Lätt böjda ryggar och släpande steg. Glasartade blickar och omatchande strumpor. Vid en snabb anblick ser det ut som om zombieapokalypsen är nära men det är bara första måndagsmorgonen efter semestern. Från tunnelbanan går vi alla på långa led mot våra kontorsfållor. Först uppstår total förvirring i trapphuset. Alla har glömt vilken våning de jobbar på och en del åker upp och ner med hissen flera gånger bara för att skjuta upp det oundvikliga.
Sen tittar vi på varandra och suckar och sveper tre koppar kaffe med vitt. Bäst att passa på innan lagen om offentlig upphandling tvingar oss att skaffa automater som bara serverar Brunt med vitt.
Dags igen då. Jobba jobba jobba. Gå upp i arla gryningen, väcka sovande ungar som bara vill stanna i sängen. Försöka låta bli att titta på hängmattan, romanerna som ropar ”Läs mig!” och tomatplantorna som tjuter ”nej, stanna hemma och pyssla om oss istället!”
 
Förutom att jobba ska vi också sporta. Nu är det nämligen friskvård som gäller säger arbetsgivaren. Semesterns träning som att bada eller plantera om buskar eller spela fotboll med ungarna ska raskt bytas ut mot mer artificiella varianter. Helst med inblandning av hurtiga instruktörer som spelar 90-talsdisco (inget ont om er som gillar att gå på gym men blanda inte in mig tack).
Att inte sporta är att vara en dålig och slapp medarbetare. En sån där typ som blir sjuk eller vabbar och som folk snackar skit om. Det är nästan lika illa som att vilja jobba mindre. Det senare har jag också gett mig in på.
När jag fick min första fasta anställning för ett tag sedan fattade jag ett principbeslut om personlig arbetstidsförkortning och bestämde att alla framtida löneförhöjningar skulle tas ut i tid. (För er som nu tänker ”Fattar hon inte att hon är jävligt privilegierad som kan göra det valet?” kan jag säga med en gång att det gör jag visst. Jag är glad att jag har ett fast jobb med rimlig lön även om det borde vara en basal självklarhet och inte ett privilegium.)
 
Men tillbaka till det här med att jobba mindre. Jag laddade länge. Vågade knappt ta upp det med chefen. Trots att jag har RÄTT till deltid eftersom jag har småbarn.
”Vad modig du är” suckade flera kollegor efteråt. Att välja att jobba mindre är nämligen på många arbetsplatser extremt tabu. Något fult och illojalt. Det är att antyda att jobbet inte är allt, att man har nånting viktigare på gång utanför.
Det är ett ifrågasättande av heltidsnormen och arbetslinjen och många gånger av andra människors liv (”Mina ungar klarade sig minsann bra trots att jag jobbade heltid”, snäste en av mina kvinnliga chefer. Som om mitt val var en indirekt förolämpning av hennes).
För de som inte har småbarn är deltiden inte bara provocerande utan också många gånger en omöjlighet. Mer än 25 procent uppger enligt vissa studier att de jobbar ofrivillig heltid. Jag träffar förvånansvärt ofta folk som tvingas gå upp i tid för att ungarna blivit för stora, unga som diskrimineras genom att vägras arbetstidsförkortning för att de inte har barn, äldre som bara önskar att få avsluta arbetslivet i ett lugnare tempo men nekas utan skäl.
 
För säkerhets skull lägger jag nu in en brasklapp till. Det är superviktigt att arbeta politiskt för trygga anställningar, rätten till en heltidstjänst i botten, rimliga löner etcetera. För att inte tala om en anständig situation för sjuka, arbetslösa och alla som helt hamnat utanför trygghetssystemen.
Men visst kan vi väl hålla flera tankar i huvudet samtidigt? Det skulle gå att ropa Rätt till heltid OCH Rätt till deltid. Det skulle gå att våga prata om arbetstidsförkortning. Det skulle gå att diskutera arbete som ett medel och inte som ett mål. Jag tror att den politiska kraft som vågar bryta tystnaden om arbetshetsen och arbetstiden har en zombiearmé att vinna.