När min vän som var medlem i det chilenska socialistpartiets mest militanta del kom till Sverige frågade jag vad han ansåg om den svenska vänstern. Han tyckte att vi var ganska trevliga, men en sak var svårt att förstå: Varför vill ni inte ha makt? Den enda del av arbetarrörelsens vänsterfalang som föll honom på läppen var Svenska Hamnarbetarförbundet.
Han satte fingret på en öm punkt: Svensk vänster har nästan alltid sett på sig själv som en proteströrelse: mot kapitalism, mot kärnvapen, mot besparingar i offentlig sektor, mot EU, mot mansväldet och mot miljöförstöringen. Oftast var det vi mot alla andra för att låna en paroll som hördes från Ung Vänster på den tiden då parti och ungdomsförbund hade svårt att tänka sig vänsterpartister med regeringsmakt.
I de sällsynta fall då vänsterpartister skaffat sig verklig politisk makt, som i Norberg, Fagersta och Jokkmokk, är det min erfarenhet att inte så få inom vänstern sett detta som ganska suspekt. Det kan inte vara vänsterpolitik som samlar mer än hälften av väljarna som i Fagersta finns det dem som tyckt. Filosofin där är ju närmast motsatsen till vi mot alla andra: Självklart är alla innerst inne vänsterpartister! Lite i samma stil som Antonio Gramscis idé om hegemoni.
En liten historia: Jag var inbjuden att tala på gågatan i Fagersta några dagar före valet 2006. Då dök där upp två nationaldemokrater som ställde sig alldeles bredvid oss och spelade musik på ganska hög volym. Då gick Stig Henriksson fram till dem med en pepparkaksburk, bad dem ta en kaka och föreslog att vi skulle varva mötet med deras och vår musik. Man nästan såg hur den nationella vikingakraften rann ut ur deras öron.
Visst finns det risker med att ha makt genom att sitta i regering eller kommunledning. Berusas man av makten och fastnar i kanslihus eller i kommunhus i eviga förhandlingar på hög nivå går det illa. Bara om makten är närvarande i vardagen och hämtar kraft från en ständig dialog med gräsrötterna kan den överleva.
