Många har påtalat det paradoxala i att vänstern i Sverige är svagare än någonsin samtidigt som den kapitalistiska världsekonomin fullkomligt skriker ut sina katastrofala brister. Vi ser just nu de senaste decenniernas marknadsvanvett materialiseras i form av massarbetslöshet, skenande inkomstklyftor och slakt på grundläggande välfärdsinstitutioner. Och det är inga abstrakta eller teoretiska problem, utan högst påtagliga och konkreta vardagligheter. Som det pratas om vid köksborden. Som oroar och gör livet svårt för människor. Så varför vänder de sig inte till den politiska vänstern med krav på förändring?
Det obekväma svaret på den frågan är naturligtvis att vänstern varit för dålig på att erbjuda alternativ. Inte för att vi saknar idéer. Utan för att vi inte förmått förklara och få människor att tro på dem. Och för att vi inte ägnat tillräckligt med energi åt att tillhandahålla de verktyg som människor behöver för att kunna påverka och omforma samhället.
I Vänsterpartiet har denna brist på målmedvetet politiskt basarbete lett till ett parlamentaristiskt tänkande som genomsyrar hela vår organisation. Den debatt som förs i partiledningen, på kongresser och i interna fora har en extrem tyngdpunkt på det parlamentariska arbetet. Kanske är förklaringen att de parlamentariska församlingarna är de enda arenor där vi åtminstone vet vad vi ska göra, hur vi ska göra det och med vilka redskap.
När det gäller aktivism och utomparlamentariskt arbete blir vi däremot ofta svävande och handfallna. I retoriken ska vi bygga breda allianser och mobilisera motståndet mot högerpolitiken. I praktiken består lejonparten av vårt utomparlamentariska arbete i spridda skurar av torgmöten, bokbord och flygbladsutdelningar. Visst finns goda exempel på riktigt bra arbete, men det saknas systematik, uthållighet och konkret metodutvecklingsarbete.
Vi behöver helt enkelt en sammanhållen och strategisk idé för hur partiet ska arbeta för att bli en politisk kraft av engagerade människor på alla nivåer i samhället. Det förslag till strategidokument partikongressen ska behandla tar sig an just den utmaningen. Att bygga en rörelse där varje medlem och varje nivå i partiorganisationen ges förutsättningar att aktivt delta i och utveckla ett politiskt projekt som är större och mer långsiktigt än nästa mandatperiod.
Det kräver handfasta förändringar i hur vi arbetar och vad vi använder partiets resurser till. Vi behöver satsa mer på studier, idéutveckling och fora för debatt och politikutveckling. Vi behöver utarbeta metoder och arbetsformer för uthålligt och strategiskt partiarbete som understödjer våra politiska prioriteringar. Och vi måste ta ett större ansvar för att stärka och vara delaktiga på de arenor där det finns makt att påverka ekonomin och samhällsutvecklingen även när vänstern är svag parlamentariskt, som fackförenings- och hyresgäströrelsen.
Det är ett stort och krävande arbete – förutsatt att vi tar det på allvar. Och det bör vi göra om vi vill att vårt parti ska växa och bli en politisk kraft att räkna med. Jag tror därför att det vore klokt att renodla strategidokumentet till ett organisatoriskt-strategiskt handlingsprogram, och stryka de politiska prioriteringarna. Inte för att vi inte behöver diskutera och besluta om sådana, utan för att frågan om vilket slags parti vi ska vara och hur vi ska nå dit förtjänar en egen debatt och för att ingen tvekan ska råda om vad för slags dokument det är kongressen så småningom beslutar om.
