Okategoriserade 25 juli, 2007

På väg till Istanbul

Sture Källberg gav upp tanken på att gå genom Europa, men tog sig till Istanbul, idag större än London.

Våra föregångare på två ben var samlare, nomader, jägare, även asätare. Först för 10-12 000 år sedan blev några bofasta jordbrukare. Att sticka iväg sitter i våra gener. Men efter uppfinningen av hjulet använder vi benen allt mindre. En gång tänkte jag gå till Kina, vilket skulle ta ett halvår ungefär, men insåg att Sovjets misstänksamma myndigheter aldrig skulle utfärda visum för en sådan vandring.
Från Stockholm är det nära till Nynäshamn. Färjan går 18.00 och angör Gdansk 12.00 nästa dag. Sista biten in till stan plöjer färjan floden Wislas utlopp. På västra sandbanken byggs hamnen ut i stor skala. Polens industrier växer våldsamt och fler kajer behövs för exporten.
I tusen år var stan tysk och hette Danzig. Wisla hette Weichsel. På Hanseförbundets tid, medeltidens gemensamma marknad, blev stan rik och mäktig. De gamla husen längs paradgatan Dluga skäms inte för sig och inte gatan heller med sina kvadratmeterstora gatstenar – bra stål i stenhuggarnas mejslar! Gatan mynnar ut i Dluga Targ, torg, trg på serbo-kroatiska.
Det var här i Gdansk elektrikern Walesa blev ordförande i den illegala fackföreningen Solidaritet, som knäckte det kommunistiska styret i landet och bröt väg för partidemokrati och kapitalismens återkomst i Östeuropa.
På ett förmedlingskontor fick jag ett rum med svankryggig säng hos en tant för 62 zloty, 155 kr. Tanten tog pengarna och försvann och jag travade omkring i stan. Skyltfönstren bågnade av varor. Unga tjejer i korta kjolar gick in till aftonmässan i en kyrka och såg inte precis katolskt fromma ut.

Jag frågade några studenter om inrikespolitiken men de skakade bara uppgivet på huvudet åt de osannolika bröderna Kaczynski som regerar, Jaroslaw är premiärminister och Lech president. Jaroslaw bor vid 57 års ålder fortfarande hemma hos mamma. Det är nog hon som styr landet.
Tåget till Torun tog ett par timmar. Förr hette stan Thorn och var tysk den också. Skjutglada Karl XII-artillerister bombarderade bebyggelsen från maj till oktober 1703 innan motståndet bröts. Emellanåt hade de dock brist på krut och kulor och fick avbryta förstörelsen.
Svenska prinsessan Anna begravdes i Mariakyrkan 1636. Liket fick vänta 11 år på att brorsan, kung Sigismund, skulle få påvens tillstånd att begrava henne. Hon var lutheran nämligen.
Jag fick ett rum till weekendpris på ett mindre hotell i gamla stan. Husen och torgen är sällsynt vackra. Det är nerlusat med kyrkor. En ny och ful av rött tegel har byggts mitt på ett torg och förstört det.
Den del som kallas nya staden började byggas 1264. Det finns förstås en modern stad också utanför den gamla. I Thorn föddes Kopernikus 1473, han som bevisade att jorden kretsar kring solen och inte tvärtom. Museet fyller ett trevåningshus med astronomiska instrument och hans skrifter på latin.
Istället för tåget söderut lyckades jag kliva på ett norrut som avgick vid samma tid. Medpassagerarna blev väldigt engagerade i min fadäs. Jag vände i Bydgoszcz, fick vänta ett par timmar och kom till Lodz senare än beräknat. Det är en stor industristad. På 1800-talet kallades den Centraleuropas Manchester på grund av alla textilfabriker. Exportvarorna skeppades ut via Odessa.
Lods är de proletära hyreskasernernas stad, men på bakgårdarna står ibland något träd eller försonande gröna buskar. Centrum är fullt av banker och bankomater. Och apotek. Piotrowska är gågata, i mitten lagd med klinker där namn i metall på nazismen offer infogats i klinkerplattorna, 35 namn per meter. Gågatan är flera hundra meter lång.
Jag ville till Radom tio mil österut men dit gick inget tåg annat än via Warszawa vilket blir dubbelt så långt. Dessutom känner jag till Warszawa, det enda ställe där jag varit miljonär. Då, 1990, växlade jag 700 kr och fick 1 120 000 zloty. Och åt en god middag för 24 000, alltså 15 spänn.

