See och avlägsnare sjöar.
På stranden i sanden vid Langer-See satt män och kvinnor par om par eller i små grupper. I korgarna fanns ölflaskor och ätbart. Svällande kvinnor solade överkroppen med brösten delvis dolda i laxrosa bysthållare av imponerande storlek.
Många av männen hade ärr till minne av kriget. Några såg stympade ut med djupa hoplappade hål i kroppen. En karl hade nästan inget kött kring höftleden, halva högra skinkan var borta. Men linka omkring kunde han.
En som hette Helmuth berättade att han klarat sig praktiskt taget oskadd genom hela helvetet ända tills det tog slut våren 45. Han hade bara tre små ärr, två från en kula genom låret och ett vid handleden. Låret läkte snart men gav i alla fall några veckors permission. Den andra skadan var från en granatskärva, ett ytsår som inte räckte till någon permis.
Det är ju jävligt konstigt att man kunde klara sej som jag gjorde, filosoferade han. Egentligen är det förbannat orättvist. Unga grabbar med bleka barnkinder dog ofta innan dom sett en enda ryss. Fast någon rättvisa finns ju inte.
Visst hade dom unga fått militär utbildning, men erfarenhet är mycket viktigare. Den som överlever gör det för att han fått instinkterna uppövade och anar faran innan den kreverar. Vid ständig beskjutning är man ett skräckslaget djur och blir vaksam som det villebråd man är.

Vid östfronten var det ofta en jävla soppa och värre ändå bakom fronten. Kolonner som körde fast i sörjan, order och kontraorder från nervösa officerare. Underbefäl sket nästan på sej av skräck om några bassar började se hotfulla ut. Gormande och illa sedda befäl gick snabbt hädan utan att någon kunde förklara hur.
Enkla saker fattades, gasbindor och kompresser till exempel. Istället kom det pappersgrejer, eländigt skit som gick i upplösning när såren blödde igenom. Många förblödde alldeles i onödan. Det gick förresten åt en helvetets massa folk i onödan överallt.
Vi pratade jämt om hur det skulle vara att ge sej till fånga, ja inte när befäl var i närheten förstås. Då var det säkrast att hålla käften. Det var inte många som vågade gå över. Alla fattade ju att ryssarna inte älskade oss efter allt vi gjort i deras skövlade land.
Det fanns utkommenderade rumäner på våran sida. En berättade om en kompis som tröttnat och beslutat sej för att desertera. Det var livsfarligt. Desertörer som greps arkebuserades utan pardon av säkerhetstrupperna bakom fronten.
Men den här killen kom på hur han skulle göra. Han tog en hink och sa att han skulle hämta vatten. Han höll reda på vilka förband som fanns i närheten och sa att kokvagnsbefälet skickat honom på vattenjakt. Det gick fint, han släpptes igenom överallt. Sen smög han väl hem över södra Ukrainas slättland om nätterna till sin moldaviska bondby och gömde sej.
Fy fan som vi frös där borta när det blev vinter. Man måste in under tak om nätterna för att överleva. Mänskligt var det bara om man fick en kommendering bakom fronten för att jaga partisaner. I bondbyarna fanns ju en del kvinnor kvar. Mest tillmötesgående var dom som hade svältande ungar. När man kom med käk till en sådan morsa log hon och nickade mot sängen. Fast jävligt mager var hon förstås.

