Efter Putins invasion blev ett normalt liv omöjligt för tusentals ryska kulturarbetare. För Flamman berättar en av de som lämnade Ryssland, konstnären Pavel Otdelnov från London, om hur livet rasade samman över en natt. Att stänga gränserna för dissidenter passar perfekt in i Putins propaganda, säger han.
I januari i år är Pavel Otdelnov, i sitt land redan en berömd konstnär, mitt uppe i att förbereda det han tror är en snudd på rutinmässig utställning som ska äga rum på Uppsala konstmuseum. Han ska visa sitt stora projekt Promzona, med film, måleri och skulptur som kan beskrivas som ett naket och brutalt porträtt av staden där han växte upp, i dag ett industriellt ruinlandskap efter en arbetarförläggning med giftig, hälsofarlig och hemligstämplad verksamhet. Men i stället kommer det att bli en vändpunkt i hans och familjens liv.
– Vi kunde aldrig ana att den här utställningen skulle bli dörren till ett nytt liv, säger Pavels fru Vera, som är konsthistoriker. Vi såg visserligen flera oroande tecken på ett hårdnande klimat i Ryssland, kanske främst stängningen av institutionen Memorial.
Memorial låg fram till april i år i Moskva och var en utställningsplats och ett arkiv för samlande av minnen från olika brott mot mänskligheten begångna av Sovjet-apparaten. I samma veva runt resan till Sverige, blev Pavel nominerad till en av Rysslands främsta konstutmärkelser, Kandinsky-priset.
– Mitt tacktal ägnade jag åt att kritisera stängningen av Memorial, minns Pavel. Men mer än så tänkte vi inte på det. Inte att det skulle bli krig, eftersom det gick mot allt sunt förnuft. Ryssland är i dåligt skick och på gränsen till fattigdom. Vi tänkte att Putin gillar att vara provokativ att hans hot bara var tomma ord, ett sätt att förhandla.
Hösten 2021 visade Pavel ett filmverk med kontroversiellt innehåll på Rysslands största biennal som äger rum i Jekaterinburg. En så kallad hemlig stad där en kärnkraftsolycka ägt rum under största hemlighetsmakeri.
– Då räknade jag med att det fanns en risk att jag skulle bli fängslad. Men när inget hände och utställningen genomfördes framgångsrikt så tänkte vi att det var ett gott tecken, att det var lovande för den fria konsten. Kanske var det lite därför ett krig kändes så ologiskt och absurt. Vi hade fel. Jag tror att många tänkte så.
Samtidigt hade de bevittnat hur feministiska konstnärer som Yulia Tsvetkova drabbats hårt. För sina performance med tonåringar och genusrelaterade verk dömdes hon till ett fängelsestraff på tre år. Pavel och andra konstnärer hade gått ihop för en konstauktion där pengarna gick till hennes advokat och andra omkostnader.
– Frispråkiga kvinnor är uppenbarligen minst lika kontroversiella för myndigheterna som misshandeln av arbetare, konstaterar Pavel.
Utställningen i Uppsala öppnade den 14 februari och mottagandet var översvallande. De nya vänner och det nätverk familjen fått skulle visa sig mer värdefulla än de någonsin hade kunnat fantisera ihop.
– När vi kommit hem igen kände vi oss förändrade. Alla vi mötte var så otroligt varma och öppna och där och då bestämde vi oss för att vi också skulle förändra våra liv och bli mer öppna och hjärtliga som människor. Sverige-resan förändrade oss.
Några dagar senare bröt kriget ut. Vera upplevde det som en närmast overklig känsla.
– Allt gick sönder inifrån, alla våra minnen löstes upp i aska. Allt det som varit vårt, våra föräldrars och morföräldrars historia. Det var en hemsk känsla och det gick inte att stoppa eller stänga ute den. Man vill göra något och det kan man inte.
Media pumpade ut nya lagar och restriktioner varje dag. Budskapet var att folk skulle ligga lågt, hålla sig inomhus och inte uttrycka sina åsikter. Under pandemin hade folk inte brytt sig om myndigheternas förmaningar. Det blev som ett subversivt, antiauktoritärt beteende.
– Folk trodde inte på corona och många struntade i att vaccinera sig. Det blev ett sätt att organisera sig mot makten. Vi själva var kluvna, eftersom vi insåg faran med sjukdomen, men samtidigt var vi lite glada över att det verkade som att det gick att gå ihop och protestera sådär, fortsätter Nina. Det konstiga var att just de som trotsat coronarestriktionerna var samma som sedan slöt sig samman runt Putin.
De första dagarna upplevde de som de mest absurda.
– Vi kände ingen rädsla utan tänkte bara på ukrainarna, vi såg de förstörda byggnaderna och oroade oss för människorna och för hela tragedin. Något hemskt höll på att hända.
En surrealistisk stämning började sprida sig i staden. Folk som yttrade protester började fängslas. Men Pavel kunde inte sitta passiv utan gav sig ut på gatorna.
