Okategoriserade 01 mars, 2007

Osynligt skottas taken

De papperslösa, så har de börjat kallas. Irreguljär arbetskraft, utländsk svart arbetskraft. America Vera-Zavala, en av pjäsförfattarna i Riksteaterns temaprojekt, Den polske rörmokaren, skriver om sina möten med dem.

Första gången jag såg att jag hade börjat se dem var en natt på en av Stockholms inneklubbar. De stod där, osynliga, lutade mot en vägg, pratandes, helt nyktra, redo att gå in och städa på toaletterna. Jag tittade på dem, sökte lista ut om de var bolivianer, ecuadorianer eller något annat indianliknande. Avstod från att fråga för att inte skrämmas. Varje människa har en historia. Det som gör de papperslösa så speciella är att deras historier, liksom de själva, måste förbli oupptäckta.
Svartjobbare har alltid funnits. Nytt för svensk arbetsmarknad är att svartjobbet nu även utförs av EU-medborgare eller illegala invandrare. Staten delar upp arbetsmarknaden i vit och svart arbetskraft. Utifrån det skapas moral och principer, politiska strider och svulstiga tal men sällan berättas historien om att den vita och den svarta arbetskraften jobbar sida vid sida och lever en annan verklighet än både LO-ledningens och Svenskt Näringsliv.
Högst upp finns en politisk debatt, där under finns arbetsköparna, längst ner finns arbetarna, vita som svarta, oavsett pass och bakgrund måste de dagligen arbeta och vila. Trots att såväl reguljär som irreguljär arbetskraft har liknande problem och mål existerar det två parallella system. I Sverige finns lönerörelse, statistik, pensioner och försäkringar. De osynliga har parallell lönetrappa, hemmasnickrad statistik, osynliga förhandlingar, organiska kreativa organisationssätt.
Det var efter en inbjudan från Lars Norén och Ulrika Josephsson att medverka med en pjäs till Riksteaterns projekt Den polske rörmockaren som jag började uppsöka dem, människorna utan papper, utan de fyra sista siffrorna, de osynliga, de olagliga. Riksteaterns projekt syftar till att öppna folks ögon och låta teatern bli en motor i samhällsdebatten.

Ingen vet hur många de är. Men en siffra som har uppgetts som möjlig är 16.000 vilket är antalet människor polisen har fått i uppdrag att utvisa. Antalet beror på vilka vi räknar in: asylsökande med eller utan arbetstillstånd, arbetssökande EU-medborgare. De kommer från större delen av världen: före detta öststaterna, Latinamerika, Africa, Asien. ”En kille hade fått mitt telefonnummer i Cochabamba!”, berättar en som brukar ge papperslösa jobb.
En del vill jobba här i några månader, andra vill vara kvar i Sverige för alltid. De mest problematiska i myndigheternas ögon är de som vill leva här, de som vill ha papper och siffror och inte bara vara gästarbetare. ”Jag har belånat mitt hus”, säger en papperslös, ”och jag känner flera som har sålt sina hus eller tagit enorma lån för att kunna köpa biljetten till Sverige”. (1)

De finns överallt där enkelt, ofta tungt, kroppsarbete utförs. De skottar snö, de städar på hotell av alla klasser, de diskar på restauranger, de kör bud, de är vaktmästare, trädgårdsmästare och de kan bo som hembiträden i svenska ministrars källarutrymmen.
De jobbar svart för att de måste. Annars är de ”ordentliga”, rör sig sällan i city, är inte ute sent, går aldrig mot rött ljus, har alltid betalt biljetten på tunnelbanan. Mönstermedborgare utan de fyra sista siffrorna. Den stora skillnaden mellan de papperslösa och de lagliga är rädslan. Att ständigt vara på sin vakt. ”Jag kan aldrig kunna äta en lunch utan att titta över axeln”, säger en papperslös. ”Jag skulle aldrig stanna till på centralen, ens för att knyta skorna”, berättar en annan om rädslan för att bli kollad.
De irreguljära behandlas inte som en del av arbetskollektivet, varken av arbetsköparna eller av facket. På golvet är det annorlunda, de ses som arbetare av sina arbetskamrater. I mina intervjuer uppger samtliga att de är arbetare, känner sig utnyttjade, ständigt utsatta för hot och är väl medvetna om nivån på de ”lagliga” lönerna. De försöker ofta löneförhandla men utgångsläget är botten. Arbetsköparens hot om utlänningspolisen väger tungt. ”Den hjälp vi får kommer ofta från arbetskamrater med de fyra sista siffrorna”, säger en papperslös.
De på golvet, arbetande män och kvinnor, har alltid varit uppfinnare av överlevnadsteknik, av att fixa, trixa och hjälpa, snarare än att bekämpa varandra. Ovanför deras huvuden skapas det moral och principer och helt plötsligt kan arbetarna anklagas för dubbelmoral och bristande solidaritet.

