Tysklands politiska efterkrigssystem har varit anmärkningsvärt stabilt. Länge dominerade tre partier – socialdemokraterna, kristdemokraterna och liberalerna – politiken. På 1980-talet fick de sällskap av de Gröna. Efter de tyska staternas enande tog sig även vänstern in i Förbundsdagen, men detta tack vare de östtyska stamväljarna och en regel som gynnade partier som hade lokal majoritet i minst tre valkretsar. Vänsterpartiet PDS klarade inte att få fem procent av rösterna i hela landet.
Sen kom förbundsdagsvalet 2005.
Med draghjälp av ingen mindre än socialdemokraternas före detta ordförande Oscar Lafontaine som listetta klarade vänstern att få hela 8,7 procent av rösterna. Kort därpå inleddes en process som resulterade i bildandet av ett nytt vänsterparti, Die Linke.
Die Linke tog sig under årens gång in i alltfler västtyska delstatsparlament och fick i valet 2009 till och med ännu fler röster – 11,9 procent. Men idag finns grus i maskineriet. Vänstern har inte lyckats ta sig in i samtliga västtyska delstatsparlament och partiets väljarstöd dalar just nu. Die Linke har försvagats i nästan alla delstater och får alltfler problem att klara sina goda valresultat, även i de östra landsändarna. Partiet har skakats av interna konflikter och fick i höstas se sig bortröstad ur en delstatsregering.
En annan anledning till stagnationen är frammarschen av det tyska piratpartiet. De tyska piraterna inspirerades av svenska piratpartiet och hade till en början ett snarlikt partiprogram med tämligen snävt fokus på IT-relaterade frågor.
I höstas tog sig piraterna sensationellt in i Berlins delstatsparlament med nästan nio procent av rösterna. Det tämligen nybildade partiet knep på så sätt 15 av 149 mandat, samtidigt som Die Linke tappade fyra mandat och fick lämna regeringskoalitionen med socialdemokraterna.
Piratpartiet gick till val med ett förvånansvärt brett program. Partiet fick dock utstå med mycket spott och spe i media på grund av kandidaternas oerfarenhet och ett antal medietabbar. Medieattackerna till trots får det tyska piratpartiet fortfarande allt fler sympatier. I en färsk opinionsundersökning som citeras i Berliner Zeitung får piratpartiet hela 14 procent av rösterna i Berlin. Det kan jämföras med vänsterns 10 procent i samma undersökning.
Utanför Berlin är stödet visserligen mindre, i riksgenomsnitt får piraterna mellan fyra och sex procent av rösterna i de gängse opinionsundersökningarna. Men piraterna är med andra ord nära att klara femprocentspärren till Förbundsdagen. Samtidigt backar Die Linke och hamnar för närvarande på omkring sju-åtta procent av rösterna det vill säga under sitt senaste valresultat.
Det är väldigt tydligt att piraternas framgångar hittills har gått på vänsterns bekostnad. Men på sikt lär även de Gröna kunna märka av konkurrensen. Piraternas profilfrågor är viktiga för såväl vänsterns som de Grönas väljare. Innan piraterna dök upp var det konsekvensenligt både de Gröna och Die Linke som brukade profilera sig i sammanhanget.
Men för alltfler tyskar verkar en röst på Piratpartiet snarare vara en form av protest. En forskargrupp, ”Forschungsgruppe Wahlen”, hävdade i september att bara 10 procent av piratpartiets väljare över huvud taget var intresserade av partiets program och politiska krav. Över 70 procent lägger däremot sin röst på piraterna för att uttrycka sitt missnöje med de andra partierna.
– Vänstern har sagt ja och amen till en massa skit, när de satt i delstatsregeringen tillsammans med sossarna, säger Jens Timpe. Han är 50 år gammal, östtysk, har hela sitt liv röstat på vänstern, gick efter förbundsdagsvalet 2009 med i Die Linke. I september 2010 röstade han dock på Piratpartiet.
På min fråga varför han röstade på piraterna, fnyser han bara.
– Die Linke har svikit oss! En massa löften, ingen verkstad. De andra partierna är likadana.
Men Piratpartiet, då? Han rycker på axlarna.
– De retar i alla fall etablissemanget, är hans simpla förklaring.
Jens Timpe verkar bekräfta forskarnas påstående. Och han är inte ensam om att flytta sin röst i protest från Die Linke. Många av partiets stamväljare upplevde att Die Linke svek dem i delstatsregeringen.