Det fanns falska as som kunde le fullkomligt trovärdigt. Min bästa kompis Walter blev ihjälstucken av en sån när dom knullade. Hon hade en slipad slaktkniv i sängen. Jag tog grundlig hämnd, punkterade hennes lungor med kniven, stack henne då och då mellan revbenen både fram och bak. Det är förbannat smärtsamt att andas med trasiga lungor, blodet rinner ur käften som på tjuren vid en sjunde klassens tjurfäktning.
När hon rosslat färdigt tvingade jag tre gamla gubbar att gräva en grav åt Walter. Jag läste en psalmvers ur minnet till farväl och gubbarna skottade jord över honom. Sedan skrev jag till frun i Braunschweig att han stupat för fosterlandet.
På ett ställe i Karpaterna blev jag kvar i flera månader. Där i skogarna och bergen fanns svårfångade partisangrupper, sluga jävlar som lurade oss. En verklig kvinna fick jag i alla fall tag i där. Hon var inte ens mager utan klok nog att alltid hålla sej till karlar som hade hand om livsmedlen.
Jag ordnade med mat åt henne och hennes gamla föräldrar. Det var fan inte lätt att få tag i något. Min enda bytesvara var skräckslagna fruntimmer jag kunde skaffa. Som tur var hittade jag ett nedgrävt förråd bakom ett uthus i en by. Där fanns gott om rotfrukter och vete, korvar och en rökt skinka på minst fem kilo.
Längst ner i gropen låg tamejfan tre handgranater. Jag gick in i huset, tog med kärringen ut och visade handgranaterna. Hon spelade ovetande förstås tills jag tog fram pistolen. Då föll hon på knä med knäppta händer mot mej som om jag var någon jävla Jesus.
Jag blev faktiskt sentimental. Ibland blir man det. Istället för att ge henne en kula gick vi in i huset. Hon fick av sej kläderna i en fart utan att jag ens pekat och var ivrigt tillmötesgående. Någon skönhet var hon ju inte.
Efteråt tog jag pistolen igen men hon såg på mej med så bedrövade hundögon att jag gick min väg. Jag hade för längesen insett att det inte hjälpte att skjuta folk. I så fall hade vi fått ta död på varenda jävel.

En kurort vi lagt beslag på blev uppsamlingsplats för fångar. Det var under sista krigsåret. Vi tog inte värst många fångar längre. Ryssarna ringade in och tog stora skaror av våra grabbar istället. Ombytta roller som man säjer.
Fångarna vi tog skickades bakåt till krigsindustrin för att jobba skiten ur sej. Vi försökte bli av med dom snabbt eftersom det började bli jävligt ont om käk. Man fick knappt själv så det räckte att bli mätt. Fångarna slogs om brödkanter och avfall.
Efterhand blev allting en värre villervalla än förut. Det värsta var att transporterna tog en evig tid. Järnvägstrafiken saboterades av partisanerna. Det gick åt massor med folk att bevaka spåren men dom jävlarna bände ändå loss räls så tågen spårade ur.
Ett helt godståg med artillerigranater lyckades dom spränga. Smällen var bland dom värsta under hela kriget och hördes många mil. Vilda djur flydde av skräck. Det blev ett djupt dike där banvallen funnits och järnskrot täckte hela trakten. Skogen låg platt som klöver bakom en slåttermaskin.
En solig dag prackade en major på mej en grupp civila fångar från en bergsby, nitton stycken, hälften kvinnor. Resten gubbar av den där sorten som kan knata i bergen tills dom fyller hundra. Jag skulle vakta fångarna tills det kom en tom godsfinka åt dom.
Alla glodde lömskt och verkade redo att kasta sej över mej ifall jag vände ryggen till ett ögonblick. Det var jävligt obehagligt. Jag svor över majoren som prackat dom på mej. Man borde vara minst två att turas om med vakthållningen. Själv schappade han säkert. Det fanns fega officerare som trixade sej hemåt när allt började rasa.
Jag kunde ju räkna ut att det skulle dröja innan det kom något tåg över huvud taget. Kom det ett till slut så var det naturligtvis fullproppat. Jag funderade på att meja ner hela högen med automatkarbinen men det hade jag inte lov att göra.
Hur jag skulle få tag i käk åt dom översteg min fattningsförmåga. Jag hade ingen befogenhet att skriva rekvisitioner och få ut något från förråden. Utan rekvisition gick det inte att få ut något alls annat än med knulla som betalning. Korkade skithögar till förrådsförvaltare dog hellre än tillät minsta oordning bland sina livsmedel och papper.
Att bara låta fångarna löpa kunde jag inte. Jag hade svurit en ed som soldat att göra min plikt mot fosterlandet och alltid lyda order. Soldateden kunde jag inte bryta. Man måste faktiskt ha något sorts rättesnöre i livet.

