Bredvid mig går Neville van Rooy som är en av flera representanter för Don’t Gas Africa (”Gasa inte Afrika”), en kampanj som samlar flera afrikanska civilsamhällesorganisationer som motsätter sig ökad gasutvinning i Afrika. Neville van Rooy hoppas att gaskonferensen i Wien ska kunna stoppas och att det ska bli tydligt att det finns ett stort motstånd.

– Det är ett möte som handlar om oss men där vi inte får vara med. Vissa av de här företagens projekt äger rum i afrikanska länder. Därför är vi här tillsammans med aktivister från andra länder.

Vi kommer upp på en större väg och ser ett stort antal marscherande poliser. Strax därefter ser vi aktivisterna som blockerar vägen utanför Marriott hotell där konferensen äger rum. Aktivisterna är enhetligt klädda i vita målardräkter och snart inhägnas de av kravallstaket och omringas av en mur av poliser. Utanför muren står journalister, talespersoner och supportrar som sjunger med i ramsor och kastar in chips till aktivisterna. På sätt och vis är det ett isolerat drama, men samtidigt är syftet för aktivisterna det motsatta: de vill påverka på global skala.

För att delta på Europeiska gaskonferensen behöver man köpa en biljett som kostar minst 999 euro eller få pressackreditering. Men några dagar innan hålls en alternativ konferens, Power to the People Conference. Till den står dörrarna bokstavligt talat öppna när jag anländer för att lyssna på när Don’t Gas Africa berättar om den ”kapplöpning” bland europeiska företag för att utvinna gas på kontinenten. Efter föreläsningen pratar jag med två av talespersonerna.

– Givetvis diskuterar de på konferensen hur de ska kunna få inflytande i Afrika eftersom Europa inte längre kan få gas från Ryssland, säger aktivisten Dean Bhebhe.

Lorraine Chiponda, även hon från Don’t Gas Africa, hon beskriver hur utvinningen i Afrika följer ett kolonialt mönster.

– Vi ser att de flesta beslut om Afrikas energi tas här i Europa. Majoriteten av de europeiska länderna, både regeringar och europeiska företag, investerar i fossilenergi i Afrika. Utvinningen av resurser är av kolonial karaktär: människor tvingas flytta på sig för att ge plats åt fossilgasprojekt och förlorar mark och tillgång till rent vatten.

Samtidigt menar Lorraine Chiponda att de afrikanska ledarna och energiministrarna fortfarande anser att gas ska vara en del i Afrikas energiomställning.

De enda gångerna man är riktigt fri är här, i kampen mot det som gör en ofri.

– Det är våra egna ledare som skriver under avtal för nya gasprojekt. Senegal, Demokratiska republiken Kongo, Tanzania och Uganda sluter alla avtal och söker investerare och finansiering för gas.

Dean Bhebhe instämmer och säger att de ledare som förespråkar gas prioriterar ekonomisk vinst framför människor.

– Vi har träffat representanter för regeringar utanför Afrika som frågar varför vi kämpar mot gas när våra afrikanska ledare säger att vi behöver gas. Men vem är det egentligen som har sagt det? Vi var inte inbjudna till det samtalet och vi är en koalition som representerar över 350 organisationer runt om i Afrika.

Dean Bhebhe räknar upp grupper som han menar knappast skulle anse att Afrika behöver mer gas, som de som dött till följd av cyklonen Freddy eller av uppror i Moçambique. I Cabo Delgado i Moçambique finns stora fossila gasprojekt som de svenska allmänna pensionsfonderna har investeringar i. Detta är något som fått ett antal svenska civilsamhällesorganisationer, däribland Afrikagrupperna, att polisanmäla AP-fonderna. Afrikagrupperna skriver på sin hemsida att fossilgasprojekten bidragit till att eskalera den väpnade konflikten i området.

