Denna eländiga februarimånad som åter för mig bekräftar klimatkrisen. Vi har inte längre någon vinter i Stockholm. När jag växte upp var februari en vintermånad med minusgrader och snötäcke. Då vi barn på gården åkte skidor. Nu ser jag aldrig skidåkande barn här på gården i Högdalen. Snart kommer den mesta skidåkningen att vara beroende av tillverkad konstsnö.
Detta får mig att tänka på den nya boken Jorden, vår planets historia och framtid (Natur & Kultur) av Johan Rockström och Owen Gaffney, med ett förord av Greta Thunberg. Sveriges två viktigaste opinionsbildare när det gäller klimatet alltså. Så vad har de kokat ihop?
Greta Thunberg tar upp den skriande klimatorättvisan och konstaterar sedan att klimat- och miljökrisen inte kan lösas inom ramarna för ”dagens finansiella och juridiska system”. Det behövs ”systemförändring”. Forskaren Johan Rockström förklarar hur gräns efter gräns i klimatet överskrids – i första hand klimatsystemet, ozonskiktet och havet, sedan har vi biologisk mångfald, landmiljö, färskvatten, näringsämnen, kemikalier och luftburna partiklar.
Det som nu krävs är ”att styra om de ekonomiska krafterna”. Men hur? Här har vi den grundläggande konflikt som författarna går runt likt katten kring het gröt: konflikten mellan tillväxt och planetära gränser, mellan ett ekonomiskt system som bygger på vinst och samhällen som kräver social och ekologisk hållbarhet för att inte gå under. I stället för att tala om och analysera denna konflikt väljer författarna att tala om marknadskrafterna som ett närmast levande subjekt som kan göra olika val, bli nyliberala eller socialt ansvarstagande. I stället för en analys får vi glada tillrop om att ”Marknaderna har börjat fatta galoppen” och att ”Vi är besatta av tillväxt”.
Här finns ett glapp. Samma glapp som vi kunnat konstatera under denna pandemi då regeringen inledningsvis överlämnade hela regeringsansvaret till Folkhälsomyndigheten som dagligen genom presskonferenser fick styra landet. Men både klimatet och pandemin är i grunden frågor som för sin lösning kräver ett brett samhällsperspektiv. Experter inom olika sakområden är inte med automatik de bästa på att lösa det som i grunden är stora samhällsproblem och som kräver politiska lösningar.
Om våra barn och deras barn ska kunna åka skidor i Stockholm i framtiden kommer det att krävas att vi lyssnar på miljöexperter som Johan Rockström. De är nödvändiga med sin expertkunskap på klimat och miljö. Men det som framför allt krävs är ett demokratiskt samtal där vi medborgare verkligen funderar på vilket samhälle vi vill ha i framtiden och organiserar oss. Vi kan säkert med hjälp av tekniken få fossilfri snö att åka på i hela landet. Men är det det samhället vi vill leva i? Jag tvivlar.