– Det var svårt att vara tyst. Det var första gången jag kände att jag inte kunde stanna inomhus. Så jag tog ställde mig på torget med en stor bit kartong på vilken jag skrivit Eto bezumie – detta är galenskap. Med Z fetstilat som en signal om vad som åsyftades.
Få personer visade Pavel någon uppmärksamhet där han stod med sin kartongbit. Men vid ett tillfälle kom en man fram till honom och avslöjade att också han protesterat en gång i tiden – mot Sovjets invasion av Prag 1968. Då hade en handfull personer visat sin sympati.
– Det var ju betydligt modigare!
Efter ett par veckor började det gå rykten på stan: folk skulle tas till armén. När paret började förstå vidden av situationen kontaktade de en jurist som såg till att Vera hade de handlingar som behövdes för att hon och dottern skulle kunna lämna landet om Pavel skulle fängslas eller skickas till Ukraina som kanonmat. För Vera blev det vändpunkten och väckarklockan.
– Det var då jag blev rädd på riktigt.
Mars kom med ett förunderligt vackert vårväder och upplevelsen av overklighet intensifierades. Känslan var att det inte längre var möjligt att protestera inne i landet, samtidigt som det var smärtsamt att befinna sig i Moskva och inte bjuda motstånd. Folk omkring dem började ta droger för att stå ut. Själva började de bunkra mat och dricksvatten.
– Det svåraste var att majoriteten stödde kriget. De är rädda för polisen och vill inte att något ska störa deras liv. De har byggt upp sin tillvaro, fått barn, och vill inte bry sig om politik. Det var för svårt för folk att ta in att deras eget land har startat ett krig. Många ryssar har vuxit upp med idén om att Ryssland är ett gott land som besegrar de onda. Patriotiska kriget heter det ju men den här gången hade vi själva startat det. Att ta in det som skett var att se något värdefullt lösas upp i intet.
Familjen kunde återanvända sina visum och med en inbjudan från Uppsala konstmuseum kunde de bo där ett tag. Pavel skrattar:
– På sätt och vis var det som att åka hem till sig – min utställning handlade ju om min hemstad!
– Att komma till Sverige var en sådan lättnad. Hemma hade vi bara gråtit hela tiden. Jag har aldrig sett Pavel gråta tidigare, säger Vera.
Ovissa om hur länge kriget skulle pågå blev de kvar i Sverige hela våren och kunde bo i sina nya vänners hem. Någon vecka här, någon där. Eftersom de inte fått några påhälsningar av myndigheterna bestämde de sig för att göra ett besök i Ryssland, för att träffa sina föräldrar. Men oron fanns där, Pavel hade gjort flera öppenhjärtiga intervjuer i större svenska tidningar. Till slut fick de visum i England och bestämde sig för att starta ett nytt liv där. Nu planerar han en utställning som behandlar Rysslands historiska de senaste trettio åren, det vill säga rötterna till det pågående kriget.
– En sådan utställning är förstås omöjlig att visa i Ryssland, konstaterar Vera. Vi leker med elden. Men det är lika omöjligt att inte göra något, att vara tyst.
På senare tid hörs röster både från politiskt håll och från exilintellektuella, som exempelvis Arkadij Babtjenko (DN, 25/8), om att stoppa utfärdandet av visum till dissidenter. Något som skulle drabba många konstnärer och dissidenter hårt, menar Nina och Pavel.
– Jag tror att det är ett emotionellt utspel eftersom det är mot allt sunt förnuft med nya restriktioner för ryssar. Inte stoppar det kriget att stänga gränserna. Det passar snarare Putins propaganda, som går ut på att Europa hatar ryssar. Om Europa slutar utfärda visum inbillar de sig kanske att det ska främja protester från oppositionella, men repressionen är fruktansvärd och inga européer förstår vad det betyder att vara fängslad. Det finns fruktansvärda exempel på konstnärer som råkat mycket illa ut.
Paret Otdelnov försöker prata öppet om vad som händer med sin dotter i de yngre tonåren. Det har varit svårt att få till skolgång i London, vilket har fått Nina att tillfälligt återvända till Ryssland i september.
– Lite orolig är jag. Propagandan finns i skolan och hon kan inte säga emot.
Samtidigt vill jag inte att hon ska bli cynisk.
Vid sitt Moskva-besök i somras hade de slagits av den soliga normaliteten som staden uppvisade. Ingen överdriven patriotism syntes i det offentliga rummet. Pavel bjöds till och med in att medverka i en utställning med den överdrivet talande titeln: ”New beautiful exhibition: Summer”. Han tackade nej.
Samtidigt syns små, subtila protester bland konstnärer:
– Sådana verk uppmärksammas inte i media, men letar du så hittar du. En gång såg vi två tjejer i vita klänningar nedfläckade med röd färg. De fick böter. Alexandra Skochilenko, en annan konstnär, dömdes till åtta års fängelse för att ha klistrat fast prislappsliknande klistermärken med namn på folk som dödats i kriget på matvaror i butiker.
–Man kan inte fängsla alla, men några väljs slumpvis utplockade och straffas, förklarar han. Det är hela idén, att det är oförutsägbart.
