Det börjar med att Ann Petrén iklädd manskläder delar ut priset för bästa manliga huvudroll på Guldbaggegalan. ”Jag ska dela ut pris till en kollega, bästa manliga huvudroll. Det är ju ett pris man ogärna lämnar ifrån sig. Det är viktigt att det finns bra roller för män. Vi behöver mansfilmer som män kan identifiera sig med. Vi behöver manliga förebilder på film. Självständiga män i bärande och drivande roller. Det finns så många historier av och om män som ännu inte är berättade.”

Det är ingången till en inspirationsbok för skådespelare. Boken varvar intervjuer med tips på teaterövningar som de som står på scen skulle kunna göra. Det är en bra kombination mellan siffror och resonerande samtal.
Bilden av en manlig värld tonar fram. Teatervärlden är, av denna bok att döma, mer konservativ än resten av samhället.
Men det går att förändra. Det är med lätt och hoppfull ton som Elf Karlén, Stormdal och Vinthagen har tagit sig an uppgiften att skapa tankar för en genusnyfiken gestaltning.

Här presenteras en rad teorier, tips på böcker och tips på övningar. En del övningar har ”workshopats”, och i kapitel beskrivs hur det har gått att prova olika texter, att ta plats men också att få plats.
Om det sistnämnda pratar Josefine Andersson om, om att platstagande är en kollektiv process. ”Det var jättesvårt att hela tiden höra, du måste ta plats, du måste ta plats, du måste ta plats! Men hur gör jag det då? Jag måste få plats också.”

Överlag är det samtalen som ger mest. Ann Petrén, Gunilla Röör och andra som berättar, förvånansvärt öppenhjärtigt om hur situationen på scen och runt omkring scenen ser ut för kvinnor. Petréns och Röörs långa erfarenhet som skådespelerskor och det faktum att man har sett dem ofta på film, tv och teater gör det till mycket intressant läsning.

Om det är något man skulle kunna få önska sig mer av så är det intervjuer. Jag vill höra fler skådespelerskor, regissörer och dramatiker berätta.