Kampen mot gas handlar inte om huruvida Afrika har rätt att utvecklas eller inte, anser Dean Bhebhe. I dag, till skillnad från för 100 år sedan, finns det förnyelsebara alternativ säger han.

– Vi har inte råd att välja ett utdaterat system som leder till katastrof.

Både Lorraine Chiponda och Dean Bhebhe är närvarande vid blockaden, men de står utanför muren av poliser. Det gör även Óscar Sampayo Navarro som är klimat- och människorättsaktivist från Colombia. Han tycker att det är löjligt att det är så många poliser på plats för att tysta det han beskriver som en fredlig protest som försöker belysa vad som sker bakom stängda dörrar.

Óscar Sampayo Navarro är i Wien för att berätta om vilka effekter utvinningen av gas får i Colombia. På liknande sätt som Don’t gas Africa beskrev situationen i Afrika pekar Óscar Sampayo Navarro på hur företag från norra delen av halvklotet kommer till Latinamerika för att utvinna resurser.

– Ett problem för oss är vit vätgas som företag vill utvinna i urfolksområden. De informerar oss inte om hur processen går till men vi vet att det förstör våra livsmiljöer och vår natur.

Vit vätgas ligger lagrad i marken och är en pelare för Colombias statligt ägda energibolag Ecopetrol när de satsar på att ställa om till energikällor med lägre koldioxidutsläpp, skriver Gasoutlook. Franska Total Eren och tyska Siemens Energy är två av de partners som Ecopetrol har för utvecklingen av den typen av vätgas. Óscar Sampayo Navarro berättar att situationen i hans hemland Colombia innebär både miljöförstörelse och brott mot mänskliga rättigheter.

– Aktivister blir systematiskt mördade utan att staten ingriper. De som är mest utsatta är urfolk och människor ur afro-colombianernas samfund.

Under 2022 blev 88 personer som arbetade för att försvara miljö- och urfolksrättigheter i Colombia mördade, enligt Front line defenders.

När den första blockaden pågått ett tag springer plötsligt en grupp poliser iväg varpå journalister och åskådare följer efter. En ny blockad har anlänt till en tvärgata. Jag får höra att den första blockaden kallas det lila fingret och den andra det guldiga. Att dela in sig i fingrar som utför olika aktioner är en strategi som ofta används i klimatrörelsen. Pepparsprej gör det svårt att andas och aktivisterna omringas även här av stängsel. Polishundarnas skall blandas med den italienska kampsången Bella ciao.

Precis som när det lila fingret anlände når dramat sin kulmen vid det första mötet mellan aktivister och polis och omvandlas sedan till en utdragen väntan. En kall och blöt väntan som stundvis avbryts av sånger, danser och slagord.

Plötsligt hör jag någon som talar svenska. Det är en miljöaktivist som kallar sig Malin Svensson, men som egentligen heter något annat. Hon vill vara försiktig med sin identitet, inte minst för att undvika hot från nazister.

– De flesta är tangentbordskrigare men det finns även de som kartlägger klimataktivister, säger hon.

Tidigare i vintras var Malin Svensson i den tyska byn Lützerath för att motsätta sig utrymningen av byn som gjordes till förmån för utvinningen av brunkol. Nu reser hon runt på en utgången interrail-biljett: innan hon kom till Wien besökte hon Budapest för ett klimataktivistmöte och efter besöket i Wien ska hon vidare till Paris för att besöka en vän och delta i de pågående protesterna som brutit ut i Frankrike till följd av förslaget om höjd pensionsålder. Malin Svensson hade gärna deltagit i den pågående blockaden men kom för sent till Wien för att hinna förbereda sig och har därför tagit på sig att vara med i media-teamet och dokumentera det som händer.

För Malin Svensson var det en resa till Ghana som fick upp hennes ögon för miljö- och klimatfrågor.

– Jag fick möta torka och högar av elektronikskräp. Det är som om vi använder tredje världen som papperskorg. Skräp som vi säger oss återvinna dumpas där och de utsläpp vi släpper ut slår hårdast mot de länderna.

