Bourdieus begrepp ”kulturellt kapital” handlar om makt, hur kulturella referenser som inte är allmänt omfattande kan fungera som ett sätt att reproducera maktordningar. Poängen med begreppet är exklusiviteten, att om vanlig folk får tillgång till de rätta koderna kan de bytas ut mot nya. Därigenom upprätthålls en tydlig distinktion mellan en god kultur med hög status, och andra kulturella referenser utan samma legitimitet.
I Flamman nr 07-2009 ställer vänsterpartiets kulturpolitiska programgrupp begreppet på huvudet. Deras utgångspunkt är tvärtom att ”avsaknaden av ’kulturellt kapital’ hos stora delar av befolkningen” är ”en viktig kulturpolitisk fråga”. Det är en slående illustration av just det problem Per Sundgren tog upp: att programgruppen oreflekterat fortföljer det gamla uppdraget att sprida den ”goda” kulturen till de obildade massorna.
Är formuleringen ett misstag i arbetet? Tvärtom: det är snarare en röd tråd i programförslaget. Tankegången blir som allra tydligast i ett försök till feministisk analys av ”den kulturfattige mannen”. Logiken är oemotsäglig. Eftersom män är i minoritet på ”konsthallar, teatersalonger och konserthus”, behövs det ”en strategi för att få män och pojkar mer involverade i kulturen”.
Från det statistiska underlaget är det inte svårt att vidareutveckla analysen: vi kan ta upp de kulturfattiga LO-medlemmarna, de kulturfattiga invandrarna och den kulturfattiga ungdomen. Alla är de underrepresenterade i den goda kulturens boningar.
Det framgår inte av förslaget till programtext vilka kriterier som har använts för att skilja ut de själsligt fattiga verksamheterna från den berikande kulturen. Kanske är det för självklart att en teatersalong inte är jämförbar med en idrottsarena, att de som bläddrar bland begagnade skivor inte ser konst av samma slag som på ett galleri, och att Iron Maiden inte kan uppträda i en riktig konserthall.
För min del var det först efter att ha läst programgruppens formuleringar som bitarna från den tidigare Flamman-debatten – där Per Sundgren deltog utifrån sin bok – föll på plats. Då tyckte jag att han slog in öppna dörrar: inte skulle väl vänstern på 2000-talet kunnat ha undgått att göra upp med den där gamla uppifrånperspektivet?
Men det är ju faktiskt där texten står och stampar, i ett kvalitetsbegrepp lever på en a priori-förståelse av vilka kulturverksamheter som räknas. Programgruppen skriver att de inte tar ställning till vad som är kultur, men gör ett mycket tydligt urval av vilka kulturformer som kommer ifråga om att ha en relation till ”samhället” och därmed platsa i texten. Dit hör tydligen inte idrotten, inte den ”kommersiella kulturen”, inte bloggandet eller remixandet på YouTube.
Den slutgiltiga kollapsen i analysen kommer i spelfrågan. Ett av de senaste 20 årens största kulturella fenomen avfärdas utan ens ett försök till svar på varför det inte kan vara aktuellt med kulturpolitik där. Programgruppen spelar inte spel, till skillnad från stora delar av befolkningen, och har inte kunnat tänka sig att det finns något av kulturellt intresse som borde undersökas där. Där kan vi prata om kulturfattigdom!
Att programgruppen systematiskt ignorerar, omtolkar och rakt av bryter mot kongressbeslutet om upphovsrätten stör mig förstås, som fildelningsförespråkare. Kanske gör det mig särskilt kritisk till programtexten. Men skrivningarna om upphovsrätten är enkla att justera. Vad vänstern framför allt verkar behöva är en generaldiskussion om kultursynen.
