Att Fokus graviterat högerut är allmänt känt. Och i dag togs ännu en gir mot avgrunden.

I en text med rubriken ”Skamligt av SKMA” kallar Ofer Maimon Gralvik min kollega Paulina Sokolow för ”kommunisten, antisemiten, samt eventuellt judinnan”.

Detta för att Paulina Sokolow kritiserat hans redaktör Anna Nachman för att dela en text av den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som beskriver den återupplivade nynazistiska Salemmarschen som en missförstådd ”sorgeprocess”.

Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus. Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

Det var en märklig sådan i så fall. Alla tre talarna kom från Nordiska Motståndsrörelsen, och i talen hyllades det nazityska ledarskiktet som ”krigshjältar”.

Paulina Sokolow ifrågasatte det lämpliga i att Anna Nachman som begravningsrepresentant för Judiska församlingen i Stockholm allierar sig med sådana krafter. Det är en rimlig fråga, inte minst som Paulina Sokolows egen släkt ligger begravd där. Hon fick också medhåll i en kommentar av Svenska kommmittén mot antisemitism (SKMA), som dock inte nämnde Nachmans centrala roll i församlingen.

Det fick Ofer Maimon Gralvik att i sin text anklaga SKMA för att ”dela ut megafoner till kommunistiska antisemiter för att dessa skulle kunna nazistsmeta religiösa judar”.

Maimon Gralviks ordval är smaklösa på flera plan, inte minst för att Paulina Sokolow trots hög personlig kostnad flera gånger lyft antisemitism inom vänstern mitt under pågående folkmord. Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus.

Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

I juni skrev redaktören Anna Nachman en text som inte bara beskyllde mångfalden för brottsligheten i Sverige, utan även jämförde kriminella ”subkulturer” med den invasiva arten lupiner. Hon påminde också om Naturvårdsverkets råd för att bli av med arten: ”slå med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Artikeln fick med rätta hård kritik av Paulina Sokolow här i Flamman, och kallades rasbiologisk av både Alex Voronov i Göteborgs-Posten och Anna Hellgren i Expressen. Till slut tvingades Fokus vd Jon Åsberg försvara sin publicering i tidningen Journalisten.

Men det är inte bara där som proppen har gått. Hennes kollega Negar Josephi erkände nyligen ”jättestolt” att hon spottat mot Palestinaaktivister och anmälts för ofredande, och har vid åtminstone sex tillfällen kallat mig ”Kackerlackis”, ett språkbruk som inte så lite påminner om antisemitisk avhumanisering. Dessutom menar hon att jag har ”en liten Hitler i [m]ig djupt där inne.”

Nu undrar jag vad som har hänt. Ambitionerna var skyhöga när Fokus grundades 2005, och med förlagor som The Economist, Newsweek och Time ville göra högkvalitativa reportage och analyser.

”Vi tror att människor vill förstå sin samtid och den värld vi lever i. Och att de är nyfikna och vill lära sig mer. Det är vår egen drivkraft också”, sade medgrundaren och redaktören Karin Pettersson till Göteborgs-Posten.

När man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat.

Nu tvingas hon ta avstånd från sin skapelse: ”Extra hemskt på ett personligt plan, pga jag var med och startade den här tidningen”, skriver hon på Bluesky. ”Och ofattbart att familjen Ax:son Johnson i dag vill finansiera sådant här.”

I dag har det politiska oberoendet skiftat över i ”varken vänster eller höger”, vilket låter snarlikt men som vi alla vet är långt till höger. Ungefär som att ”varken för eller emot misshandel” betyder att man är för det. Och det är väl okej att tidningar utvecklas, även Flamman har som bekant en brokig historia.

Men när man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat, i stället för att gå till full attack med nya okvädesord.

Så jag ber er. Snälla Fokus – säg åt era skribenter att sluta kalla mig för kackerlacka.

Sedan 1992 har dörren för att exploatera svenska naturrikedomar i princip stått vidöppen. Då avreglerades nämligen de utländska företagens rätt att förvärva svenska bolag och fast egendom. I praktiken ger det utländska gruvbolag rätt att exploatera svenska mineraler – oavsett vad lokalbefolkningen i de berörda kommunerna anser.

Detta ställdes på sin spets i våras i min barndomsby Vittangi, där man planerar att anlägga en grafitgruva. Tillsammans med det australiska gruvbolaget Talga, med tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som styrelseordförande, körde näringsminister Ebba Busch över Kiruna kommun. Det kommunala planmonopolet rundades, och de utländska gruvkapitalisternas profitintresse sattes före kirunabornas uppfattning. Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Sedan dess har det varit relativt tyst i frågan. Men nu tycks debatten åter ta fart. I DN Debatt (4/12) skrev nyligen tre nationalekonomer att Sverige blivit ett Eldorado för utländska gruvbolag: ”Gruvboomen i Sverige gynnar främst utländska bolag, medan vi tar riskerna […] Sverige ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster, infrastruktur och framtida välstånd.”

Ekonomerna föreslår ett regelverk som liknar det norska, med en statlig fond och höga skatter, så att en större del av värdet vid exploateringen av våra naturrikedomar kan komma samhällsekonomin och de lokalsamhällen som berörs till del. Och nog behöver något göras.

Frågan har även en tydlig vänster-högerdimension. Det märktes när SVT Norrbotten (7/11) frågade riksdagspartierna hur de ställer sig till en gruvskatt, så att mer av våra naturrikedomar kan komma lokalbefolkningen till del. Regeringspartierna var antingen luddiga (KD) eller direkt negativa (M och L). Medan oppositionspartierna – och Kirunaborna – var mer positiva.