Resan fick henne att inse att miljöförstöring inte bara handlade om att en blomma försvinner utan att det också påverkar människor. Detta fick henne att söka sig till miljörörelsen.

– När man väl börjar delta i protester och får känna att man faktiskt får säga ifrån då går det inte att sluta, för då har man gjort det en gång och då känns det i kroppen att det här är rätt.

Att leva sitt liv som om det inte är kris är inte längre ett alternativ för Malin Svensson och hon säger att det är skönt att umgås med andra som ser det på ett liknande sätt.

– Den enda gången man känner att världen är normal är när man hänger med andra som inte bara kan gå till jobbet och leva ett vanligt liv.

Vid tolvtiden avslutas den första blockaden och deltagarna vandrar iväg i samlad trupp. Den andra är fortsatt omringad av polisen som tar ut aktivisterna en och en. När polisen för bort en aktivist ropar de övriga You are not alone, you are not alone (du är inte ensam). Totalt arresteras 143 aktivister under dagen, rapporterar Euronews. Malin Svensson har suttit instängd i en cell i 20 timmar i samband med en klimataktion i Sverige.

– Jag trodde det skulle döda mig psykiskt, men det var inte lika farligt som jag trodde. Visst grät jag, men förr eller senare kan man inte gråta längre. Dessutom finns det en övertygelse i rörelsen som smittar av sig, det spelar ingen roll om de sätter oss i en cell i en månad för det här handlar om hela planetens överlevnad, det handlar om miljarder människor.

Vita dräkter virvlar runt några meter upp i luften. Aktivisterna har fått ta av sig dem och står i kö för att bli bortkörda av polisen. Vissa har färg i ansiktet för att det ska vara svårare att identifiera dem.

– Även om man är förberedd på att det här kan hända är det smärtsamt. Du vet inte om du kommer hamna ensam i en cell. Om du kommer vara där 2 timmar, 20 timmar, 48 timmar eller flera veckor. Vissa här har blivit handfängslade. Att inte kunna göra sådana grundläggande saker som att peta sig i näsan eller lägga håret bakom örat skapar en känsla av maktlöshet.

Klockan är efter två på eftermiddagen när den sista polisbilen åker i väg. Hela situationen känns som ett utsnitt ur tiden tänker jag när jag går mot spårvagnen och det slår mig att människors vardag pågår som vanligt.

Morgonen efter vet jag att det ska vara ytterligare en aktion. Men jag vet inte var och när. Strax innan klockan sju på morgonen får jag ett sms: åk till tågstationen Schwechat. Mer än så får jag inte veta. När jag kliver av tåget ser jag först inget speciellt, men jag börjar gå längs tågspåren och plötsligt dyker de upp. De är klädda röda dräkter och har slagit läger på rälsen.

Tågspåren leder in mot det österrikiska energiföretaget OMV:s raffinaderi som enligt företaget täcker hälften av Österrikes efterfrågan på olja. Anselm Schindler är talesperson för BlockGas som organiserat aktionen.

– OMV är ansvariga för utsläpp av fossilgas både i Österrike och utanför. Just nu planerar de ytterligare projekt i Rumänien. Det kommer innebära ytterligare utsläpp årtionden framöver. Det borde vara kriminellt att starta nya fossilgasprojekt mitt i en klimatkris, säger Anselm Schindler.

Andreas Rinofner på OMV uppger att förutsägelser från bland andra IEA, International Energy Agency, säger att vi kommer behöva gas i minst 20 år till och han menar att man därför behöver investera i fossilgas. Parallellt med detta har företaget även projekt för omställningen till förnybart.

Aktivisterna gick upp klockan fem på morgonen och lyckades ta sig till platsen innan polisen förstod vart de var på väg, berättar Anselm Schindler. Det är få poliser på plats om man jämför med under gårdagen. Ett tiotal står på vakt en bit bort.

