Han bor i Anabta, en av dessa oroade byar, som ligger nio kilometer öster om Tulkarem och fem kilometer öster om flyktinglägret Nur Shams, som betyder ”Solljus”. Det är ett litet samhälle med butiker, restauranger, frisörer, moskéer och olivlundar som klättrar upp för kullarnas sidor. Namnet härstammar från det arameiska ordet för bär eller druva.

Där ligger Shawar Land, som är något så ovanligt som en nöjespark inomhus. Allt finns i ett stort rum som är fullt från golv till tak av radiobilar, karuseller och hopskramlade berg- och dalbanor. I anslutning till nöjesparken finns en fin grillrestaurang och en bar där baristor serverar lyxigt espressokaffe. Ahmad Omar jobbade extra där när vi blev vänner men det gör han inte längre. Egentligen är han fysioterapeut. Shawar Land är öppet men utan gäster. Ingenting är som vanligt och ändå exakt som vanligt. Ahmad är i sitt föräldrahem med sin vän Adham och katten Cookie med hennes fem nya små ungar när jag ringer från mitt kök en regnig förmiddag. Deras hus är ett vackert stenhus uppe på en höjd med en stor trädgård och vidunderlig utsikt.

– Armén är i Jenin nu. De har lämnat Tulkarem för tillfället men de förstörde människors hus, affärer och bilar. De förstörde gatorna.

Under de senaste dagarna har flera videor kommit från militärens operation. Flera har visat hur en bulldozerliknande maskin utrustad med ett nedsänkt spett har rivit upp asfaltsvägarna som ett finger genom våt sand. På en gång förvandlas en levande plats till en krigszon. Är det krigskänslan som får militärerna att också vandalisera, riva upp avlopp- och vattenledningar och dra ned elstolpar?

– Vi har en ockupation på gatorna och en i luften. Drönare och helikoptrar syns hela tiden.

Just nu i Palestina kan vem som helst när som helst bli fängslad, sårad eller bli till martyr.

Livet för Ahmad Omar och hans vänner innebär att vara ständigt övervakade och under konstant risk för godtyckligt våld från israeliska soldater. Som flera medier har berättat får militären inte gå in i palestinska städer på Västbanken, men gör det förstås ändå. Jag frågar Ahmad om han minns en kväll ett par år tillbaka när vi tog min bil ned till huvudgatan för att köpa läsk och cigaretter. En ung kille ropade något hånfullt om att en kvinna körde bilen. Följande morgon, medan vi drack kaffe i trädgården, fick Ahmad ett meddelande. Det stod att soldaterna varit i byn under natten och gripit några killar, däribland killen från kiosken. Vad hände med honom, frågar jag och Ahmad skrattar bara lite och säger att han inte minns. Jag skämdes för min fråga, en detalj som jag lagrat i minnet men som inte utmärker sig det minsta för honom.

Sedan den 7 oktober har minst 660 palestinier och 15 israeler dödats på Västbanken. Jag frågar till slut om han är rädd.

– Det är inte lätt att vara rädd här. Det är inte lätt att ha känslor alls. Just nu i Palestina kan vem som helst när som helst bli fängslad, sårad eller bli till martyr. Men det är klart att jag drömmer. Jag är 28 år och min mamma säger fortfarande att jag ska akta mig för armén om jag åker till stan. Jag önskar att hon en dag kommer säga ”Ha så kul!” Det enda vi vill ha är frihet.

Samtidigt denna måndag rasar stora protester runtom i Israel för att premiärminister Benjamin Netanyahu att rädda livet på de gisslantagna israelerna i Gaza. Nyheterna berättar om vägblockader, hundratusentals människor och storstrejk. På Västbanken är ingenting som vanligt och allt är som vanligt. Det är inte stora nyheter, det är ingenting nytt.