En kvinna råkar fastna på bild i tv med en hårig armhåla. Och hängs ut i sociala medier som ”äcklig”. En annan kvinna deltar i en teaterpjäs och får motta dödshot. Någon skriver ett inlägg på sin blogg och får höra att hon borde våldtas. Det är Sverige på 2010-talet. Den senaste tiden har hatet mot kvinnliga debattörer och feminister i synnerhet uppmärksammats och det är ingen vacker bild som tonar fram.
Den som mot förmodan inte känner sig oroad över det kan ta sig en titt i SCB:s statistik över jämställdhet som släpptes för någon vecka sedan. Mina manliga generationskamrater ägnar ungefär åtta minuter mer till hushållsarbete än vad våra pappor gjorde. Då ska man veta att utgångsläget inte var särskilt strålande från början. Samtidigt tar kvinnor ut cirka 76 procent av föräldradagarna och arbetar färre betalda timmar.  

I nio av tio stora yrkesgrupper tjänar män mer än kvinnor. I gruppen marknadsförare och personaltjänstemän    tjänar kvinnor 9 000 kronor mindre per månad. (Undantaget där kvinnor tjänar mer är vårdsektorn. Där tjänar kvinnor – hör och häpna – 200 kronor mer i månaden). Många kvinnor arbetar deltid och har svårt att över huvud taget försörja sig själva på sin lön. Det är hårda fakta.
Ensamstående mammor toppar statistiken över besvär av ängslan, oro eller ångest, vilket troligen hänger ihop med en sämre ekonomisk situation. Överlag besväras kvinnor av den typen av problem i högre grad än män, oavsett levnadssituation.
I skrivande stund pågår en utfrågning av Tonio Borg, som kan bli ny EU-kommissionär. I sitt hemland Malta har Borg bland annat gjort sig känd för att ha röstat mot rätt till skilsmässa. Han är inte bara mot abort. Borg har tidigare uttalat sig om att kvinnor inte borde få lämna Malta för att göra abort i andra EU-länder. Den mannen kan bli kommissionär med ansvar för hälsofrågor.

Samtidigt märks små, små tecken på att något börjar vända. Hatet mot feminister lyfts fram och diskuteras. Maria Sveland, författare och debattör, arbetar på en bok på just det temat, där hon granskar dem som hotar och hatar. Plötsligt ber Linda Skugge om ursäkt för att hon en gång slutade kalla sig feminist när det blåste som snålast kring feminismen i mitten av 00-talet. Det kan tyckas vara ett löjligt exempel och flera spekulerar nog i äktheten i Skugges utspel. Men det säger något samtiden. Det är inte längre lika fult att kalla sig feminist, och en PR-konsult snappar lätt upp de stämningarna.
Troligen är det här ett vägskäl där läget är mer polariserat än någonsin. Antingen fortsätter utvecklingen som den gjort de senaste tio åren eller så lägger vi in en överväxel och vänder den.
I mediedebatten finns ibland en tendens till att reducera feminister och män som hatar feminister till lika goda kålsupare. Lite tjafsiga haverister som bråkar på nätforum ungefär. Men med hårda fakta i ryggen – från till exempel SCB – blir bilden annorlunda. Det ena är ett frigörelseprojekt och de andra försöker stoppa oss. Vi har allt att vinna på att den fajten.