En av kvinnorna gestikulerade att hon var nödig och ville gå in bakom några buskar. Nein, skrek jag och tecknade åt henne att huka sej där hon var. Det gjorde hon först flera timmar senare, illröd av blygsel. Om jag lät en gå avsides riskerade jag att hela högen skulle rusa åt alla håll.
Även gubbarna var generade. Alla höll sej tills dom inte kunde längre. Själv pissade jag utan att vända ryggen till. Men jag var rädd för att bli skitnödig. Med mej på huk skulle dom ha sin chans. Jag tänkte att jag fick göra det stående. Eftersom jag var hård i magen kunde jag låta det rulla ner genom byxbenet. I krig får man ta det som det kommer.
Timmarna släpade sej fram. När jag tog en slurk vatten ur fältflaskan ropade alla voda! voda! som betyder vatten. Dom var förstås törstiga. En gång i kvarten gapade dom om vatten. Till slut fick jag ge mej och valla dom till en brunn.
På kvällen lät jag dom flytta en bit för att komma bort från pisslukt och skithögar. Dom visade med gester att dom var tacksamma för det och la sej att sova. Själv var jag ju tvungen att hålla mej vaken. Det går ganska bra ett par dygn, sen blir det svårare.

Andra dagen var den första lik. På kvällen var jag dödstrött och livrädd för att somna. Man kan klara sej ganska bra med att slumra till en minut då och då bara man är så pass spänd att man vaknar igen. Det var jag. Skräcken för att dom skulle hoppa på mej släppte inte taget.
Dagen därpå evakueras allting utom jag och fångarna. Bilar lastades och försvann. Jag försökte få någon officer att stanna och höra på mej men ingen lyssnade. Då bestämde jag mej för att låta fångarna marschera till ett samhälle en mil västerut.
Efter någon kilometer fattade jag hur utmattad jag var. Fångarnas ork var bättre, dom hade ju sovit. Vi gjorde halt på en äng vid en bäck. Det var mot kvällen. Fångarna drack och la sej att sova. Jag satt i gräset med automatkarbinen i knät.
När jag vaknade trodde jag att det gått högst två minuter. Men det var ljusan dag. Jag låg där mol allena. Fångarna hade stuckit utan att röra mej. Lättnaden jag kände var så stark att jag började skratta.
Sedan gäspade jag, kröp in i en buske och slocknade. Solen stod i zenit när jag kvicknade till. Svetten rann. Jag luktade för jävligt och bestämde mej för att bada och tvätta kläderna så gott det gick.

Yr av hunger gick jag på vägen och undrade vad jag hade gjort för ont som drabbades på det här viset? Varför skulle jag straffas med att lämnas åt mitt öde? Mitt leverne hade inte varit värre ån någon annans!
Jag sköt på en stor fågel i ett träd men darrade så att jag bommade. Senare hörde jag en bil och blev alldeles vild. En menig körde och bredvid satt en präst. Dom tog mej till ett uppsamlingsställe. Jag satt där bak på prällens hopvikta fältaltare.
När jag fått mat placerades jag i ett stridande förband. Med det retirerade jag hela vägen hit till Berlin.

Nyheter 31 januari, 2026

Okänd svensk skickade kvinnor till Epstein

Bilder: Amerikanska justitiedepartementet.

Under 2010-talet hade Jeffrey Epstein tät kontakt med en svensk man, som mottog hundratusentals kronor för att förse miljardären med unga kvinnor. Flamman följer spåren – från Le Pen och Fidel Castro till exklusiva Djursholm.

I över tio år hade Jeffrey Epstein kontakt med en svensk man, som försåg honom med unga kvinnor. Flamman har tagit del av hundratals meddelanden mellan de två männen, från de nya dokument om pedofilmiljardären som släpptes under fredagen.