Till slut hittade jag en busstation och åkte minibuss till Radom. Vägen var i gott skick, delvis nyasfalterad. Jag pratade med en ung kvinna som var lärare och skulle åka fem timmar till för att besöka sin bror. Ett hotell i Radom med svart glasfasad hette Glass. Där sov jag efter strövtåg kors och tvärs genom långsträckta parker och slingrande gator.
Tåget till Lublin går över odlad jord. Förr såg man arbetshästar på åkrarna, nu upptäckte jag inte en enda på resan genom Polen, bara traktorer. Mina polska tågbiljetter kostade sammanlagt 375 kr.
I utkanten av Lublin ligger koncentrationslägret Majdanek med dystra baracker i det nu gröna gräset bakom taggtråd och vakttorn. Från ett starkt monument i rå betong går en kilometerlång väg till kullen med mausoleet, en rund kupol på låga pelare och i gropen under en väldig hög med aska.
Den fina gamla staden Przemysl ligger i landets sydöstra hörn. Därifrån åkte jag urgammal buss till Lviv i Ukraina. Före andra världskriget var stan polsk och hette Lwow; före första världskriget var den österrikisk och hette Lemberg. Det är en hårt nersliten stad. Hyreshusen verkar inte vara reparerade sedan 1930-talet, om ens då. Gatorna är sönderkörda, spårvagnarna kränger som båtar i blåst. I gengäld kostar en biljett bara 70 öre, en mätare på hur låg levnadsstandarden är.
Västra Ukraina är den fattiga delen av landet. De stora industrierna finns i den östra, mer utvecklade delen. I väster är man orienterad mot Centraleuropa. De troende är katoliker. I öster är man mera befryndad med Ryssland och religionen är ortodox. Många ukrainare arbetar vitt eller svart i Polen där lönerna är betydligt högre. Rörmokaren som spökar för polackerna är ukrainsk.
Från Lviv åkte jag sovvagn till Odessa, 12 timmar för 62,50 grivny, 85 kr. Jag hade hellre åkt på dagen för att se något men då gick inget tåg. I Ternopol klev fyra killar på, en hade biljett till slafen mitt emot min. De andra försvann när konduktören kom. Och återvände sedan. De satte sig på kompisens och min slaf och spelade kort, åt korv och drack vodka.
Det blev sovdags, jag bad dem flytta på sig. De erbjöd mig vodka istället. Jag röt åt dem att försvinna, men icke. Då gick jag till konduktora, en späd ung kvinna som läste lusen av dem. De klättrade upp i de tomma överslafarna. En ramlade ner mitt i natten, slog ryggen i bordskanten så det small och tuppade av bland skorna på golvet.

