Okategoriserade 18 maj, 2005

Politiska konstnärer på omöjligt uppdrag

Är det möjligt att förena konst och politik? Leder det någon vart? Och är dagens politisk konst egentligen politisk? Flamman har träffat tre popagitatorer från Doktor Kosmos, som vill ge oss enkla svar på svåra frågor.

– Ska man inte bara slå fast att det är mission impossible? säger Martin Aagård.
Han är gitarrist i bandet Doktor Kosmos och i vårsolen pratar vi om den politiska konstens möjlighet att påverka samhället.
Sedan 1995 har Doktor Kosmos på fem plattor och otaliga konserter spridit ett uttalat feministiskt men framförallt socialistiskt budskap. I går onsdag släppte bandet dubbelskivan Ett enkelt svar. Därför träffar jag Martin Aagård, Lina Selleby (sång) och Uje Brandelius (sång och texter) från bandet för att prata om politik och kultur.
– Det går inte att göra politisk konst som leder till politisk aktion hos publiken, säger Martin Aagård.
Det kan tyckas vara ett märkligt och mer än uppgivet svar från någon som i över tio år spelat i en politisk popkombo. Men det är inte hela sanningen. Även om Doktor Kosmos idag är Sveriges mest framstående socialistiska band, var det inte för att agitera som man startade sitt band.
– Vi satt ju inte som en aktivistcell och planerade, säger Uje Brandelius och börjar improvisera fram en scen om hur det kunde ha låtit ifall det varit så:
– ”Elgitarr har jag hört att man kan spela för då blir det rajtantajtan”.
– ”Ja, rajtantajtan och politik…”, hakar Lina Selleby på.
– ”…och då når vi ungdomarna!” avslutar Martin Aagård.
Det var helt andra orsaker som låg bakom bandbildandet.
– Den viktigaste drivkraften, vare sig man är journalist eller musiker, det är ju att få bli någon. Att få en röst, att får höras och synas. Att skapa sig en identitet. Det är väl därför man startar ett rockband, man vill ha ett ord med i laget, säger Uje Brandelius.
Men det var tio år sedan. Idag är Doktor Kosmos ett väletablerat band med en trogen fanskara. På bandets hemsida kan man spela åttiotalsnostalgiska datorspel med överpedagogiska vänsterfinesser. Vad sägs om ett pingisspel där datorn som är överklass får ett jättelikt rack och du som är underklass får ett litet? Eller så kan man läsa Uje Brandelius essä om varför klassbegreppet borde läggas åt sidan till förmån för motsatsparet fattiga–rika.
Sajten är så Doktor Kosmig den kan bli. Den har bandets alla signum som känns igen från musiken: politik, vardagsliv och humor i en befriande respektlös blandning. Alltid med en naivistisk ton som inte ska misstas för aningslöshet eller ironisk distans.
Men bandets gitarrist är inte särskilt hoppfull kring den vänsterpolitiska konstens möjlighet:
– Bertold Brecht är den enda politiska konstnär som har försökt att ta tag i den politiska konstens problem. Han ville skapa en teater som fjärmade publiken. De skulle inte lämna teatern tillfreds utan känna sig otillfredsställda och vilja göra någonting. Men idag spelar man Brecht på alla nationalscener och publiken är jättenöjd när den lämnar salongen. De har sett en härlig pjäs med Micke Persbrandt i huvudrollen. Så det gick ju åt helvete och det kommer att gå åt helvete igen, säger Martin Aagård.