Merparten av konversationerna handlar om unga kvinnor, som den svenske mannen skickar bilder på till Epstein. När han gillar dem ser den svenska mannen till att ett möte blir av. Därefter skickar Epstein pengar till mannen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Generationsskifte för antifa

Skuldra mot skuldra. Men nya strategier behövs i en ny tid. Foto: Vorlage.

Antifascisterna har växt upp och skaffat jobb och barn. Nu kommer den första stora dokumentären om rörelsen. Det är en nostalgitripp – men den unga generationen behöver hitta sin egen väg, skriver Mathias Wåg.

Hösten 2024 fyllde fem antifascister 50 år och bjöd in till fest i Berlin-stadsdelen Kreuzberg. Det kändes som en klassåterträff. En gång i tiden var de alla aktiva i Antifascistsche Aktion Berlin (AAB), innan gruppen 2003 splittrades i olika falanger. Som vänstergrupper gör. De brukade ha de största demonstrationsblocken, de snyggaste affischerna och bästa festerna. De ägde gatorna och gjorde antifaloggan trendig. De brukade vara våra ledstjärnor.

Nu stod vi där i Festsaal Kreuzberg, en samling välklädda föräldrar i somriga festklänningar och färgglada skjortor som dolde tatueringarna, med fast anställning och vilda ungar. Ingen yttre betraktare skulle kunna gissa att här firade politiska aktivister. Vi pratade inte ens politik med varandra. Tyvärr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Stora liv blir en söndagsutflykt

Ingrid Elam har tidigare skrivit romanens historia. Nu är det dags för biografins. Foto: Veronika Ljung-Nielsen/DN/TT.

Rasmus Landström följer Ingrid Elam på en bildningsresa från egyptiska gravar till Taylor Swift. Boken gör anspråk på att vara en pionjärinsats, men tappar bort ett helt millennium.

Ingrid Elam har i sina två senaste böcker utvecklat en ljuvlig stil. I både Jag. En fiktion och Romanens segertåg använder hon hela världslitteraturen som arbetsfält. En ganska konventionell utvecklingshistoria berättas, men Elam har en sällsam förmåga att guida läsaren genom oländiga romaner och peka ut sevärdheterna. Ofta på några korta, gnistrande rader. I sin nya bok Läsa liv (Natur & kultur, 2026) använder hon samma teknik på biografigenren, eller ”levnadsteckningen” som den kallades fram till 1800-talet. Om romanens utveckling finns det hundratals verk bara på svenska men om biografins utveckling kommer jag inte på ett enda. En pionjärinsats med andra ord, men också ett vansinnigt projekt: år 2009 gavs 13 795 biografier ut – bara i USA.

Det börjar bra. Elam berättar om de äldsta biografierna, de 4500 år gamla nekrologerna på egyptiska gravar. För att därefter ta ett skutt över årtusendena och ringa in den moderna biografins födelse i slutet av 1700-talet. Det som händer då – med Voltaires porträtt av Karl XII – är att en ny riktning för levnadsteckningen pekas ut. Biografiskrivande handlar inte längre om att fånga en stor mans handlingar i uppbyggligt syfte, utan om att porträttera en unik personlighet. Under 1800-talet genomgår biografin samma utveckling som romanen: individen ställs i centrum, originalitet premieras och syftet är inte längre att erbjuda exempel – utan att underhålla. Som läsare känner jag mig upplyft av denna jämförelse med skönlitteraturen. Det är lite som att gå genom en porträttkorridor med biografiförfattare på ena väggen, skönlitterära författare på andra väggen. Man har alltid intressanta ansikten i ryggen när man stannar och tittar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 januari, 2026

Varför är unga män så höger? 

Unga män tävlar i släddragning. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Har du också sett den hjärtskärande SVT-dokumentären Starkast vinner?

Den sändes i höstas men jag såg den först nu. Där berättar unga män om de sjuka skönhetsideal i sociala medier som driver tonårskillar in i ätstörningar. Det börjar ofta oskyldigt: att väga maten och räkna kalorier för att bli lika ”deffad” som influerarna. Och slutar som skelettsmala kroppar i rullstol som kan dö om de reser sig upp.

