Frankrike är ett av två länder där antisemitiska våldsdåd ökar. Men det är inte i sig ett tecken på ökande antisemitism – snarare ett utlopp för en hopplös social situation i de invandrartäta franska förorterna. Det hävdar Nonna Mayer, en av Frankrikes ledande rasismforskare.
Några säkra tecken på en ökande antisemitism i Sverige har inte kunnat spåras. Den enda kända indikatorn – Säpos statistik – talar snarare om att andra hatbrott ökar. Men i debatten har också
Frankrike pekats ut som ett centrum för den antisemitiska brottsligheten – antalet våldsdåd och attacker mot synagogor har mångdubblats de senaste åren.
En del franska debattörer har hävdat att det ökande våldet har sin motsvarighet i opinionen. I Frankrike liksom i Sverige har den så kallade “nya antisemitismen” lanserats som förklarande begrepp. Med detta menas dels åsikter och brott som riktas mot judar från muslimskt håll, och dels att det ska finnas ett judehat från vänstern och Palestinavänner.
Men i Frankrike sker, till skillnad från i Sverige, återkommande opinionsundersökningar på temat, genomförda av CNCDH (Rådgivande kommittén för mänskliga rättigheter) alltsedan det andra världskriget.
Och dessa ger en annan bild.
– Saker och ting är lite mer komplicerade än vad man vill tro, säger Nonna Mayer till Flamman.
Hon är sociolog vid Cevipof, ett samhällsvetenskapligt forskningscentrum i Paris, och forskar om rasism och främlingsfientlighet. Med flera böcker om den Nationella fronten och om rasismens sociologi anses Mayer vara en av Frankrikes ledande på området och sitter med jämna mellanrum i tv-sofforna.
Vid flera tillfällen har Mayer gått in och analyserat resultaten av opinionsundersökningarna.
– Vad gäller antisemitismens omfattning handlar det om två separata trender – en som gäller aktioner och en som gäller åsikter.
En mätare är inställningen till påståendena ”Judar är fransmän som alla andra”, ”Judar har för mycket makt” eller ”Det talas för mycket om Förintelsen”.
Allt sedan andra världskriget – då undersökningarna startade – har antisemitismen minskat i Frankrike enligt detta mått. Exempelvis höll en av tre med om det första påståendet då – idag är siffran uppåt 90 procent.
– Alla de vanliga indikatorerna pekar på ökande acceptans, men två finns kvar – schablonerna om makten och om pengarna.
Även i vardagslivet pekar det mesta på att judar är integrerade och accepterade. För inte länge sedan rynkade många på näsan åt att behandlas av en judisk läkare, låta dottern gifta sig med en jude och så vidare – sådana inställningar har varit på tillbakagång sedan länge, konstaterar Mayer.
Men de antisemitiska fördomarna finns kvar. Nonna Mayer har analyserat bland andra CNCDH:s undersökningar och konstaterar att antisemitism inte är något frikopplat, utan hänger samman med en mer allmänt främlingsfientlig inställning.
– De som har antisemitiska åsikter, är ofta de samma som inte gillar svarta, araber och så vidare.
Och inställningen mot araber är mer negativ – klart färre håller helt med om att ”muslimer är fransmän som alla andra” än motsvarande för judar. Nonna Mayer konstaterar i bägge fallen ett tydligt samband mellan den politiska höger-vänsterskalan.
Det syns också i människors inställning till olika politiska ledare.
Hur människor betygsätter har också sökt mäta inställningen till olika världsledare och bett folk betygsätta Ariel Sharon, Tony Blair, Yassir Arafat och George W Bush.
Av dessa fick bara Tony Blair ett genomsnittligt godkänt betyg. Också här finns samband; ju längre till höger på den politiska skalan, desto mer sympati för Sharon och Bush.
Och omvänt större sympati för Arafat.
Skulle tesen om “bakom antisionismen finns antisemitismen” stämma, borde det alltså finnas ett samband mellan propalestinska sympatier och antisemitism.
– Men folk som gillar Arafat är inte mer antisemiter än andra, snarare tvärtom.
– Men ju mer pro-Bush, desto mer antisemitism.
Sammanfattningsvis: den generella trenden går mot mindre fördomar och mer acceptans. Samtidigt finns de klassiska antisemitiska schablonerna kvar, men hänger ofta samman med en än starkare aversion mot utlänningar. Ju längre till höger, desto mer fördomar och rasism. Vänsterns antisemitism tycks mest vara ett tankespöke.
– Det är helt enkelt inte sant, enligt undersökningarna.
Men det handlar ju inte bara om åsikter, utan om händelser. Den andra trenden i Frankrike pekar åt andra hållet, och oroar desto mer.
Antalet våldsbrott mot judar ”exploderade” under 2000. Från att ha varit endast en mindre del av den totala främlingsfientliga våldet, har de senaste åren sett en tiodubbling av antalet attacker mot synagogor och våldsbrott mot judar. Förövarna kommer inte från den organiserade vänstern, och är inte heller högerextremister – dessa attackerar hellre svarta och araber.
– Attentatsmännen är vanligtvis unga, manliga invandrarbarn från miljonprogrammen; alltså den sorts ungdomar som annars skulle bränt ner polisbilar, ungefär.
Våldet ”exploderade” samtidigt som den andra intifadan. År 2000 skedde 119 våldsbrott mot judar, mot nio året innan. 2001 var lugnare, men senvåren 2002 skedde en ny explosion efter den israeliska militärens demolering av flyktinglägret Jenin.
Således finns ett direkt samband mellan Israels politik och vad franska judar utsätts för.
– Det är frågan om en känsloreaktion, och om att den vanliga brottsligheten nu riktas in på nya mål för det som en del uppfattar som “en god sak”.
Enligt Mayer finns också tydliga geografiska samband – brottsligheten är vanligast kring de invandrartäta områdena kring Paris och i Sydfrankrike.
– De verkliga orsakerna är sociala och handlar om integrationsproblematiken. Israels politik blir en utlösande faktor.
Filmer som La haine – Medan vi faller, har gett åtminstone en bild av det hopplösa läget i en del franska förorter. Även debattklimatet har den senaste tioårsperioden verkat polariserande.
– Många unga letar efter identitet, och islam kan erbjuda den.
Det syns i gatubilden – religiösa plagg har blivit vanliga.
– Det går att tala om en befolkning av unga och hatiska människor. Många oroas över att detta kan utnyttjas av radikala islamister. Men det har inte hänt än, betonar Nonna Mayer.
Den färska debatten om förbud mot slöjor och andra religiöst färgade plagg i franska skolor riskerar att ytterligare polarisera det franska samhället, varnar Mayer.
Ett exempel är det franska muslimska partiet, PMF, och dess ledare Mohammed Latreche. Tidigare var Latreche en marginell figur, mest känd för flera vulgära antijudiska uttalanden, men nu har PMF blivit mycket synliga, och ibland ledande, i kritiken och vid demonstrationer mot slöjförbudet.
– De flesta muslimer hade tidigare inte hört talas om honom.
Det finns också ett element av polarisering mellan judar och muslimer, exempelvis att radikala judiska “självförsvars”organisationer vid ett par tillfällen attackerat propalestinska demonstrationer med baseballträn. Men detta är i sammanhanget ett mycket marginellt fenomen, påpekar Mayer.