Malin som städar vitt på ett lyxhotell, sida vid sida med en irreguljär bolivianska kan ge sin kamrat extra mycket mat från köket och samtidigt vara involverad i en facklig åtgärd mot svart arbetskraft. Det gör inte Malin osolidarisk eller till en angivare. Att avstå från facklig kamp är ingen lösning – den typen av tänkande grundar sig på en borgerlig uppfattning om att man måste avstå något för att hjälpa varandra. Arbetare har i alla tider gått samman för att kämpa tillsammans så att de inte ska behöva avstå något alls. Elementär kunskap om arbetarkamp: solidaritet betyder gemensam kamp för gemensamma intressen och har alltid stått i kontrast till välgörenhetstänkandet.

De irreguljära arbetarna ingår i ett organiserat nätverk av ekonomiska intressen. Den spanska motsvarigheten till det svenska ”att låtsas som det regnar” är ”hacerse el sueco”, att göra sig svensk. Det dyker konstant upp i mitt medvetande när jag skriver pjäsen Concha tu madre. Alla låtsas som det regnar. Till detta finns skäl.
Tillståndet i den informella sektorn svär mot den svenska självbilden. Arbetsköparna urskuldar ofta den exploatering, illvilja och rasism som möter många irreguljära arbetare. De som köper deras arbetskraft drabbas av förnekelse och medömkan: ”Jag anställer hellre dem eftersom de har det så svårt i sina länder”, säger en förmögen svensk om varför han låter folk diska för 35 kronor i timmen på hans lyxrestaurang.
De där uppe väljer ut enskilda händelser och utnyttjar dem i egna syften. Svenskt Näringsliv för sänkta löner och försämrade rättigheter för arbetare. LO argumenterar för samförstånd och ordning och reda som om Sverige inte förändrats. De på golvet kämpar för en lön att leva på, a-kassa, pension och försäkringar. Samtidigt som debatten går het om vad vi ska göra åt dem jobbar de vidare sida vid sida, lagliga och olagliga arbetare. Åtskilda av de fyra sista siffrorna.
Saskia Sassen har beskrivit hur det informella samverkar med det formella i den första världen. Sassens ofta återkommande exempel är hur börshajarna på Wall Street går ut och köper en chorizo på lunchen av en illegal arbetare med ett illegalt korvstånd. Michael Hardt och Toni Negri analyserar två parallella ekonomier som befinner sig på varsin sida om lagen men är samtidigt beroende av varandra. De illegala är en förutsättning för vår lagliga ekonomi.
Om en svensk byggnadsarbetare ramlar ner och dör hamnar hon i Byggnads förteckning och statistik över olycksfall i arbetet. Dessutom utbetalas försäkringar. För en papperslös bolivian finns det ingen förteckning. En död illegal byggnadsarbetare är en billig historia, varken lön eller försäkring behöver utbetalas. Detta vet både facket och arbetsköparna om. De låtsas som det regnar. Hacerse el sueco.

Den politiska debatten mal på högst däruppe. Den informella sektorn är det få som pratar om. Arbetarnas frågor tas inte upp, eller bara i förvriden form. Både facket och arbetsköparna ignorerar att alla arbetare vill, med få undantag, skaffa sig bättre lön, större säkerhet, försäkringar och avtal.
Men facket skulle kunna göra en insats. Under en resa till Manila i januari 2007 intervjuade jag den fackföreningsombudsman som under 6 månader organiserade filippinska hembiträden i Hong Kong. Det vanligaste problemet var lön, försäkringar och avtal. Jag har korresponderat med fackföreningsaktivister i Italien, Belgien och Spanien som organiserar papperslösa. Det vanligaste problemet var även där lön, försäkringar och avtal. De illegala arbetarna har i sin osynliga värld samma problem som de synliga arbetarna. De har också samma mål: bättre rättigheter och högre lön.