Die Linkes distriktsordförande Klaus Lederer är medveten om detta. Han håller visserligen inte med i sak, men vet att partiet måste kämpa för att återvinna sympatierna.
– Det kan kännas aningen orättvis att vår ”image” inte riktigt stämmer överens med hur vi upplever oss själva. Men så är det, suckar han.
– Vi måste förändra oss, ifrågasätta det vi gör. Bli bättre på det vi gör. Men det krävs tid för detta.
Lederer tror att partiet kan komma tillbaka i Berlin. Men opinionsmätningarna talar emot honom. Die Linke får oroväckande dåliga resultat i väljarsympatimätningarna i västra Berlin. Och även i de östra delarna backar man kraftigt, från gamla spetsvärden omkring 30 procent till omkring 18-20 procent.
Det är förstagångsväljare och före detta vänsterväljare som numera flockas omkring piraterna. Piraternas framgångar har också börja märkas i De grönas opinionsmätningsresultat.
Vänstervridna väljare verkar inte låta sig avskräckas av det faktum att det finns ett antal före detta nynazister som hamnat i piraternas lokala styrelser och även i olika kommunparlament runtom i landet. Mot en av de mest uttalade antisemiterna i piratpartiets led, Bodo Thiesen, pågår ett segdraget uteslutningsärende alltsedan hösten 2009.
Fallet Thiesen och avslöjandena kring andra pirater med ett brunt förflutet har dock bara skyndat på piratpartiets utvecklingsprocess. Partiet har fått en ganska så konsekvent vänsterprofil, även om många medlemmar inte alls sig skulle beteckna sig som vänstervridna. Men bland annat gruppen ”Piraterna mot högerextremism”, som i sin tur samlar före detta vänsteraktivister, skyndar på processen.
Det tyska piratpartiet har sedan fjolåret ett genuint partiprogram. Visserligen är de delar som handlar om IT, fildening, motstånd mot statlig censur och övervakningen av medborgarna fortfarande i centrum. Men i Berlin gick man under valrörelsen ut med att exempelvis kräva fler billiga hyresrätter, gratis kollektivtrafik och öppna gränser för alla. Partiet ville dessutom legalisera cannabis och avskaffa alla avgifter inom skola och högskola.
Allt detta är frågor som är viktiga för såväl vänstern som De gröna i Tyskland. Men de är numera snäppet radikalare formulerade i piraternas partiprogram. Förmodligen inte ens därför att man där medvetet vill fiska röster, utan därför att partiet helt enkelt formas av sina medlemmar. Partiet är långt mer gräsrotsdemokratiskt än de andra partierna. När man skulle anta partiprogrammet kunde alla närvarande medlemmar, över 1 000 personer, fritt motionera och rösta om programmet. En mötesteknisk mardröm som resulterade i en ovanlig kaotisk partikongress. Bara styrelsevalet tog till exempel över tio timmar. Men i slutändan fick de tyska piraterna ett tämligen radikalt partiprogram. Med hänsyn till den undersökning som hävdar att folk ändå bara röstar på dem för att visa missnöje framstår det dock att se vilken effekt detta kan anses ha i längden.
Inom Piratpartiet finns motstånd mot vänsterutvecklingen. Tidningen Frankfurter Rundschau talar om en nord-sydsplittring inom partiet. I norra Tyskland vill medlemmarna ha ett ”brett” parti som tar ställning i alla möjliga politiska frågor, de sydtyska distrikten vill hellre se ett ”smalt” parti som uteslutande fokusera på IT-frågorna.
Att det råder olika åsikter märks också lokalt. Medan till exempel högervridna ”frihetliga väljarföreningen” i staden Düsseldorf fortfarande öppet uppmanar sina sympatisörer att rösta på piratpartiet, har piraterna på annat håll valt att söka sig allierade på vänsterkanten. I staden Bremerhaven fusionerade piraterna inför det senaste kommunalvalet direkt med Die Linke. I många andra kommuner, till exempel i Wiesbaden och Oldenburg, bildar piraterna och vänstern gemensamma grupper i fullmäktige. I vissa av Berlins kommuner samarbetar Die Linke och piraterna – i stadsdelen Friedrichshain-Kreuzberg valdes till exempel vänsterns kommunalråd med stöd av piraternas röster.
