Protesterna i arabvärlden har satt fokus på både EU:s och europeiska regeringars kontakter med regimer i regionen. Nyligen fick Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie avgå på grund av sina kontakter med den förra regimen i Tunisien. Måttet blev rågat när hon valde att tillbringa semestern i landet mitt under protesterna.
– Det finns ett företagarperspektiv på demokrati bland många politiker, man är mer intresserad av stabilitet än av exempelvis mänskliga rättigheter, säger Christian Tengblad, som tagit initiativ till demonstrationer utanför Libyens ambassad i Stockholm.
Han är starkt kritisk till att utrikesminister Carl Bildt inte har gått ut hårdare och stött protesterna i Libyen. Att europeiska regeringar har tvekat i frågan menar han beror på landets oljetillgångar och att det finns ett ekonomiskt intresse för att bibehålla ”stabilitet” i regionen.
Carl Bildt har bland annat på sin blogg försvarat sig med att det fortfarande finns svenska medborgare kvar i Libyen, vilket gör det problematiskt att gå ut och fördöma landets regim. En förklaring som Christian Tengblad inte ger mycket för. Han får medhåll av Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Hans Linde som beskriver Carl Bildts agerande som ”pinsamt”.
– Den hållningen blir mer och mer obegriplig. Det finns knappast enbart svenska medborgare kvar i Libyen, men Bildt är snart ensam inom EU om att inte fördöma Gaddafi.
Frågan är om det kommer att kunna resas krav på en utrikesministers avgång även i Sverige.
– Jag tycker det är ett mirakel att Carl Bildt över huvud taget kunnat hålla sig kvar vid makten efter att hans inblandning i Lundin Oil avslöjats, säger Hans Linde.
Christian Tengblad tror inte att krav på avgångar nödvändigtvis skulle ändra den svenska regeringens politik. Han påpekar även att Socialdemokraterna har varit ganska undfallen i vissa lägen mot regimerna i regionen.
– Men symboliskt är det en viktig fråga, för att markera att vi inte tolererar vad som helst.

Kritik från Amnesty

– Det här har vi rapporterat om i många år, säger Elisabeth Löfgren, från Amnesty.
Amnesty har idag grupper utplacerade i Egypten, Tunisien och Libyen för att täcka upp vad som händer i länderna. Hon tycker att Sverige och EU har reagerat ”lite för svagt” bland annat mot Libyen. Hon påpekar att det bara är drygt ett år sedan som handelsminister Ewa Björling besökte både Libyen och Tunisien och träffade Muammar Gaddafi i syfte att sälja övervakningsutrustning till landet. Utrustning som både skulle kunna användas till att övervaka oljeproduktionen, men även för att övervaka flyktingströmmar. Ewa Björlings motivering då var att det skulle kunna sätta stopp den människosmuggling som pågår i landet. Men Amnesty var och är mycket kritiskt. Elisabeth Löfgren skulle snarare vilja att Sverige drev på EU:s inställning till exempelvis regimen i Libyen.
– Sverige måste kunna vara aktiv och driva på för att förbättra träffade avtal, att kunna säga ”vi tycker det är för svagt”
Hans Linde påpekar att exempelvis Italien har ett avtal med Libyen ifråga om flyktingmottagande och att det påverkar EU:s förhållningssätt till landet.
Frågan är vad som kan göras för att stödja proteströrelserna i de olika länderna.

Flyktingavtal med Libyen

– Det viktiga är att politiker i Sverige och EU inte aktivt går emot de folkliga upproren, säger Christian Tengblad.
Men i övrigt tror han att stödet utifrån måste komma från gräsrotsnivå. Han drar en parallell till Ship to Gaza och nämner vänsterportalen Motkraft som har samlat ihop till tre hjärt- och pulsmaskiner till de självorganiserade sjukvårdsstationerna i centrala Kairo som ett gott exempel.
– Det bästa vore om exempelvis svenska fackförbund skulle gå ut och på olika sätt stödja demonstranterna.
Hans Linde är även kritisk mot Hugo Chavézs utrikespolitik gentemot Libyen som han menar är i klass med Carl Bildts
– Chavéz verkar ha gått i den gamla vänsterfällan att ”fiendens fiende är min vän”. Jag hade hoppats att vänstern hade lärt sig den läxan.