En scen biter särskilt hårt. En pappa berättar hur sonen bröt med honom för att han börjat övervaka sonens ätande. Inte minst gör det ont eftersom manlig manlig sårbarhet så sällan får ta plats på skärmen. Flera medverkande säger samma sak: unga män som visar sig svaga riskerar att bli ännu mer utsatta, och därför vågar de inte ens prata om problemet. Och när ingen talar, finns inte heller någon att spegla sig i.

Nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut.

Unga män verkar vilsna just nu. Kan det ha något att göra med den högersväng bland unga som Dagens Nyheter rapporterade om i onsdags? Jag har sett invändningarna om att unga kvinnor är vänster, eller att trenden överdrivs. Men nog är det ett problem för vänstern att 57 procent röstade på Tidöpartierna i Stockholms skolval 2022, samt att en majoritet unga män för första gången (förutom 2018) sedan mätningarna började på 80-talet ser sig som höger.

Ointresset för att förstå unga män är inte bara illavarslande, utan bidrar säkert också till att förklara utvecklingen.

Så vad kan ligga bakom?

En pusselbit finns i Flammans artikel om det svenska datorspelsbolaget Paradox, vars intrikata korsfararspel har blivit symboliskt viktiga för USA:s unga extremhöger. I en krönika spinner Ludvig Köhler vidare och konstaterar att datorspel i dag har blivit den samlingspunkt för unga som musiken var när han gick i skolan. Men eftersom vi journalister som skriver om ämnet är fast i vår uppväxts tankar om musiken som viktigare kulturbärare än datorspel har vi missat den värld som unga män växer upp i.

Att skylla på datorspel är billigt. Men nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut. Som jag skrev i en artikel i Dagens Nyheter om gym som inspirerats av danskulturen:

Läs mer

”Enligt Som-institutets rapport Svenska ungdomar 1986–2024 har deltagandet i föreningsliv halverats, i allt från idrott och friluftsliv (61 till 33 procent), kultur (18 till 8) och fackföreningar (51 till 19). Medan individuella hobbyer som aktiesparande och gymmande blir allt mer populärt.”

En annan möjlig förklaring är att de växt upp i en mer osäker framtid sedan finanskrisen, och märker att kvinnor verkar bättre rustade för denna nya värld – både med sina relationella färdigheter och högre betyg. Kanske lockas man därför också av reaktionära revanschbudskap som miljardärer som Donald Trump och Elon Musk trummar in. Som dokumentären formulerar det: starkast vinner.

Ett första steg måste dock vara att prata med dem, som man gör i dokumentären, snarare än att ge upp om dem. Det finns alltid skäl till att människor hamnar där de gör.

Varför tror du att unga män är så höger?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Eurovisionbojkott populärt bland unga

Palestinakommittén demonstrerar utanför norska public service-bolaget NRK för att landet ska bojkotta Eurovision i november 2025. Foto: Javad Parsa/NTB.

En svensk bojkott av Eurovision har ett starkt stöd, visar en ny undersökning från Sentio. ”När Eurovision används som propagandaplattform måste vi sätta ned foten”, säger Christian Tengblad från Skiftet.

En majoritet av unga mellan 18 och 24 år vill att Sverige bojkottar Eurovision i Wien, i protest mot Israels deltagande. Det visar en ny mätning som opinionsinstitutet Sentio tagit fram på uppdrag av kampanjorganisationen Skiftet.

1 000 personer har fått svara på följande påstående: ”Sverige bör inte delta i Eurovision 2026 när Israel får vara med.” Undersökningen är snarlikt utformad en norsk undersökning som Sentio gjorde på beställning från Fagforbundet, en del av norska LO. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Hind Rajabs öde borde inte ha gjorts till thriller

Amer Hlehel, Clara Khoury, Motaz Malhees spelar hjälparbetarna på larmcentralen i Ramallah. Foto: Juan Sarmiento G/Folkets bio.