Vänsterpartiet svarade att de är positiva och har också nyligen presenterat ett konkret förslag om detta. Miljöpartiet ligger nära Vänsterpartiet i frågan. Men även Centerpartiet svarade, om än mer svävande, att de är positiva. Socialdemokraterna var luddigast. De anser ”att en större andel av det värde som gruv- och mineralnäringen genererar borde komma lokalsamhället till del, men har inget förslag på en naturresursskatt.”

För Socialdemokraternas del är frågan förmodligen känslig, eftersom två av partiets tidigare arbetsmarknadsministrar – Eva Normark i Talga och Anders Sundström i Kaunis Iron – har fingrarna djupt nedstuckna i den gruvkapitalistiska syltburken. En tredje är den tidigare socialdemokratiske näringsministern Karl Petter Thorwaldsson, numera senior rådgivare åt SSAB, som myntat uttrycket ”jag älskar gruvor!”

Men skulle Socialdemokraterna ändå orka ta steg i riktning mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle den regionala rättvisan kunna bli en het valfråga 2026. Detta skulle sannolikt förbättra möjligheterna för de rödgröna partierna att få ett stort väljarstöd i norra Sverige och på landsbygden. Pratet som jag hör bland allt fler vänner i min barndomsby Vittangi, om att Socialdemokraterna blivit en del av ett gruvindustriellt komplex, skulle också få sig en knäck.

Möjligen är en liten dos hyckleri oundvikligt för toppolitiker. Men också hyckleri kräver fingertoppskänsla, som gör att det åtminstone känns halvvägs trovärdigt. Någon har glömt att berätta det för Moderaternas toppskikt, att döma av höstens mantra från Rosenbad: ”Fler barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet.”

Det finns tydligen inget viktigare. Elisabeth Svantesson har utvecklat ett särskilt vibrato för frasen, arbetsmarknadsminister Johan Britz har byggt en hel presskonferens på den och Ulf Kristersson verkar tro att den står i första paragrafen i FN:s barnkonvention.

Problemet är proportionerna. Inget barn älskar att se sin förälder gå till jobbet. Ber man om någons mest danande barndomsstund svarar ingen ”morgonen i en grusig hall när mamma febrilt letade efter en vanten och började låta brysk”.

Är man fattig ska man känna tacksamhet för varje krona, är man rik har man förtjänat allt – inklusive rätten att sluta jobba.

Självklart mår barn bättre av att deras föräldrar har en inkomst, men det är inkomsten, inte det mystiska förädlingsögonblicket i hallen, som gör skillnad. Hyckleriet blir desto tydligare när samma politiker är helt obekymrade av hemmajobbare och hemmafrutrender, fenomen som rimligen också borde betraktas som hot mot barnens välfärd.

När regeringen nu inför nya a-kasseregler som för de allra flesta arbetslösa innebär flera tusenlappar mindre i månaden rasar logiken ihop. Det finns ingen arbetsmarknadspolitik bakom. Inte ens med livlig fantasi kan man få den här reformen att skapa jobb.

Regeringens valhänthet i frågan blixtbelystes när Ulf Kristersson i SVT:s partiledardebatt den 12 oktober triumfatoriskt meddelade att det visst finns jobb att söka: 72 000 annonser på Platsbanken, varav hela 17 000 utan utbildningskrav. Sagt i ett läge med en halv miljon arbetslösa, utan att förstå att de där siffrorna kraftfullt motsäger regeringslinjen om hårdare krav som lösningen. När arbetsmarknadsminister Britz får frågan om hur de nya reglerna ska ge fler jobb återstår därför bara att upprepa de där fraserna som workshopats fram: att det är ”jättefarligt att vara arbetslös”, och att ”barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet”. Da capo.

När politiken saknas fylls tomrummet med moralism. Det är inget nytt, men det har sällan varit så aggressivt. Vad det gör med människors självkänsla är stundvis hjärtskärande.

Jag har följt två forum som från varsitt håll berättar samma historia. Det ena är en Facebookgrupp för arbetslösa, som berättar om irritation över arbetsförmedlingens otillgänglighet, sorg och skuld över att inte kunna ”bidra”, och hur knäckande det är att inte ens kallas till intervju.

Det andra är ett forum för den så kallade Fire-rörelsen, som strävar efter tidig pensionering genom smarta investeringar (som givetvis bygger på höga löner). Inläggen exploderar i ryggdunkningar när någon undrar om det är moraliskt att nyttja välfärden utan att jobba: ”Självklart”, ropar man i kör, ”man har ju förtjänat det.”

Så ser det nya Sverige ut. Är man fattig ska man känna tacksamhet för varje krona, är man rik har man förtjänat allt – inklusive rätten att sluta jobba.

En annan paradox är att samma regering som vill ”avskaffa bidragslinjen” nu kommer att driva fler arbetslösa in i socialbidrag. Och eftersom kommunerna samtidigt åläggs att kräva ”aktiviteter” som motprestation kommer fler barn mycket riktigt få se sina föräldrar rusa iväg på morgonen, fast utan lön. Barnen blir av med den enda fördelen med en arbetslös förälder, det lugnare tempot hemma, men förblir lika fattiga.

Tacksamheten lär bli öronbedövande. Öronbedövande som en sprängning i en trappuppgång.