Fenomenet är bekant. Vårt ideologiska klimat kräver pyspunka; revolutionära konstnärer måste tömmas på sitt politiska innehåll innan de dammas av och visas upp. Med anledning av hundraårsfirandet av just den bortgångne Brecht undrade Göran Greider i Dagens Nyheter (2/3 1998) om alla har ”glömt att han var socialist och till och med en ’sokratisk’ sådan som ville förlossa insikter och inte inpränta dem hos åhörarna?” Den Brecht som firades var en konstnär som gjorts opolitisk.
– Det finns kanske ögonblick innan det går åt helvete där man kan kommunicera några enkla budskap. Stoppa valfriheten, till exempel, från vår förrförra platta. Jag tror att vi har bidragit till att folk inte använder ordet valfrihet längre. Men i det långa loppet är politisk konst omöjlig. Politik är ju lagstiftning, säger Martin Aagård.
– Ibland skriver någon till oss eller kommer fram efter en konsert och säger att ”när jag hör eran musik känner jag att jag vill agera”. Det är gott nog. Då har man inte stått där i onödan. Då har vi trillat på lite, säger Lina Selleby.
– Vi kanske ska se vår roll som hundra procent pepping. Idéproduktionen och det politiska gräsrotsarbetet har vi ingenting med att göra. Vi är vänsterns sportdryck! säger Uje Brandelius.
Rock har länge varit synonymt med arbetarklass. Ju mer bredbent desto mer proletär, lyder den enkla och ganska slarviga matematiken. Som klassmarkör är hiphopen dock på framfart. Det är förort, det är invandrare, det är ungt. Det vill säga just de värden, eller symboler, som varje radikal rörelse vill förknippas med.
Doktor Kosmos spelar pop. Några genomslagskalkyler har de inte gjort.
– Skulle vi vilja nå ut med vårt budskap maximalt så skulle vi ringa E-type. Vår musik är ganska smal musik, och det tullar man inte på bara för att man vill nå ut. Doktor Kosmos blir ofta sammankopplade med Stefan Sundström eller Lars Winnerbäck eftersom vi är vänster. Men det är slapp, ointressant musik. Ska man vara konstnär i det här enorma flödet som vi lever i måste man leverera grejer som är nyskapande.
På den svenska musikscenen är Doktor Kosmos onekligen en särling med sin tydliga socialistiska profil. Självklart skjuts fokusen på bandet ofta över från låtarna som helhet till dess texter och budskap.
– Vi har ju fans som köper plattan, behåller texthäftet och slänger skivan. Det känns ju lite trist när man har jobbat med en skiva i två år. Då kan de lika gärna ringa Uje och be honom faxa över texterna, säger Martin Aagård.
– Det kan vara nedslående när man gjort en platta och så skrivs det bara om våra texter i recensionerna. Men man kan också se det som ett tecken på en brist. Det finns väldigt få personer som lägger ner tid och engagemang på sina texter. Och framför allt få som gör det på svenska. Det är fortfarande kärlek och… ja, kärlek, säger Lina Selleby.
Vi lever i en hårdpolitiserad tid. Många känner sig tvingade att ta någon form av ställning. Konstnärer, artister och journalister trevar sig försiktigt närmare samhällets kärna. Dagens politisk konst kan vara väldigt mycket. Oftast är den opolitisk.
SVT visades nyligen ett inslag med den svenska konstnären Felix Gmelin. 1968 gjorde hans pappa, som var tysk och konstnär även han, en konstfilm där några springer med en röd fana genom Berlin. 1968 betydde symbolen något verkligt konkret, för idén om en revolution fanns på agendan. För många kändes det som en reell möjlighet. Nu har Felix Gmelin gjort en likadan film som sin pappas. Men i Felix version springer man genom Stockholm med en likadan röd fana idag.

Uje Brandelius menar att filmen – som Felix Gmelin själv kallar för en kommentar – är ett typexempel på konst som kallas politisk men det är tveksamt om den är det.
– Gmelin tycker att [de två filmerna sedda bredvid varandra] ställer intressanta frågor kring kontext. Vad som är politisk i det har jag väldigt svårt att nagla, att definiera. Det görs just inget annat än ställs frågor. Där finns ingen som helst ambition att ge svar. Gmelin ställer sina frågor och där stannar det, säger Uje Brandelius.
Doktor Kosmos tar sig rätten att ge svar. Deras nya skiva heter som sagt Ett enkelt svar och som svar på ”varför hon syr hundra hockeytrunkar i femtio graders värme utan rast” och ”varför han fick sparken när företaget flyttade utomlands” sägs det att:

Jo, det finns ett enkelt svar
Ja, jag vet ett enkelt svar
Svaret är kapitalism
Och det är ett enkelt svar