På golvet är man medveten om detta. Filippinska hembiträden kan träffas på sin lediga dag och tipsa varandra om löner och krav. Fackombudsmannen Teody berättade att de brukade samlas varje söndag i en park i Hong Kong – det var där han sökte upp dem. Det finns 200.000 filippinska hembiträden i Hong Kong och de har allt att tjäna på att organisera sig. Latinamerikanska byggnadsarbetare och diskare kan prata avtal, löner och rättigheter på möten arrangerade av italienska fackförbund eller möten de själva organiserar. Självorganiseringen gör det svårare för arbetsköparna att utnyttja dem.
Svensk fackföreningsrörelse organiserar inte papperslösa. De organiserar enbart arbetare som bor i Sverige lagligt. De avlägsnar visserligen inte arbetare från byggen såsom det har framställts i debatten men de tycker att det är i sin ordning att de som inte får vistas i Sverige utvisas. De hjälper ibland irreguljära arbetare som blivit lurade på sin lön, eftersom alla som arbetar ska ha lön, och för att statuera exempel gentemot arbetsköparna. Men det finns inte en speciell sektion, en insikt om nödvändigheten, en nyfikenhet eller öppenhet att lära av de informella arbetarna eller av andra länder. Att organisera papperslösa verkar de se som en reträtt istället för en offensiv handling. De låtsas inte om de bolivianska städerskor som gärna vill ha kollektivavtal, vara medlem och engagera sig fackligt men inte får – då hon inte finns i fackets ögon. (2)

Det finns bilder som för evigt kan förändra ens perspektiv. Jag älskar utsikter. Jag söker mig till dem, känner mig fri där. I flera intervjuer vittnar de papperslösa om hur de skickas upp på taken för att skotta snö, deras skräck, om någon som ramlat ner och dött, en annan som blivit mutad till tystnad av arbetsköparen. Jag tänker på dem nu när jag ser tak. När det snöar tänker jag på att nu skickas de upp på taken. Och det är just en snödag som jag återser en av dem som har jag intervjuat flera gånger. Hon berättar för mig att det sedan i november finns en intensifierad repression mot de papperslösa. Poliser kollar deras papper överallt, de gör tillslag. Bland dem går det rykten om överfulla förvar, om att den nya regeringen planerar att legalisera och därför innan slänga ut så många som möjligt.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter/Utrikes 12 juni, 2024

Ökänd polsk antisemit tar plats i EU-parlamentet

Braun-fans i september 2023. Foto: Czarek Sokolowski/AP.

En judisk ljusstake fick högerextremisten Grzegorz Braun att balla ur. Nu ska han representera Polen i EU.

Under tisdagen stod det klart att den högerextrema politikern Grzegorz Braun tar en av de polska platserna i Europaparlamentet. 

I vintras väckte den ultrakonservativa Braun internationell uppmärksamhet efter att han med hjälp av en brandsläckare blåst ut en menora, en judisk ljusstake, som ställts upp i det polska parlamentet för att uppmärksamma den judiska ljushögtiden chanukka. I samband med den antisemitiska aktionen beskrev han parlamentets övriga ledamöter som deltagare i en ”satanisk, talmudisk kult” och menade att de borde skämmas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar 12 juni, 2024

En israelisk missil landar i närheten av Khan Younis, långt innanför gränsen för den ”humanitära zonen” så som den definierades den 6 maj. Foto: Forensic Architecture.

Lägret Tal al-Sultan ingick i det som IDF beskriver som en ”säker zon”. Ändå föll bomberna.

Den 26 maj bombade Israels armé ett tältläger i Tal al-Sultan dit människor tagit sig för att de trodde att det var en säker zon.

Människor i hela världen gav uttryck för en ny dimension av sorg. Vi gick till jobbet eller gjorde det vi var tvungna men något svart satt som en rovfågel runt våra axlar och våra huvuden. Man börjar sortera i sitt inre om det är värst att se lemälästningarna eller sorgen, en mammas tysta mun eller små barnfingrar som lite försiktigt vilar mot en vit säck med ett namn på. Eller när säckarna körs iväg på en kärra.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 12 juni, 2024

Grälsjuka kan stoppa Europas extremhöger

Viktor Orbán drömmer om att göra Ungern stort igen. Foto: Darko Vojinovic/AP.

EU:s högersväng är ett faktum. Men den blev inte lika stor som befarat. Och samarbetet kan skjutas i sank – av partiernas bångstyriga företrädare.

Det var en leende Viktor Orbán som mötte reportrarna utanför skrytbygget Puskás Arena i november 2022. Efter 93 rafflande minuter hade rödtotten Zsolt Kalmár gjort 2–1 mot Grekland på övertid. Segern var ett faktum.

Men det var inte den ungerska startelvans bollsinne som blev dagens stora nyhet. I stället var det ett tygstycke över Orbáns axlar som fick omvärldens blickar att riktas mot Budapest. På halsduken syntes Ungerns flagga i form av en blobb med – för det otränade ögat – svåridentifierade konturer.

