Människor som ser brandkårens slangar stjälas när barnens förskola brinner fylls inte av politisk kamplust utan av uppgivenhet. Därför är det extremt viktigt att upploppen stoppas och att det verkligen satsas på förorterna.
Det är kväll och jag känner oron i kroppen. Rastlöst kollar jag twitter och tidningar. Kvällen innan var det stenkastning mot bussar och krossade rutor här, men nu verkar allt lika lugnt som vanligt. Någon uppdaterar att det är mängder av frivilliga vuxna nattvandrare ute i Fittja. Lättnad. Samtidigt hörs då och då smällar från grannförorten.
När man talar om oroligheterna i förorterna finns en del statistik som är bra att hålla i huvudet. Det finns ett mätindex för hur ojämlika länder är: ginikoefficienten. För ett par år sedan kom en FN-rapport som visar att klassklyftor börjar bli farliga när ginikoeffiencen når 0,4. Då ökar risken för kriminalitet och social oro. I Sverige låg ginikoefficienten på 0,363 under 2011. Andelen relativt fattiga har fördubblats de senaste åren, samtidigt som den rikaste tiondelen har blivit rikare. Kort sagt, det är ett samhälle som slits isär.
Det är inte heller konstigt att det är i Stockholm som social oro bryter ut. Här märks ojämlikheten kanske mest i Sverige. Medelinkomsten på Norrmalm är mer än dubbelt så hög som i Husby, en kvarts resväg bort. 38 procent av de mellan 20 och 25 år i Husby är arbetslösa. Det är hissnande tragiska siffror. I första hand för de som går utan jobb, men också för att det inte saknas tillfällen där dessa killar och tjejer skulle kunna göra nytta. Om samhället hade valt att satsa på fler riktiga jobb inom exempelvis offentlig sektor vill säga.
Både lokalpolitiker och andra i Husby vittnar också om den totala nedmonteringen av förorten, där vårdcentral och annan samhällsservice försvinner.
Tyvärr har inte klassklyftor varit i fokus. Det är talande att regeringen skickar fram integrationsministern för att uttala sig om Husby. Den typen av glidande mot smygrasism går igen i andra sammanhang. Förortsbor som jag har pratat med har skyndsamt påpekat att inte alla i deras bostadsområde är ute och kravallar. Det vore fullständigt absurt om jag skulle tro det, med tanke på att det rör sig om tiotusentals människor. Men tydligen är det något som många anser sig tvungna att förklara för journalister. Inte heller utan anledning. Förorterna är ofta i medieskugga när det inte sker kravaller. På Flamman har vi under en längre tid försökt bevaka det som händer i förorterna i Stockholm och vi kommer att fortsätta med det även när kravallerna har blåst över.
Det gäller också att hålla isär olika saker. Att se orsakerna till varför något händer innebär inte att acceptera det. En del menar att kravallerna åtminstone har fört upp problemen i förorterna i ljuset. Men människor som ser brandkårens slangar stjälas när barnens förskola brinner, eller som inte kan ta sig till jobbet eller skolan på grund av inställda bussturer fylls inte av politisk kamplust utan av uppgivenhet.
Om man stödjer upploppen säger man underförstått att lite bränder och våld, det får vi som bor i förorterna allt tåla. Det är inte en hållbar vänsterstrategi. Vi har precis lika stor rätt som andra till en trygg boendemiljö. Kvinnor som råkar bo i förorten och misshandlas av sina män har precis lika stor rätt som andra att förvänta sig ett snabbt polisingripande. Vi vet inte vad som hände i fallet med Husbybon som sköts ihjäl av polisen, men det faktum att det befann sig en kvinna i lägenheten som larmat polisen har kommit i skymundan i rapporteringen. Fler poliser löser inga problem, men alternativet kan inte heller vara att polisen låter bli att göra utryckningar.
Samtidigt måste alla frågetecken kring dödsskjutningen utredas, antingen för att utreda fel som begåtts eller för att vederlägga de påståendena. Att ett rykte om att polisen kallblodigt mördar förortsbor ens kan få fäste säger något om hur polisen har misslyckats. Att det finns poliser som på ett katastrofalt sätt tycks ha förvärrat situationen genom att skrika rasistiska glåpord och agera provokativt är helt oacceptabelt och borde per automatik leda till sparken.
Vänstern måste komma med egna, bra lösningar för att få stopp på oroligheterna. Kortsiktigt kan det vara massiva satsningar på fältassistenter, skolpersonal och fritidsverksamhet. Det gick på 1960-talet, när man oroade sig för ungdomar som startade kravaller och vi kan knappast ha sämre förutsättningar i dag. Långsiktigt måste vi motarbeta klassklyftor och ojämlikhet. Det kommer verkligen att gynna de fattiga förorterna, men också de flesta i glesbygden och de som bor i storstädernas närförorter som inte just nu drabbats av oroligheter.
En annan lärdom från 60-talet: Borgare brukar påstå att relativ fattigdom är ett felaktigt begrepp eftersom ingen svälter i Sverige. ”Vi har högre materiell standard nu än någonsin” sägs det och jämförs med sin egen eller föräldrarnas barndom. Men relativ fattigdom är just – relativ. Jag betvivlar att ens högern för 50 år sedan tog till argumentet ”det är bättre nu än på 1800-talet”. Det fanns en större framtidstro än så och det måste vi ha nu med. Nu vänder vi den här skutan.