När Hollywoodstjärnor investerar i en film av världens nu mest laddade ämne är insatsen skyhög. Men ambitionen att både vara en nagelbitare och politiskt sprängstoff blir förvirrande, men värst av allt – etiskt tveksamt, tycker Flammans filmrecensent Rasmus Holm.

”Det var inte jag som skrev thrillern, det var krigets realiteter”, sade den tunisiska regissören Kaouther Ben Hania om sin film Hind Rajab – rösten från Gaza i en intervju i brittiska Screen International. Filmen handlar om den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab, som i januari 2024 sköts till döds av israeliska styrkor då hon och hennes familj försökte fly med bil ut ur Gaza. Att göra film av händelsen känns angeläget i en tid fylld av vittnesmål från krigsbrotten i Gaza. Så tycks också filmens producenter ha resonerat, bland dem kändisar som Brad Pitt, Rooney Mara och Michael Moore som velat synas med sina namn. 

Ändå ställer jag mig frågande till det Ben Hania säger. Till skillnad från henne tror jag inte att ett pågående krig bäst låter sig gestaltas i en thriller. Än mer skeptisk blir jag när jag ser trailern, en kavalkad av klipp på ledsna ansikten ackompanjerade av sentimental pianomusik. Risken finns att Hind Rajabs öde reduceras till en effektsökande rysare som premierar affekt före reflektion. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 30 januari, 2026

Aktivisterna som beväpnar Ukrainafronten

På Fria Ukrainas plats kan Gunnar Hökmark och gamla trotskister skaka hand –  åtminstone tills det blir fred. Foto: Liz Fällman.

I källargångar under Kupjansk förs ett utnötningskrig mot ryska drönare och artilleri. I Stockholm förs en annan strid: om vänsterns rätt – och skyldighet – att stödja ett land som slåss för sitt självbestämmande, även med vapen.

44-åriga Vadim Sova skriver till Flamman på Whatsapp, översatt av Google. Han skickar bilder på beväpnade män i trånga, dunkla krypin, dit små strålar dagsljus tränger genom kamouflagenäten.

”Vi bor i källare och andra rum under mark, när vi inte sitter på eldgivningspass. Jag är i stan hela tiden, att förflytta sig är bara möjligt i dåligt väder. Ryska drönare finns överallt i skyn. Artilleri och målsökande bomber skadar konstant våra kanonpositioner, broarna över floden, och själva staden.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 januari, 2026

S vill se poliskontroll av samtlig HVB-personal: ”Marknadsmisslyckande”

Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Socialdemokraterna vill se hårdare bakgrundskontroller för personalen på HVB-hem. Med sig har de även Vårdföretagarna – som dock motsätter sig planerna på att ta över HVB-hem för unga kriminella i offentlig regi.

All personal som arbetar på HVB-hem ska bakgrundskontrolleras av polisen. Det förslaget lägger Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, på onsdagen.

– Vi måste rensa ut de kriminella ur den här verksamheten, säger han, och lyfter fram att förslagen redan tagits fram av arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 29 januari, 2026

Högerkubanerna som deporteras av sin egen president

Många exilkubaner i Little Havana i Miami är djupt kritiska mot regeringen på sin karibiska hemö. Foto: Pedro Portal/Miami Herald/AP/TT.

I Miami röker min kubanska släkt cigarr och spelar domino i Trumpkepsar. Jag bär på en fråga jag inte vågar ställa: varför försvara en president som hotar att kasta ut dem?

Överallt på gatan Calle Ocho i stadsdelen Little Havana hörs salsatoner och galande tuppar. På barerna röker gubbar feta cigarrer och domino. Det här är mittpunkten för stadens kubanska diaspora, som förvandlat området till en underlig replika av hemlandet.

Miami är Latinamerikas huvudstad i USA, med sju av tio invånare från den sydliga kontinenten. En stor del av dem är kubaner som under 1960-talet flydde revolutionen och korsade havet i hopp om att den amerikanska drömmen skulle räcka även till dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 29 januari, 2026

Makaker för miljoner

Makaker lever främst i Asien, i ett område som sträcker sig från Afghanistan i väst till Japan i öst. En art, berberapan, hittar man dock i Marocko och på Gibraltar. Foto: Kafi/Adobe stock.

