”Ingenstans har man inom polisen en större brottsoffergrupp, ingenstans har man så hög kompetens och så stor vana att göra riskbedömningar, och ingenstans har man utbildat sig så väl i att på bästa sätt arbeta med och motivera och stödja våldsutsatta kvinnor.”

Ovanstående är ett citat från en debattartikel på DN Debatt, från i maj 2010, som bland andra är undertecknad av Lars Widén, tidigare chef för den brottsoffergrupp som uppfört ett olagligt register över kvinnliga brottsoffer. Om Widén, som i Ekots reportage förnekar kännedom om registret, och hans mannar är de som står för det bästa arbete med kvinnliga brottsoffer som varit målsägande i hot-, våldtäkts-, misshandelsmål, hur kan vi då hoppas på att något någon gång ska bli bättre?

Det olagliga polisregistret innehåller personliga uppgifter om kvinnor som anmält olika män i sin närhet för misshandel och hot. Det finns kränkande uppgifter som dels bestrids av de drabbade kvinnor Ekot har intervjuat och dels gör klart hur polisen ser på dessa offer: De skuldbeläggs och deras trovärdighet blir ifrågasatt.

Totalt omfattar databasen mellan 2 000 och 3 000 kvinnor. Ekot har lagt upp 52 av registerhandlingarna på webben för att lyssnarna själva ska kunna granska vad som står. I dessa hittar man kommentarer som att en kvinna är ”återfallsmålsäganden”, att en annan ”har befunnit sig på fel ställe” samt flera kommentarer om att kvinnorna är psykiskt sjuka och självdestruktiva.

Det denna nyhet förmedlar till dem som utsätts för våld i nära relation är att det är deras eget fel och de ändå inte kan räkna med att få någon hjälp från polisen. Man kan tänka sig att en del våldsoffer till och med är glada för att de inte anmält, när det nu visar sig att man blir registrerad och uppenbarligen diagnostiseras också.

Inrikesminister Anders Ygeman (S), som är den som har ansvaret för polisen i regeringen, har nu mycket att bevisa. Om detta ska vara en feministisk regering finns här ett solklart område där man politiskt kan göra betydligt mycket mer. Den feministiska rörelsen har i flera årtionden krävt att jämställdhetsarbete och utbildning om  måste in i poliskåren. Uppenbarligen har man kommit en bit på pappret – man har en grupp för att hjälpa våldsoffer. Men arbetet som gruppen utför gör gällande att man inte fattat någonting om varken hur lagstiftning eller mäns strukturella överordning fungerar.

I dagsläget är det enbart kvinnojourerna som uppvisar kompetens nog att ta hand om brottsoffer av det här slaget, men tyvärr är det inte de som utreder brotten. Polisen måste ta itu med den rådande kvinnosyn och sexism som gjort registret möjligt och de måste göra det fort. Kvinnor hotas, misshandlas och dör samtidigt som förövare går fria.