”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.
Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det visar sig att han pratar om det modesta förslaget att återinföra datainhämtning om svenskars förmögenheter, ett så kallat förmögenhetsregister. När förmögenhetsskatten avskaffades år 2007 försvann också grundläggande data över hushållens tillgångar och skulder. När Riksbanken rattar räntan och Finansinspektionen bollar med amorteringskravet saknar de alltså sedan 17 år tillbaka information nog att kunna förutsäga effekterna. Med så pass otillräcklig data är deras prognoser snarare gissningar.
Träffsäkerheten i ekonomistyrningen har därför försämrats märkbart de senaste åren. Några exempel är sjabblet vid fördelningen av coronastödet och de flagranta felprognoserna i början av den aktuella inflationskrisen. Även om bristande underlag inte är det enda problemet så är det så pass stort att Riksbanken, Finansinspektionen, Finanspolitiska rådet och lejonparten av forskarna på området samtliga vill ha tillbaka förmögenhetsregistret.
Reaktionen från näringslivshögern och dess pseudo-folkrörelser har varit indignation och omsorg om det de kallar personlig integritet. Skattebetalarnas förening illustrerar föga subtilt sin kampanjsida mot registret med ett hotfullt öga som stirrar in genom ett nyckelhål. Samma aktörer som avfärdat varje invändning mot övervakningskameror, visitationszoner och avlyssning med en handviftning snyftar nu om personlig integritet.
Den ekonomiska eliten ser osynligheten som en rättighet, och värnar inget privilegium högre än att slippa kvantifieras i offentlig statistik.
Wykmans beskrivning av registret som ett verktyg för att ”veta allt om alla, alltid” är alltså mer talande än han avsåg. Så kan man bara säga om man ärligt och spontant uppfattar isk-kontot som en pervers förlängning av sin person, ja kanske som en privat lem.
Den ekonomiska eliten ser osynligheten som en rättighet, och värnar inget privilegium högre än att slippa kvantifieras i offentlig statistik. Det tyder på en insikt: den verkliga orsaken till motståndet högerifrån är att åsynen av den ojämlikheten och kapitalinkomsternas storlekar – presenterade i kurvor och staplar – skulle göra folk förbannade. Ett förmögenhetsregister skulle därför utgöra politiskt vänsterbränsle. Väljarna skulle rentav kunna inse att den elit som spökar däruppe inte främst består av fittkonstnärer och ekopoeter, trots allt.
Det är databristen, själva okunskapen, som har ett värde för de rika och de superrika. Att först redogöra för den statistiska verkligheten och därefter behöva skapa politisk legitimitet för ökade ekonomiska skillnader verkar jobbigare. Enklare och bättre att inget veta, resonerar Svenskt Näringsliv, landets 500 miljardärer och tydligen också regeringen.
Det var längesedan klassintresset talade så klingande glasklart. Därför kan ett krav på förmögenhetsregister, hur byråkratiskt och snustorrt det än må låta, i själva verket vara det vassaste man kan ropa på första maj i år.