Aktivisterna sitter i mindre grupper. Det som först såg ut att bli en solig dag börjar successivt bli kallare och kallare. Vissa vilar under värmefiltar medan andra leker lekar. Inför aktionen har man delat in sig i mindre vängrupper som ska ha extra koll på varandra. Jag träffar en vängrupp som slagit läger på spåren. Shanti, Saffran och Cabbage har alla varit engagerade i klimatfrågan ett par år. Tidigare har de deltagit i demonstrationer men gårdagens vägblockad var deras första civila olydnadsaktion. Precis som Malin Svensson heter de egentligen något annat men har valt aktionsnamn som de använder för att vara anonyma. För Cabbage var det frustrationen över att demonstrationer inte lett till någon större förändring som fick honom att vilja delta i den här typen av aktion.

– Media tröttnar på att rapportera om ytterligare en klimatmanifestation. Den här typen av aktioner, när vi blir ett hinder för den fortsatta verksamheten, skapar mer dramatik och uppmärksamhet, säger han.

Shanti resonerar på liknande sätt och säger att det här känns mer direkt.

– Det är viktigt att gå på Fridays for futures demonstrationer för att du är del av en stor massa som visar att klimatfrågan är en viktig fråga för flera människor. Men det känns som ett steg längre att peka ut aktörerna bakom de problem vi kämpar mot genom att vara på en sådan här plats, säger Shanti.

Utvinningen av resurser i Afrika är av kolonial karaktär: människor tvingas att flytta på sig för att ge plats åt fossilgasprojekt.

Att störa ser Saffran som en viktig del av aktivismen eftersom avbrottet kan få människor att börjar fundera och tänka över hur man hamnade i en viss situation. Hon understryker även att olika aktioner och demonstrationer är lika viktiga och kompletterar varandra.

– Det är viktigt att hitta ett sätt som passar en själv för att kunna protestera och använda sin sorg och ilska på ett produktivt sätt, säger hon.

På aktioner är det en starkare känsla av gemenskap och ännu mer spänning i jämförelse med demonstrationer, enligt Cabbage. Särskilt spännande var det i början av dagen berättar Shanti. Nu när de väl är på plats är det lugnt.

–Nu är vi här och har en trevlig picknick, säger Shanti.

Väntan är hälsosam, anser Saffran, eftersom det innebär tid för att reflektera och varva ned.

–Men just nu är det inte optimalt med tanke på kylan, lägger hon till.

Solen har bytts ut mot snöflingor och allt fler aktivister virar in sig i prasslande värmefiltar. Samtidigt som vi talar ropar någon att det är plenum och Shanti måste gå bort för att delta i ett möte. Varje vängrupp skickar en representant till plenum så att beslut ska kunna fattas tillsammans för hur man ska gå vidare med aktionen.

– Jag tror det är rätt svårt för arrangörerna att hålla balansen mellan att informera oss aktivister och att samtidigt se till att informationen inte blir offentlig och når polisen innan aktionen ska äga rum, säger Cabbage.

Den enda informationen de fick under det plenum som ägde rum kvällen innan var en startplats och en tid och en ungefärlig nivå som aktionen skulle ha. När Saffran sedan förstod att de skulle blockera en järnväg blev hon först tveksam.

– När jag förstod vad vi skulle göra ville jag först lämna. Jag har inte blockerat tåg tidigare och jag insåg att jag skulle göra något olagligt. Jag tänkte på att jag skulle kunna hamna i en situation där jag är ensam med polisen och behöver stå till svars för vad jag gjort.

När hon tänkt igenom situationen och pratat med gruppen kom Saffran trots allt fram till att hon ville vara med på spåren.

– Jag är tacksam att jag är här med personer som är förstående och stöttande.

Kylan tränger sig på och vid elvatiden jag lämnar aktivisterna på tågspåren för att ta tåget tillbaka in till Wien. Det ska dock inte dröja länge innan jag träffar dem igen.