För vissa var figuren mer lättigenkännlig som Storungern, det kungadöme som upptog stora delar av Balkan under 1800-talet. I nationalistkretsar lever idén kvar som en dröm om att Ungern ska återta land från i princip alla grannländer. Allra mest från Rumänien, där 1,2 miljoner etniska ungrare fortfarande bor.

Att nationalismen är på frammarsch i Europa visade sig inte minst i söndagens val till EU-parlamentet. Högerextrema partier ser ut att knipa en fjärdedel av platserna, och det viskas om att mittenhögern kommer söka samarbete med dem snarare än med socialdemokraterna. Därtill har de nyfascistiska tjejbossarna Giorgia Meloni och Marine Le Pen börjat smida planer på att förena dagens splittrade nationalistpartier i en stor grupp.

Men samarbetet krackelerar innan det ens tagit form. Rumänska AUR har meddelat att de kommer att vägra delta i en grupp där det ungerska maktpartiet Fidesz ingår, just på grund av deras stormaktsambitioner. Samtidigt är AUR själva inga kattungar, utan drömmer om att ”återta” delar av västra Ukraina, som anses rättmätigt rumänska.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Ungrarna och rumänerna är inte heller ensamma om sådana drömmar. Bland de andra koncept som flyter runt i den nationalistiska idésoppan finns Storbulgarien, Storserbien, Storgrekland och – håll i dig nu – Stormoldavien. I Spanien drömmer Vox om att återta Gibraltar.

Nationalister är sällan särskilt bra på att samarbeta, och det finns en logisk förklaring till det. Grundprincipen i ideologin är ju att sätta den egna nationen först. Det är en olöslig ekvation, där rika länder vill slippa fördela pengar till fattigare stater, medan de fattigare länderna vill maximera bidragen. Lägg till lite gammal hederlig revanschism, och kaoset är totalt. Att göra ett land ”stort igen” är sällan populärt bland grannarna.

Läs mer

Grälsjukan bland de högerextrema har redan fått vissa att döma ut idén om en stor nationalistisk grupp i parlamentet. ”Drömmen om en EU-kritisk supergrupp som kan konkurrera med mittenhöger- och mittenvänsterblocken förblir just en dröm”, skriver Ben Hall på Financial Times.

Hur bra det funkar att överbrygga skillnaderna såg vi under eftersnacket efter Ungerns match mot Grekland. Ukraina kallade upp Ungerns ambassadör för en avhyvling. Även Rumäniens regering blev rasande, och krävde en ursäkt. Orbán själv ryckte bara på axlarna.

”Fotboll är inte politik”, sade han.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter/Utrikes 11 juni, 2024

Finska socialister gör rekordval: ”Vänsterskräll”

Vas toppkandidat Li Andersson. Foto: Emmi Korhonen/Lehtikuva via AP.

Partiledaren Li Andersson tror att framgångarna för Nordens röda partier kan stöpa om europeisk vänsterpolitik. Men hon är inte öppen för samarbete med vem som helst.

– Jag måste ärligt talat säga att vi blev överraskade, säger Li Andersson, toppkandidat till Europaparlamentet för finska Vänsterförbundet (Vas) och avgående partiledare.

När rösterna räknades under söndagskvällen stod det klart att hennes parti överträffat förväntningarna med råge. Med 17,3 procent mer än fördubblade Vas siffrorna jämfört med förra årets riksdagsval. De blev inte bara landets näst största parti, utan också större än Socialdemokraterna för första gången någonsin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter 11 juni, 2024

Stora framgångar för den nordiska vänstern

Jubel när danska SF meddelades valresultatet. Foto: Bo Amstrup/Ritzau Scanpix.

EU svänger åt höger, visar resultaten från valet till Europaparlamentet. Men i de nordiska länderna syns i stället en vänstervåg.

När den första vallokalsundersökningen presenterades under söndagen fick Vänsterpartiet 11 procent av rösterna, och hamnade strax efter Sverigedemokraterna. Resultatet var partiets bästa på 20 år. Ändå höll sig publiken lugn.

– Det var först runt 23, när vi fick det riktiga resultatet, som jublet bröt ut. Folk insåg att det var en braksuccé och släppte loss, säger Aron Etzler (bilden), partisekreterare och valgeneral, till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 11 juni, 2024

Belgiens vänster trotsar högerströmmen

Raoul Hedebouw är Arbetarpartiets ansikte utåt och hans effektiva, populistiska retorik, levererad på både franska och flamländska, har gjort honom populär över hela Belgien. Foto: PTB.

