Palestiniernas ledare Yasser Arafat har officiellt inte uttalat sig om fördraget, men han tros vara positivt inställd och när medlemmar av hans eget Fatah-parti sökte hindra de palestinier som initierat det från att resa till Genève så gav den palestinske presidenten dem särskilt tillstånd för att resa iväg.

De mest prominenta initiativtagarna till fördraget är Yossi Beilin, före detta israelisk justitieminister, samt palestiniern Yassir Abed Rabbo som tidigare varit informationsminister.

Båda har av sina landsmän anklagats för förräderi och enligt uppgift skall Rabbos hem ha beskjutits av besvikna palestinier.
Fördraget går ut på att en palestinsk stat upprättas på Västbanken och Gaza, alltså i praktiken två stater, vid sidan av Israel.
Till stor del liknar den det avtal som presenterades vid Camp David år 2000 och den dåvarande amerikanske presidenten Bill Clinton har uttryckt stöd till den nya fredsplanen för konflikten. Utrikesminister Colin Powell har även han välkomnat förslaget, men säger ändå att ”färdplanen för fred” är det gällande.

Kritiken från palestinskt håll handlar främst om att man förhandlar bort palestiniernas mänskliga rättigheter.
Det som upprör mest är att den israeliska lagen om återvändande (Law of Return) förblir oförändrad samt att Israel erkänns som en ”judisk stat”.
Enligt lagen om återvändande har alla judar världen över rätt att immegrera till Israel när de så önskar. I enlighet med ett tillägg till lagen har även barn och barnbarn till en jude rätt att tillsammans med sin make immigrera.
Däremot får inte palestinierna återvända till de områden de fördrevs ifrån i samband med staten Israels upprättande.
På senare tid har man från sionistiskt håll menat att det inte kan röra sig om ett återvändande eftersom de palestinska flyktingarna i huvudsak utgörs av barn och barnbarn till de fördrivna.
Övrig palestinsk kritik berör bland annat att östra delen av Jerusalem (al-Quds) förblir annekterat samtidigt som samma del av staden skall utgöra Palestinas huvudstad.
Jerusalems västra del skall samtidigt utgöra huvudstad åt Israel (trots tappra försökt har man med anledning av den olösta konflikten inte lyckats få Jerusalem erkänt som huvudstad utan istället har Tel Aviv valts som lämplig stad av världssamfundet).
I många israelers ögon är och förblir Jerusalem Israels odelbara huvudstad och delvis därför är motståndet till Genèva-avtalet starkt från Israels sida.
Många vägrar erkänna Västbanken och Gaza som ockuperade och menar att områdena ingår i det Israel som judarna har en historisk rätt till.
Ett annat fredsinitiativ har lagts fram av Ehud Omert, Israels biträdande premiärminister.
I stora drag går förslaget ut på att Israel skall utrymma de ockuperade områdena och dra sig tillbaka till gränser inom vilka 80 procent av invånarna är av judisk börd. Omert är troligen rädd för att palestinierna snart kommer att utgöra en majoritet av invånarna om Israel inte lämnar ockuperad mark.
Inom den israeliska vänstern och den amerikanska judenheten har prominenta intellektuella börjat skriva till en förmån för en enstatslösning på konflikten.
De menar att en tvåstatslösning var möjlig fram till för några år sedan, men att det nu har gått för långt och bara återstår två alternativ: att mörda och fördriva alla palestinier från de ockuperade områdena eller att ersätta Israel med en binationell stat med plats för såväl judar som palestinier.