Det finns något djupt romantiskt över författaren Roberto Bolaños person. Han hankar sig fram på diverse påhugg som diskare och campingvakt, medan han skriver, både prosa och poesi, mest det sistnämnda, men blir ständigt refuserad, och det som ges ut når bara små upplagor. Han får sitt genombrott postumt, han dör ung, blott 50 år gammal, i väntan på en njurtransplantation på ett sjukhus i Barcelona, år 2003.
Bolaño var född i Chile, tillbringade sina ungdomsår i Mexico, flyttade tillbaka till Santiago när Allende kom till makten, och flydde landet efter militärkuppen. Efter några år i Mexiko igen, landade han i Katalonien. I flera intervjuer säger han att han är latinamerikan, men att hans fosterland är hans barn och hans böcker. I ett tal på ett litterärt symposium i Wien år 2000 likställer han litteratur och exil, och tar kraftfullt avstånd från alla former av nationalism.
Det låter sig sägas, men samtidigt går det inte att ta fel på Bolaños starka känslor, hans kärlek, till Latinamerika i allmänhet och Chile i synnerhet. Också Mexiko spelar en framträdande roll i hans romaner.
Men visst finns det en skillnad, en avgörande sådan mellan Bolaños författarskap och litteraturen skapad av författare till den berömda latinamerikanska litterära el boom (ett härligt uttryck!), som Garcia Marquez, Vargas Llosa, Carpentier, med flera. Där de bygger sitt litterära universum lokalt, fast förankrat i en omisskännlig latinamerikansk miljö, är Bolaño en globaliseringens författare, som rör sig obehindrad över länder och kontinenter. Hans miljöskildringar blir mindre av beskrivningar av hur det ser ut på vissa ställen, utan utgör snarare mentala landskap som återger ett samhällstillstånd.
Också i Om natten i Chile (Tranan, 2009), som för ovanlighetens skull utspelar sig till största delen i Chile, företar huvudpersonen en längre resa till Europa, och som spelar en avgörande roll för handlingen.
Historien om Bolaños svenska utgivning saknar inte dramatik. De två första romanerna, De vilda detektiverna (2007) och Om natten i Chile, gavs ut av det lilla förlaget Tranan, med en fantastisk utgivning, specialiserad på böcker från Latinamerika, Afrika och Asien. De två var måttliga försäljningsframgångar. När det var dags att ge ut megasuccén 2666 blev Tranan dragna vid näsan av Bonniers, som hade bjudit över.
”De små förlagen får så – de stora skörda”, säger Tranans förläggare Styrbjörn Gustafsson.
Situationen blir inte mindre absurd av att Bonniers är på gång med utgivningen av ännu en roman av Bolaño, medan lilla Tranan i februari ska ge ut en diktsamling av honom med titeln Det okända universitetet). Det är inte svårt att räkna ut vilken av dessa två som kommer att bli den stora kommersiella framgången.
Det är en klen tröst för Tranan att Bolaño såg sig själv främst som poet, och hävdade att han skrev romaner enbart för att kunna försörja sin familj. Han såg också ner på berömmelse, och låter sin hjälte i 2666 säga: ”De människor han älskade eller mindes med saknad var inte berömda/../Berömmelse byggde på streberaktighet eller misstag och lögn/…/Berömmelse och litteratur var oförsonliga fiender.”
Romanen 2666 är Bolaños magnum opus, också till omfånget, den är på drygt 1000 sidor. De vilda detektiverna är 700 sidor, medan Om natten i Chile är i det lilla formatet om 150 sidor.
Titeln är ett mysterium och föremål för många gissningar och spekulationer. 2666 är riktnumret till Sonora i Mexico, där stor del av handlingen utspelar sig. 666 är talet för vilddjuret i Uppenbarelseboken. 2:a skulle i så fall kunna stå för det nya seklet. Romanen är nämligen en vildsint sammanfattning och en svidande vidräkning med 1900-talet.
Boken består av fem till synes fristående delar. Det är som ett pussel, där läsaren successivt kan börja skönja helhetsbilden, och till slut faller sista biten på plats, och på ett finurligt och elegant sätt träder bilden fram.
Det börjar med några litteraturvetares fascination av och jakt efter en mystisk tysk författare som ingen någonsin har träffat vid namn Benno von Archimboldi. Det är ett namn som man omedelbart associerar med den italienske 1500-talkonstnären Giuseppe Archimboldo, en udda skapare, som anses vara en förelöpare till surrealismen.
Det finns också klara inslag av surrealism i romanen, inte minst är Bolaño förtjust i långa drömsekvenser. Men boken är oändligt rik på uttrycksformer och stilar. Här finns en härlig blandning av hårdkokt deckare, polisrapportprosa, filosofiska betraktelser, äventyrsberättelser, familjesagor, skrönor och dåliga vitsar som tillsammans bildar något slags litterärt allkonstverk.
Och jag kan försäkra alla som eventuellt känner oro och osäkerhet – nej det är inte svårtläst, tvärtom. Bolaño är en fantastisk berättare, man sträckläser och njuter.
Temat med att man letar efter en mystisk författare går också igen i De vilda detektiverna. Och som en av personerna i 2666 konstaterar, bara för att något saknas, betyder det inte att det inte finns.
Det centrala och längsta avsnittet i boken är en skildring från en fiktiv mexikansk stad nära gränsen till USA där hundratals kvinnor försvinner under en längre tid. De hittas på soptippar och ödetomter brutalt våldtagna och bestialiskt mördade. De flesta är arbetare vid monteringsfabriker som levererar till USA, och där de som ens nämner ordet ”fackförening” omedelbart får sparken. Det antyds att några överklasspersoner kan vara inblandade, men den korrumperade, håglösa och ointresserade polisen kommer ingen vart i sina fumliga mordutredningar.
Genom en lång och tröstlös beskrivning av de många fallen skildrar Bolaño en iskall värld av besinningslöst våld och övergrepp. Men samtidigt blir det också ett monument över alla namnlösa och ansiktslösa som far illa i samhället. Det är en mycket politisk roman, där klass, kön, och från ett tidigare avsnitt även ras, står i centrum.
Det är också en pessimistisk bok. Våldet regerar, den kriminella härskarklassen går straffri, politiken trampar sönder konsten, medan de opportunistiska intellektuella sviker sitt ansvar. De intellektuellas svek och karriärism är också ämnet för Om natten i Chile.
Finns det då någon väg ut, någon öppning som lämnar åtminstone en gnutta hopp?
Bolaño förblir konsekvent och sig själv trogen, och erbjuder inga definitiva lösningar. Men det finns antydningar om vilken riktning man kan välja för att hitta ut ur hopplöshetens labyrint. Det är kärleken till litteraturen, det är en moders ovillkorliga kärlek, och det kan helt enkelt vara livets små glädjeämnen, som ja, till exempel en god glass.
Bolaños författarskap är en kalejdoskopisk resa som ständigt uppvisar oväntade mönster, nya infallsvinklar, spännande nyanser, ackompanjerade av ett myller av röster. Med hans egna ord: ”de stora verken, de icke-perfekta, vilt flödande verken, de som banar väg till det okända”.