Över hela Europa mörknar den politiska kartan, men i Belgien fortsätter det marxistiska Arbetarpartiet att skörda framgångar. Efter att ha blockerat framväxten av högerpopulism i Vallonien är partiet nu tredje störst i Bryssel och växer även i det högerdominerade Flandern.

Det var inte bara i Frankrike som söndagens val ledde till en dramatisk skräll. I Belgien var det en ”supervalsöndag”, där val höll till landets alla kammare, från lokala och regionala till nationella och EU-parlamentet. Efter att det liberala regeringspartiet OpenVDL kollapsat i Flandern meddelade premiärminister Alexander De Croo att hans regering avgår. Orsaken till kollapsen i Flandern var framgångarna för det högernationalistiska N-VA som tillsammans med högerextrema Vlaams Belang helt dominerar det politiska landskapet i landsdelen. Men det berodde delvis även på att vänsterpartiet PvdA/PTB, eller Arbetarpartiet som det står för, oväntat nog gick framåt.

Partiet fick drygt åtta procent av rösterna i regionen, och blev därmed större än De gröna och nästan lika stora som det liberala regeringspartiet. Enligt Arbetarpartiets politiska ordförande David Pestieau visar det att partiet kan nå framgång i alla möjliga miljöer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Ledare 10 juni, 2024

Klimatet gjorde vänsterns succé

Vänsterpartiet gick starkast framåt i EU-valet, mycket tack vare Jonas Sjöstedt och klimatfrågan. Foto: Mickan Mörk/TT.

Medan Europa kantrar högerut går tre nordiska vänsterpartier framåt. Nyckeln till framgångarna är en offensiv klimatpolitik kombinerad med europeiska ambitioner.

Den mest komiska scenen från EU-valet är när Jimmie Åkesson och Linus Bylund står med ett varsitt glas vin på valvakan, och får höra att Miljöpartiet blir tredje störst. De nickar, stelnar i varsitt kargt leende och Bylund tycks säga ”fan”.

Trenden i Europa är att extremhögern går starkt framåt. Nationell samling krossar den franska presidenten Emmanuel Macrons parti Renässans, och Alternativ för Tyskland går om landets socialdemokrater och blir andra största parti. Tillsammans med Melonis Italien är detta EU:s mest centrala länder, vilket kan få konsekvenser för unionens sammanhållning, eller rentav överlevnad.

Men Norden går åt motsatt håll. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökar med 4,2 respektive 2,3 procent, och de tre rödgröna partierna landar preliminärt på 49,6 procent. I Danmark blir Socialistisk Folkeparti största parti med 17,4 procent av rösterna, medan det andra socialistiska partiet Enhetslistan landar på 7 procent. Och i Finland får Vänsterförbundet 17,3 procent och kammar därmed hem två nya mandat.

Djärva klimatvisioner för hela Europa kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas

Det som utmärker V och MP i Sverige är det starka fokuset på klimatfrågan, som enligt SVT:s valundersökning var väljarnas viktigaste fråga med 58 procent. Men partierna utmärker sig också som tidigare EU-skeptiker, som under valrörelsen vågade presentera ambitioner på Europanivå. Det skiljer dem från alla stora partier, som snarare fokuserade på att på olika sätt försvara Sveriges intressen.

Denna kombination – djärva klimatvisioner för hela Europa – kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas. Visst sticker Sverige ut, än så länge, men det är inte omöjligt att klimatmedvetenheten i övriga Europa kommer ikapp. Inte minst som klimatet kommer att vrida åt skruven allt hårdare tills vi fattar. Och då är det bara vänstern som kommer att sitta på bra svar.

Men det finns ännu ett skäl att driva på för en federal klimatpolitik på EU-nivå. Som jag skrev i min förra ledare visade pandemin att det visst går att bryta mot EU:s budgetrestriktioner. Och om en visserligen allvarlig men långt ifrån civilisationshotande influensa kan motivera undantag så lär klimathotet göra det ännu mer. Klimatfrågan kan alltså bli en kil för vänstersidan att utmana EU:s nyliberala restriktioner för offentliga investeringar och hur hög statsskulden får vara. Därmed kan man också vinna tillbaka väljare från extremhögern, som får sitt bränsle av de etablerade partiernas ständiga åtstramningar.

Detta verkar tyvärr inte socialdemokraterna förstå. De tror att extremhögern kan stoppas bara genom att man berättar att den finns. Som Jimmie Åkesson skriver på X: ”Hur vore det att presentera egen politik i stället för att ideligen yra om demokratihot och kräva att Ulf Kristersson ska ’agera’? Det börjar faktiskt bli löjligt.”

