Maciej Zarembas skolartiklar i DN har väckt en hel del debatt. Han förtjänar beröm för att ha petat på en uppenbarligen mycket öm tå i folkhemmet. Men desto mer kritik för ett överdrivet fokus på att förklara skolans problem i rent pedagogiska termer, och med en världsbild i grunden den samma som disciplinminister Björklunds vulgära attacker på den konstruerade fienden ”flummet”.
Problemen är så mycket större än så. Förutom nedskärningar och friskoleexperiment, handlar det också om de många årskullar som redan slarvats bort i systemet. Cirka 130 000 unga saknar gymnasiebetyg.

Ungdomar är de som drabbas värst av otrygga anställningsformer, och som i storstäderna är chanslösa på bostadsmarknaden.
Och det är här som regeringens skyll-dig-själv-politik slår hårdast.
Nedskärningarna på Komvux, högre ribbor för att komma in på universitetet, mer sortering och mer betyg i ett allt tidigare skede – allt minskar ens valmöjligheter och livschanser.
Resultatet är att en stor andel unga saknar vettiga förutsättningar att överhuvudtaget ta sig in på arbetsmarknaden.
De möter ett socialförsäkringssystem där man inte klarat några kvalifikationströsklar. De ska gå till en tandlös arbetsförmedling som på sin meny bytt ut utbildning mot jobbcoacher och annat trams.
Det är alltså ingen slump att samme Björklund pratar om latmaskar och sänkta ungdomslöner, att finansminister Borg attackerar lägstalönerna i kollektivavtalen, eller varför Almegacentern är så pigg på att skattesubventionera fram hushållsservice och hundpassning.
Gemensamt söker man ta nästa steg: att etablera den sortens arbetsmarknad där de chanslösa får husera. Planen lär funka så länge ett par hundringar i skattesänkning och lite dimridåer på kultursidorna räcker för att vända bort medelklassens blick från vilken framtid som väntar deras egna barn.