Mauritius är världens största exportör av makaker för biomedicinsk forskning. Medan vissa ser dem som skadedjur höjer öns hinduer sina röster mot handeln.

Augusti 2024 i Port Louis, Mauritius huvudstad. Några bitar sockerrör ligger utspridda på den stekheta asfalten, tillsammans med en bit metallnät – resterna av en provisorisk fälla för vilda apor.

Några dagar tidigare hade Mansa Daby (bilden), grundare av organisationen Monkey massacre in Mauritius, som kampanjar mot uppfödning av långsvansade makaker på den östafrikanska ön, besökt platsen för att bekräfta att där fanns en fälla. Nu är hon tillbaka, efter ett tips om att den hade förstörts.

– Förra gången jag var här var den intakt och fullt fungerande, säger hon.

– Sådana här aggressiva reaktioner från lokalbefolkningen är rätt extrema, men det har hänt ett par gånger. Vissa människor har fått nog av de här fällorna, som ibland bara ligger några meter från deras trädgårdar.

Långsvansade makaker har fötts upp på Mauritius sedan 1980-talet, men sedan 2020 har branschen exploderat. Fram till dess var Kina världens största exportör av laboratorieapor, som är avgörande för forskning om virus och infektionssjukdomar. År 2018 exporterade Kina omkring 30 000 apor, främst till USA. Men under covid-19-pandemin beslutade Peking att förbehålla icke-mänskliga primater för den egna läkemedelsindustrin.

Användbar. Under 1900-talet har makaker ofta används inom biomedicinsk forskning. Arten har bland annat varit viktig för att utveckla kunskapen om mänskliga blodgrupper. Foto: Josh/Adobe stock.

År 2023 hade Mauritius tagit över som världens största exportör och sålde 15 097 apor, fler än både Kambodja (13 305) och Vietnam (3 405). Eftersom tillgången på uppfödda djur inte räckte till skickades omkring 2 500 vildfångade apor till laboratorier samma år – trots att den långsvansade makaken finns med på Internationella naturvårdsunionens rödlista över hotade arter.

Sex mauritiska företag tjänar tillsammans över fyra miljarder rupier (787 miljoner kronor) om året på makakexport. Det är dock en liten del av öns BNP på 138 miljarder kronor, där turism och i ännu högre grad finansiella tjänster dominerar. Mauritius betraktas än i dag som ett skatteparadis.

Aphandeln strider mot religionen hos många av Mauritius 1,3 miljoner invånare. Poonam Ramrichia är en av dem som larmar Monkey massacre om fällor. Hon bor i Crève-Cœur, en liten by vid skogsbrynet.

– Inom hinduismen är apor heliga. Jag kunde inte vara tyst när jag hörde de stackars djuren skrika. De var fångade precis utanför mitt hus, säger hon.

Vid hennes ytterdörr står ett litet altare tillägnat apguden Hanuman.


Hinduismen utövas av hälften av befolkningen och är Mauritius största religion, före både kristendom och islam. Enligt Mansa Daby kontaktas organisationen ofta av hinduer som känner skuld över aphandeln och vill göra något.

– Utländska investerare i makakuppfödning underskattar hur viktig den mauritiska kulturen är, säger hon.

Hon syftar på det USA-baserade företaget Charles River Laboratories som är en av de största leverantörerna av försöksdjur globalt. I november 2023 köpte de upp Noveprim, en av öns två största uppfödare. Enligt Mansa Daby har Noveprim satt ut fler fällor sedan ägarbytet.

Helig. I hinduiska texter beskrivs apguden Hanuman som ful på utsidan men vacker inombords. Han sägs också vara oerhört stark. Bild: Wikimedia.

– Hanuman är den viktigaste guden för mauritiska hinduer, eller åtminstone den som dyrkas mest i hemmen. Han är en beskyddare som ger oss styrka att möta faror, sade Doorvasa Ramnaria, som är pandit, hinduisk präst.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)