Det gör det verkligen. Inte minst som de ekonomiska orättvisorna är den viktigaste frågan ute i Europa. Det som behövs är alltså en offensiv federal klimatpolitik som sätter EU:s nyliberala regelverk på undantag, vilket sedan behöver utvidgas till att möjliggöra en social politik som gynnar kontinentens arbetare. Det är avsaknaden av en sådan klasspolitik som gör det så tufft för gröna partier på kontinenten. Men då gäller det att sluta klamra sig fast vid nationalstaten och börja samarbeta på Europanivå.

Läs mer

Problemet för vänstern är att den är nästan lika splittrad över Ukraina som extremhögern. Många partier ute på kontinenten visar ”förståelse” för Putins invasion och beskyller Nato i olika hög grad, samt motsätter sig vapenstöd till Ukraina. Detta står troligen i vägen för att förenas med det stora Europeiska vänsterpartiet som inkluderar flera kommunistpartier, varför man i stället har skrivit ett eget tiopunktsprogram med sju andra vänsterpartier.

Förutom det bisarra i att från vänster försvara den auktoritära ryska hyperkapitalismen, där politiska motståndare fängslas eller mördas, eller att förneka Ukrainas rätt till självbestämmande, verkar frågan ha skadat partierna i valet. Både Okuvade Frankrike och Sahra Wagenknechts vänsterkonservativa parti har gjort dåligt ifrån sig. Och om man inte kan förenas på denna viktiga punkt kommer högern att ha fortsatt monopol på att forma EU:s konventioner.

Ett första steg är att prata med varandra. Varför inte under en paneuropeisk vänsterkonferens i Stockholm snart?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes 09 juni, 2024

Vem styr när AI styr?

Arbetsförmedlingen är en av de myndigheter som kommit längst i automatiseringen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Artificiell intelligens ska bli frälsningen för den svenska välfärden. I stället riskerar tekniken att försämra den, och flytta besluten längre från medborgarna.

På Försäkringskassan utvärderas just nu myndighetens arbete med artificiell intelligens (AI). Sedan 2019 har man tagit hjälp av AI för att fatta beslut. Projektledare Hedda Stillberg menar att det är ett ”teamwork” mellan AI och handläggaren.

Den nya tekniken ska hjälpa handläggarna att tolka läkarintyg när unga med psykiatriska diagnoser som adhd och autism ska få aktivitetsersättning. Systemet ska hjälpa människan att förstå vad läkarintygen egentligen säger.

– Ett exempel som kan vara svårt är när medicinska besvär uttrycks i vardaglig text, säger Hedda Stillberg, och exemplifierar med att det kan vara svårt att veta exakt vad ordet ”trött” innebär i termer av ork och kapacitet.

Om utvärderingen visar på positiva resultat så kan verktyget i framtiden också komma att användas inom sjukersättningen.

I svensk politik framställs den digitala omställningen i offentlig sektor som helt central för att lösa såväl klimatkrisen som bristerna i välfärden.

Dessutom är den lönsam. Digg, myndigheten för digital förvaltning, beräknar att nyttan av artificiell intelligens (AI) i offentlig förvaltning kan uppgå till hela 140 miljarder kronor om året. Enligt forskningsinstitutet RISE är den offentliga sektorn redo att ”transformeras” av AI. Införandet av tekniken ska minska stressen hos personalen och frigöra tid för såväl kvalificerat arbete som mer effektiv hjälp åt medborgarna.

Trubbig teknik. AI-utvecklingen går i en rasande takt, men diskussionerna om risker saknas när det gäller grupper med en svagare ställning i samhället. Foto: Michael Dwyer/AP.

Förhoppningen är att digital automatisering, i form av maskininlärning och algoritmiskt beslutsfattande, ska kunna bidra på nästan alla fronter. Den ska effektivisera beslutsprocesser, slimma personalstyrkan och stärka värden som tillgänglighet, likabehandling och rättssäkerhet.

Enligt politiken går dock införandet av AI alldeles för långsamt i dagsläget. Åtminstone om Sverige ska uppnå det nationella mål som klubbades igenom för 13 år sedan: att vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.

På förvaltningsnivå, där tekniken ska implementeras, pågår just nu en mängd parallella initiativ där AI testas och införs i syfte att förbättra och förenkla arbetet och processerna inom de offentliga institutionerna. Tekniken införs inom allt ifrån ekonomihantering och HR-arbete till resursfördelning och diagnostisering inom sjukvården. Men också ärendehantering, kontroll av felaktiga utbetalningar och skattefel inom myndigheter, eller underhåll och optimering av inköp på infrastrukturområdet. På alla nivåer uppmuntras och uppmanas offentliga verksamheter att införa AI-teknik.