Det kan vara väldigt långt mellan två röda fanor.
Som bandets textförfattare strävar Uje Brandelius efter det konkreta. Lina Selleby beskriver det som att ”han går in i en liten detalj eller händelse och från den bygger han en analys.” Man kan också kalla det för dialektik; pendelrörelsen från det lilla vardagliga till det stora universala. Här finns en brechtiansk ådra, ett recept som om inte står garant, men åtminstone bereder möjlighet för, en revolutionär konst, ja rent av revolutionär politik: den sociala erfarenheten som utgångspunkt för en omfattande teori som i sin praktik kan förändra den sociala erfarenheten.
Som motpol till Uje Brandelius texter pekar Lena Selleby på proggen:
– Den är en halvreligiös grej som ska innefatta allt, säger hon.
– Politiska texter i popmusiken är aldrig konkret, för då blir det platt antipoesi. Vet man vad artisten tycker går sjuttiofem procent av vänsterlyssnarna förlorade för att ”han tycker inte exakt som jag”. Politiska texter är luddiga för att behålla ett kompisskap, säger Uje Brandelius.
– Det är jävligt lätt att slänga slagord omkring sig. Man behöver inte veta någonting för att göra det. Men för att övertyga en annan person då måste man ha mer kött på benen, säger Lina Selleby.
Uje Brandelius säger att han skulle vilja vara är en påläst, akademisk och kunnig person med koll på skattesystem och samhällsorganisation, men ändå ”jävligt radikal”. Han skulle vilja ha en röst som gör att han får skriva debattartiklar i Dagens Nyheter.
– Jag vill kunna vara knivskarp i mina argument, kunna prata med ekonomer på ekonomers språk och brotta omkull dem på deras egen planhalva. Jag vill klä mig snyggt. Jag vill bli accepterad av den vuxna världen, säger Uje Brandelius.
Hans syn på sitt eget textförfattande vecklar ut sig till ett politiskt manifest, till en helhetssyn på vad politik bör vara. Det verkar vara ett ideal långt bort från utslitna slagord som låter bra men säger lite. För det är ju väldigt lätt att skandera ”krossa kapitalismen”, men vad betyder det idag? Eller imorgon?
En seriös politik med syfte att varaktigt omstöpa samhällsordningen radikalt mår bäst om den tar avstamp i en konkret situation – vardaglighet om man så vill – och sen backas upp av tung kunskap. Och snygga kläder. Det är inte bomber och granater, i retorisk eller verklig form vi talar om, utan det som Martin Aagård inledde med: politik är lagstiftning.
I låten Vill ni ha det som i Sovjet eller vaddå? kommer en lågmäld men envis radikalitet till tals, en radikalitet som botar både dålig tandvård och ledningsvärk:

Vårt idealsamhälle
förverkligas inte genom
Kalashnikovkarbiner mot
tinningen utan genom fönsterkuvert
i brevlådan. Vår revolution
kommer inte att höras som
granatexplosioner, vår revolution
kommer att höras som tusen små
dunsar mot din hallmatta.

Fakta.

Bandet består av Uje Brandelius, Lina Selleby alias Twiggy Pop, Martin Aagård, Anders Bennysson och Henrik Svensson.
Bildades 1991 i Gävle.
Doktor Kosmos har släppt skivorna Socialmedicin (1995), Cocktail (1996) Stjärn-Jerry (1996), Evas story (1999), Reportage (2002), Ett enkelt svar (2005).

På sajten doktorkosmos.nu kan du spela klasspingis, chetris och castroids eller läsa ”Sluta tjata om klass” av Uje Brandelius.
Den nitiska Kosmos-fanatikern rekommenderas att gå in på sr.se och lyssna på den experimentella digitalradiokanalen SRc där Uje Brandelius verkar som pausfågel mellan varje inslag.

Jesper Weithz
kultur@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 05 juni, 2023

“Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

– Lagen gör det möjligt att döma folk för terroristbrott trots att de inte är terrorister. Den är luddigt utformad och brister i det som är allra viktigast när man utformar nya lagar; specificitet, säger Tomas Pettersson (bilden), talesperson för Allians mot Nato och medlem i Rojavakommittéerna.

Enligt Säkerhetspolisen behöver det finnas en konkret och kvalificerad anknytning till organisationen för att det ska kunna dömas utifrån den nya lagen om deltagandebrott. Samtidigt understryker de att lagen är ny och det är för tidigt att säga om enskilda aktiviteter eller händelser kommer att bedömas rättsligt. 

– Våra demokratiska fri- och rättigheter är inget man kan handla med. Politikerna säger sig värna om vår säkerhet, men vad är det de skyddar när de är redo att förhandla bort dessa? En anledning till att vi demonstrerar är att vi vill upprätthålla och skydda vår förmåga att vara ute och demonstrera, säger Johannes Hanson från förbundet Allt åt alla Göteborg som arrangerade en demonstration i Göteborg under lördagen. Han uppskattar att de var strax under 100 personer.

Utöver att demonstrera för demokratin är förhoppningen även att demonstrationerna ska störa Nato-processen. 

– Vi hoppas att Erdogan blir kränkt och fortsätter hålla Sverige utanför Nato, säger Tomas Pettersson som tycker att processen har gått alldeles för snabbt och att det har saknats en ordentlig debatt.

Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Dubai kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.