På morgonen skrattade de åt hans kvidan, han också, som åt ett storartat skämt. När det blev biljettkontroll var tre av dem plötsligt borta.
I Odessa hyrde jag rum i samma slumlägenhet som för fem år sedan. Ludmila, 57, hennes dotter Angela, 38, och hennes dotter Larisa, 16, var i god form men mormorsmor Alla. 79, låg i sängen sedan tre månader i väntan på döden. Hon dog två veckor senare.
Larisa har fått högklackade stövlar, mobil och pojkvän. Det rosslande kylskåpet lever än men dörrhandtaget håller på att falla av. Angela har fått löneförhöjning på musikkonservatoriet till 1000 grivny, 1 370 kr i månaden, men priserna har också höjts. Lite bättre har det dock blivit. Larisas pappa har inte betalt något underhåll sedan Angela och han skildes för elva år sedan. Ludmila säljer te ur stora termosar hon kånkar med sig hemifrån till en stormarknad.
Jag ville prata med journalisten Olga som jag träffade 2002, men hade bara adressen: Generala Petrova 27/4. Frågade mig fram till buss 148 och for genom områden med höga hyreshus. Chauffören lovade att visa var jag skulle av och gjorde det. Men där låg inte gatan, folk pekade åt det håll jag kom från och jag äntrade en annan buss.
Var skulle jag av? Jag frågade en vithårig dam om hon talade engelska. Fantastiskt, hon hade varit lärare i engelska! Och visste var Generala Petrova låg och följde mig dit. Men 27/4 var inte hus- och lägenhetsnumret som jag trott. Sex sjuvåningshus hade nummer 27, med flera uppgångar och massor av lägenheter i varje, 4 var husnumret.
Min guide frågade alla vi mötte. En kvinna hängde tvätt på sin balkong tre trappor upp och hörde. Hon sa att två journalister bodde sju trappor upp, journalister brukar ju vara bekanta, jag kilar upp och frågar. Och otroligt nog hade de till och med mobilnumret till min vän Olga som flyttat för flera år sedan med familjen till en annan stadsdel. Hennes man heter Jurij och de har två söner, 16 och 5 år gamla.
Jurij är ingenjör och entreprenör i byggbranschen. Familjen tillhör vinnarna i det kapitalistiska Ukraina med två bilar och nytt eget trevåningshus på väg. Olga och Jurij säger att politiken är en hopplös soppa. De stora förväntningarna för fem år sedan har övergått i besvikelse och ilska. Åt helvete med hela det politiska byket i Kiev! Så ungefär.
Efter viss möda hittade jag ett rederi med passagerarbåtar till Istanbul. Men biljetter såldes förstås på ett kontor vid en annan gata. På båten delade jag hytt med två ukrainare och en azer. Resan tog ett dygn, kostade 980 kr och rikliga måltider ingick i priset. Svarta havet låg nästan blankt och solen gassade.

Båten stävade in i Bosporen nästa dag. På den asiatiska sidan av inloppet står ruinen av en mäktig borg högt upp på en klippa. Många soldater har stupat i härskarnas strider om kontroll över Bosporen. Landskapet är vackert och det byggs mycket på bägge sidor av sundet. Här börjar Istanbul. När jag var i stan för 30 år sedan hade den cirka 4 miljoner invånare, om jag minns rätt. Nu är det drygt 15 miljoner och stan växer med en halv miljon om året. Istanbul är nu större än London.
Ekonomin verkar gå på högvarv. Nya byggen växer upp överallt. Trafiken dundrar på. Förändringen är påtaglig. Premiärminister Erdogans och utrikesminister Güls parti AKP reformerar Turkiet ungefär som SAP gjorde med Sverige i mitten av 1900-talet. Den omskrivna huvudduk den tilltänkte presidentens fru bär, är sannolikt en symbolisk eftergift till konservatismen ute i byarna. Det är viktigt att få med dem i utvecklingen.
Kemalisterna representerar vad jag förstår den turkiska nomenklaturan, inklusive officerskåren, som slåss för sina ämbeten och privilegier. De gjorde bort sig ordentligt när de saboterade valet i parlamentet av Gül till ny president. Erdogans gest att avstå från att själv bli president har gett honom ett rykte som storsint som han nog inte förtjänar. Slug däremot. I nyvalet till parlamentet 22 juli, resultatet av intrigerna, fick AKP 46 procent av rösterna och 62 procent av mandaten i parlamentet.
Frankrikes president Sarkozy får nog backa från att spärra vägen för Turkiet in i EU. Jag gissar att rädslan för det muslimska Turkiet är ett fikonlöv, som döljer det svårsmälta faktum för somliga, att Turkiet med sina 70 miljoner snart kommer att bli det befolkningsmässigt största landet i EU.

Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]