Samtidigt är det på den här nivån som flera av de potentiella riskerna med tekniken finns. Dessa har undersökts konkret i ett flertal rapporter av bland annat Statskontoret, Myndigheten för digital förvaltning och Jämställdhetsmyndigheten.

I och med den omfattande upphandlingen av privata AI-system som väntar inom kommunerna så kommer grundläggande frågor om skyddande av offentliga principer som insyn, ansvarsutkrävande och demokrati att ställas på sin spets.

Ett exempel finns i en av de myndigheter som har kommit längst: Arbetsförmedlingen. Där använder man sig av profilering, det vill säga en automatisk behandling av personuppgifter med syfte att bedöma personliga egenskaper, genom ett automatiserat beslutssystem. I studier därifrån framkommer att tekniken potentiellt för med sig allvarliga problem för den enskilda medborgaren.

För det första förändrar tekniken villkoren för mötet mellan medborgare och välfärdsinstitutioner. Automatiseringen är i regel inriktad på att ersätta offentliga tjänstepersoner, som fattar beslut om bidrag eller annat välfärdsstöd, till exempel försörjningsstöd eller hjälp med att få ett arbete.

Det skiljer sig från den traditionella ordningen, där tjänstepersoner fattar beslut med utgångspunkt i en professionell autonomi, med politiska mål och regleringar som ram. Autonomin ger tjänstepersonerna utrymme att agera självständigt, både i mötet med en sökande och i komplexa beslutssituationer.
Automatiseringen minskar också den direkta kontakten mellan den sökande och handläggaren. Grunderna för ett beslut bygger inte främst på en bedömning av den sökandes situation genom ett personligt samtal, utan genom bearbetning av data från register och databaser. När kontakten minskar så begränsas den sökandes möjligheter att vara delaktig i myndighetsbeslut som rör henne själv.

Men kontakten mellan medborgare och offentliga tjänstepersoner inte bara minskar, den ändrar också karaktär.

Det beror inte minst på att de automatiserade besluten saknar transparens. Det har visat sig svårt både för handläggare och sökande att få full information om vad som egentligen pågår i beslutsprocessen.

Handläggare har beskrivit att de behöver strategier för att hantera frågor som de inte kan svara på, från sökande som inte förstår ett beslut som den har fått. Framför allt i situationer när handläggaren inte uppfattar det automatiserade beslutet som korrekt. En strategi som nämns är att handläggaren kommunicerar med den sökande så kortfattat som möjligt – för att signalera att det inte finns utrymme för vidare frågor.

Läs mer

Den bristande transparensen leder till ett problem med ansvarsutkrävande. Enligt GDPR måste nämligen en människa vara formellt ansvarig för ett komplext myndighetsbeslut. Men vem är egentligen ansvarig för AI:s beslut?

Automatiseringen väcker frågor om huruvida en handläggare som inte har fattat ett beslut – och eventuellt inte ens förstår det aktuella beslutet – bör hållas ansvarig. Hur stort det här dilemmat är i offentlig sektor beror på hur stort utrymme som handläggare har att göra en ny egen bedömning och avvika från automatiserade beslut. I det avseendet ser det olika ut i olika myndigheter och verksamheter. När utrymmet minskar för handläggare att avvika från beslut så ökar också risken för att individer får felaktiga beslut.

När beslut fattas på automatiserad väg finns det flera felkällor. En sådan är principen ”data in, data ut” (informellt kallat ”skit in, skit ut”). Om den data som systemet är tränad på bär spår av diskriminerande information kommer även AI:n att fatta diskriminerande beslut.

En annan felkälla är det automatiserade systemets bristande hänsyn till komplex individuell information. Införandet av AI ofta motiveras ofta med förväntningar om ökad rättssäkerhet: alla sökanden av en specifik välfärdstjänst möter samma process, och därför riskerar de inte att färgas av en lokal organisationskultur eller att en enskild handläggares personliga preferenser.

Däremot tenderar andra rättssäkerhetsaspekter att minska – inte minst principerna om legalitet och förutsebarhet. Det innebär två saker. För det första ska beslutet ta hänsyn till den enskildes situation. För det andra ska beslutet gå att förutse, givet att rättigheterna och skyldigheterna formulerade i lagen är allmänt kända.

När beslut automatiseras utmanas dessa rättigheter. En förklaring är just att beslutssystemet inte tar hänsyn till individuella faktorer som familjeförhållanden, livssituation, svårdefinierade hälsoaspekter, egna önskemål inför framtiden, med mera. Faktorer som i allra högsta grad påverkar vad som är ett rimligt beslut för en sökande, men som är svåra att översätta till en programmerbar parameter.

