De tragiska händelserna i Norge har väckt en debatt om högerextremism och rasism. Många har konstaterat att terroristens världsbild påminner mer om Sverigedemokraternas och andra högerpopulistiska partiers än om den traditionella vit makt-miljön. Det reser frågor om hur man ska motarbeta SD. Här är några punkter som kan vara en början:

1. Särbehandla inte Sverigedemokraterna. Partiet vill gärna framställa sig själva som martyrer eller underdogs, motarbetade av ett diffust ”etablissemang”. I själva verket har SD fått ett enormt medieutrymme i förhållande till sin storlek. I synnerhet om man ser tillbaka på de senaste två-tre åren. Enligt samma offerlogik påminner SD ofta om den gnälliga bortskämda ungen som, helt utan självinsikt, ständigt upprepar ”dom vill inte va med mig”. Det är viktigt att inte fastna i samma tankesätt själv. Andra partier eller organisationer samarbetar inte med Sverigedemokraterna för att de inte tycker som Sverigedemokraterna. Punkt slut. Det är inte konstigare än att Moderaterna och Vänsterpartiet ytterst sällan söker samarbete med varandra.

På samma sätt blir det också kontraproduktivt att försöka komma fram till block-överskridande överenskommelser för att stänga ute SD – om det inte gäller saker där faktiskt alla partier utom SD är eniga. Dels för att den typen av överenskommelser sällan gynnar en vänsterpolitik och dels för att det gör att SD kan knyta åt offerkoftan ännu hårdare.

2. Den senaste veckan har fenomenet ”näthatet” hamnat i fokus. Det har diskuterats om SD-sympatisörer eller andra rasistiska grupperingar utför organiserade internetkampanjer där de överöser kommentarsfält eller sociala medier med sina åsikter. I vilken utsträckning och hur pass organiserat det sker är svårt att veta. Men vi kan konstatera att Sverigedemokraterna fick ungefär fem procent av rösterna i förra valet. Tittar man på många tidningars kommentarsfält eller på Youtube kan man lätt få intrycket att det snarare var 85 procent.

Yttrandefrihet innebär inte att alla åsikter alltid har rätt att finnas representerade överallt, hur skruvade de än må vara. Med andra ord; om någon skulle försöka stänga ner rasisternas tidningar, bloggar eller hemsidor skulle det vara förkastligt. Däremot måste inte en lokaltidnings kommentarsfält, eller för den delen ett frimärkssamlarforum på internet förvandlas till ett Politiskt Inkorrekt i miniformat. Det är upp till de ansvariga för varje forum att bestämma vilken ton de vill ha och vilka kommentarer som ska tillåtas.

3. Driv en stark vänsterpolitik med egna problemformuleringar. Det finns en tendens inom vänstern i bred bemärkelse i Sverige att snarare reagera på rasistiska tongångar, (eller för den delen vilka tongångar som helst) än att driva en egen politik. Självklart ska vi reagera kraftigt mot rasism. Antirasistiska grupper eller manifestationer fyller en oerhört viktig funktion och där ska vänstermänniskor aktivera sig.

Men det räcker inte. Vänstern måste ha egna lösningar. Talar Sverigedemokraterna till exempel om oroligheter i förorter som något kulturellt betingat, ska vänstern tala om de extrema sociala orättvisor som framför allt drabbar människor i fattiga områden, oavsett vilken bakgrund de har. Talas det om ”utanförskap” ska vänstern tala om arbetslöshet, eller utförsäkringar.
För att citera Ali Esbati i en intervju i förra numret av Flamman: en ”entusiasmerande och radikal politik”. Det borde inte vara så svårt.