Klockan är halv sex på eftermiddagen och återigen är det samling utanför Stephanskyrkan, men den här gången är vi många fler, hela torget är fyllt av människor som vill protestera mot fossilgas. Torget fylls med slagord som Ganz Wien, hasst die OMV vilket betyder ”Hela Wien hatar OMV”, och ”Power to the people”.

Demonstrationståget ska strax börja röra sig och längst fram står David Ugolor och håller i banderollen med parollen Don’t Gas Afrika.

– Vi är tydliga i vårt budskap. Vi är förenade för rättvisa, för fred, för våra livsmiljöer och för demokrati. Vi säger nej till mer gas, olja och kol, säger han med eftertryck.

När demonstrationståget vandrat några hundra meter ansluter de aktivister som varit ute och gjort aktioner under dagen. De har röda dräkter och kommer in i tåget från en tvärgata. Här möter jag än en gång Shanti, Saffran och Cabbage. Saffan säger att dagens aktion har gått bra och att de blockerade tågspåren i över tio timmar. Shanti säger att de sedan kom direkt till demonstrationen. Hon är glad över att allt gått så bra.

– Jag är upprymd. Bring on the revolution! säger Shanti.

Cabbage som var tvungen att gå hem lite tidigare från aktionen under dagen är också glad.

– Även om jag tidigare sade att jag var över att bara demonstrera så tycker jag att det här känns väldigt mäktigt. Att aktivister som var ute i dag leder demonstrationen och följs av så många människor visar att det inte handlar om en liten vänstergrupp utan att det är många som står bakom oss och stöttar oss.

När demonstrationståget når Mariott hotell kliver Dean Bhebhe upp på flaket av den bil som kört framför demonstrationen. Han talar med en stämma som är både upprörd och upprymd.

– Gas har skapat matosäkerhet i Senegal, är det rättvisa? Gas har lett till att flera människor i Moçambique har dött, är det rättvisa? Kvinnor har förlorat sina söner, folk har förlorat sin mark.

Dean Bhebhe ropar ”Don’t gas” och folkmassan svarar ”Africa”, hans röst spricker när han skanderar att folkets revolution har börjat.

Demonstrationen närmar sig sitt slut och jag hittar Malin Svensson i fronten. Hon ropar slagord med kraftfull stämma. Efteråt träffas vi vid ett vitt tält där Calzone Revolutione gör veganska pizzor åt hungriga demonstranter. Calzone Revolutione är ett kollektiv som ägnar sig åt att göra just pizza vid olika politiska evenemang.

– De sade att vi som var på aktionen i dag inte behövde betala, eller ja ingen behöver betala, det bygger på frivilliga donationer, men de sade att vi inte skulle betala, säger Malin Svensson.

Under dagen ägde ytterligare två aktioner rum. Malin Svensson filmade blockaden av huvudingången till raffinaderiet i Schwechat. Eftersom hon ska vidare till Frankrike valde hon att ta en lite lugnare roll.

– Jag känner mig inte helt färdig-demonstrerad. När jag tagit ut mig ordentligt behöver jag bara vila, men nu skulle jag kunna köra lite till och ilskan skulle kunna komma tillbaka med full kraft.

Malin Svensson berättar att det finns två drivkrafter till varför hon går på aktioner och demonstrationer. Det första är just ilskan över orättvisorna och det ojämnt fördelade välstånd som hon säger att Wiens pampiga byggnader symboliserar. Det andra är upplevelsen av frihet. Hon berättar att det var en lekfull stämning under dagens aktion.

– Folk började gräva kanaler och lekte kull som om det var det mest normala i hela universum. Man behöver inte sitta stelt utan får vara en riktig människa.

En bit bort har demonstrationen förvandlats till en fest. Från flaket där talen hölls strömmar nu elektronisk dansmusik och de demonstranter som är kvar rör sig i takt till musiken.

– De enda gångerna man är riktigt fri är här, i kampen mot det som gör en ofri.