I boken Seeing like a state från 1998 argumenterade statsvetaren James C. Scott för att den moderna staten, i syfte att utöva kontroll över samhället, utarbetar tekniker för att förenkla och homogenisera komplex information.

Detta sätt att göra den sociala världen först läsbar, sedan styrbar, leder ofta till oförutsedda konsekvenser och ibland till kostsamma och katastrofala resultat. De senaste årens tekniska utveckling av utredd användning av bland annat profilering inom offentliga institutioner illustrerar väl Scotts argument.

Skyldig. Mark Rutte fick avgå som nederländsk premiärminister efter en skandal där tiotusentals människor att betala tillbaka bidrag på grund av automatiserat beslutsfattande. Foto: Omar Havana/AP.

Nederländerna bär på ett skräckexempel. För att upptäcka föräldrar som fuskade till sig barnbidrag använde sig den nederländska skattemyndigheten av algoritmisk profilering för riskbedömning, bland annat baserad på nationalitet. En rapport visade att myndigheterna sökte människor med ett ”icke-västerländskt utseende”, i synnerhet med turkisk eller marockansk bakgrund. Tiotusentals familjer blev återbetalningsskyldiga enbart baserat på riskbedömningen, det vill säga utifrån datasystemets egna misstankar om fusk.

Konsekvenserna blev att ett mycket stort antal föräldrar, ofta med lägre inkomster, blev oskyldigt anklagade för förmånsbedrägeri. Många jagades av myndigheterna för sina skulder under flera år, och flera av dem gick i personlig konkurs, hamnade i fattigdom och barn omhändertogs. Några av de oskyldigt anklagade begick självmord. Den nederländska regeringen avgick 2021 till följd av skandalen.

Vad all erfarenhet och alla studier visar är att profileringssystem och riskmodeller aldrig kan leverera perfekta förutsägelser, bara sannolikheter. De kan identifiera mönster och tendenser i information, men har rutinmässigt fel om enskilda fall.

Det krockar med den offentliga verksamhetens grundläggande mål om individuell välfärd. Eftersom de automatiserade beslutssystemen tränas på tidigare fattade beslut och historisk data om äldre fall, det vill säga andra individer, så skulle den offentliga förvaltningen behöva ta ställning till vad det innebär att ett beslut är individuellt – och var gränsen går för när ett beslut inte längre kan betraktas som individuellt.

All existerande kunskap om profilering och algoritmisk automatisering pekar dessutom mot att den tenderar att drabba redan resurssvaga och utsatta grupper negativt. Att det inte uppmärksammas mer kan handla om att dessa grupper varken har den röststyrka eller de plattformar som krävs för att göra sig hörd.

En intressant kontrast är hur högskolevärlden har rasat under det senaste året i samtliga kanaler på grund av lanseringen av Chat GPT. Där har protesterna gett resultat, i form av att universitet valt att drastiskt minska antalet hemtentor på grund av risken för fusk genom AI-skrivna texter.

När vi nu står inför en digital omställning i offentlig sektor får vi hoppas att välfärden inte sjabblas bort i ivern att bli ”bäst i världen” på digitalisering.

Som det ser ut nu saknas dessvärre diskussioner om vilka intressen som gynnas respektive missgynnas av omställningen. Ett sätt att ändra på den saken skulle vara att involvera demokratiska institutioner långt mer i de grupper, kommittéer och kommissioner som har i uppgift att formulera underlagen för inriktningar och mål inom AI-området.

Ett annat sätt att skydda medborgarna från orättvisa AI-processer är att stötta lokala förvaltningar för att ge dem möjligheter att producera sina egna system. Majoriteten av landets 290 kommuner står i dag inför en situation där de är beroende av IT-branschen för att införa ny teknik. I och med den omfattande upphandlingen av privata AI-system som väntar inom kommunerna så kommer grundläggande frågor om skyddande av offentliga principer som insyn, ansvarsutkrävande och demokrati att ställas på sin spets.

Om offentliga organisationer saknar tillräckligt med egen data för att låta bygga systemen på kommer de behöva köpa in data eller färdigtränade modeller utifrån. Då riskerar det offentliga inte bara att tappa inflytande över hur systemen designas och används i förvaltningen. I värsta fall tappar man inflytandet över hela grunden för välfärdens beslutsprocesser. Hamnar vi där så är det en klen tröst att vara bäst i världen på digitalisering.

Vanja Carlsson
Universitetslektor i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet.