Film

Route Irish
Regi: Ken Loach.
Medv: Najwa Nimri, Stephen Lord, Mark Womack, John Bishop.
Distr: NonStop Entertainment.

I boken Skuggspel från 2003 placerar den amerikanske deckarförfattaren Michael Connelly sin hjälte Harry Bosch i en cell jämte män ”med mörk hy och ovårdat skägg”, med all sannolikhet från Mellanöstern. Det hemliga häktet ligger tillspetsat nog inne i FBI:s byggnad i Los Angeles – en kritisk bild för hur lag, ordning, ära och redlighet satts ut spel efter attacken mot World trade center och det påföljande ”kriget mot terrorismen”. Genom att låta statstjänstemän hota sanningssökaren och uramerikanen Bosch med att han också skulle kunna ”försvinna”, vill författaren få oss att uppleva ångesten vi borde känna inför den lagstadgade rättsosäkerhet där inga åtal krävs för att internera människor i åratal.

Kritiken mot Bush-regimens agerande efter 11 september kom snabbt. På film har Irak– och Afghanistanfilmerna blivit ett slags arvtagare till Vietnamkrigsfilmen – och det slår mig att man möjligen får man gå tillbaka till andra världskriget för att finna skildringar av krig som odelat ärorika eller hundraprocentigt motiverade. Istället har vi avspeglingar av mer svårlästa situationer: såriga, otäcka inbördeskrig som Rwanda och Jugoslavien, och kolonialt färgade interventionskrig som Vietnam, Irak och Afghanistan.
Spelfilmer som Kathryn Bigelows (överskattade) The hurt locker (2008) eller Paul Greengrass (betydligt bättre) Green zone (2010) – för att ta två exempel från de allra senaste åren – skildrar en kaotisk och otydlig tillvaro ur amerikanskt soldatperspektiv. På dammiga gator under gassande sol förs en kamp som i mycket verkar gå ut på att definiera fienden. Inte olikt vietnameserna i äldre film framställs irakier och afghaner som antingen galna fanatiker eller som ofattbart, närmast skrämmande tåliga där de stretar på i sin bisarra, sönderslagna vardag.

Ken Loachs bidrag till Irakfilmsgenren, Route Irish som just nu går på svenska biografer, skildrar i sina delar samma förvirring i irrande, våldsamma klipp från Bagdads gator. Men på många andra punkter skiljer sig filmen föga förvånande från Hollywoods actionstinna produktioner.
I centrum står Fergus (Mack Womack), kontraktssoldat i en av de privata säkerhetsfirmor som stater numera kan lägga ut sina krig på. När filmen börjar är han på väg hem till Liverpool för att delta i barndomsvännen och soldatkollegan Frankies begravning sedan denne dödats av en bilbomb på den ökända Route Irish, vägen mellan Bagdads flygplats och den gröna zonen.

Fergus får i sin hand en mobiltelefon som Frankie velat att han ska ha. I den finns en film där Frankies grupp till dennes synbara bestörtning beskjuter en taxibil och dödar en irakisk familj. Fergus misstänker att Frankie blivit mördad för det han såg. Han börjar utreda saken, och eftersom detta är en Ken Loach-film så gör han det med hjälp av en räcka vardagshjältar: en irakisk flykting får en nyckelroll, liksom en kvinnlig barägare i den gröna zonen, en soldatkompis och Frankies flickvän, som Fergus har ett komplicerat, svartsjukt förhållande till.

Filmens spänningsfält finns mellan den individuella skulden och de samhälleliga och politiska omständigheter som obönhörligt gör att sådant här måste hända: människor måste dö, för att de är irakier eller för att de inte är lojala soldater i varje givet läge. Det är mer smärtsamt än rafflande att följa Fergus desperata jakt efter ett ansikte att rikta sin hämndlystnad, vrede och sorg emot.
Mer än något annat förmedlar filmen krigets skadeverkningar: i Frankies unge vän som förlorat synen i Irak, i flyktingen Harim som i Talib Hamafrajs gestalt tycks befinna sig i ett pragmatiskt nolläge när det gäller förväntningar på livet och människorna.
Emellanåt tangerar Loach plakatpolitiken, som när Harim får hålla ett litet tal om civilisationens vagga Mesopotamien till de råa britterna. Den anklagande, rättfärdiga Modern är också en yxig och återkommande figur. Att filmen ändå är ett knytnävslag i magen beror på att Ken Loach som alltid är så fenomenal på att skildra flera sidor av samma sak utan att förlora i kraft. Fergus är Route Irishs hjälte, men han är ingen behaglig, god sådan. Under filmens gång blir vi chockartat varse i exakt vilken grad våld har blivit en del av honom. Han är mer eller mindre förstörd, dessutom efterhand drabbad av insikten att det inte var vilket krig som helst han deltog i, och att säkerhetsfirman inte heller var detsamma som brittiska armén.

Hela situationen är fel, varje reaktion otillfredsställande. Vart ska egentligen hämnden riktas?
Om Loach ytterst placerar skulden någonstans, så är det hos de ekonomiska intressen som gör vinster på krig och dess offer – må de vara oskyldiga som dör i skottlinjen eller män som blir monster för att klara att hålla i vapnet.