På Piazza Ostiense ska vi samlas – där finns en minnestavla över fascismens offer under kriget, bekostad och rest av en grupp aktivister 1995 – men den sitter där alltjämt på ett provisoriskt kommunbeslut som ständigt måste förnyas, och fascisterna och högern försöker givetvis få den avlägsnad.
Atmosfären är gemytlig, fylld av glad satir – bland annat går en jungfru Maria runt med blå mantel och en babydocka av plast föreställande Jesus – på ryggen har hon ett plakat där det står ”Madonna blev gravid utan knull – det kan man kalla artificiell insemination!” På en annan skylt står det ”No vaticans, no talibans!”

Summertime med Janis Joplin spelas och musiken bryts ibland av korta appeller för ”sekularism (laicità), självbestämmande, medborgarskap”, och uppmaningar att stödja demonstrationen genom att köpa protestfanan, där det står NO VAT.
Tomas Lappalainen har i boken Italien berättat om hur påven i olika inkarnationer ända sedan landets enande 1861 har bekämpat nationen och den parlamentariska demokratin. Katolikerna förbjöds delta i de politiska valen – ända tills det började gå riktigt bra för socialisterna, då uppmanades de plötsligt att rösta. Trots de generösa villkor för fortsatt existens som erbjöds Vatikanen när italienska trupper intog Rom 1870, vägrade påven erkänna nationen fram till 1929, då en överenskommelse gjordes med Mussolini.

Efter kriget understödde Vatikanen med alla medel kristdemokraterna, i ohelig allians med kalla krigets supermakter, och lyckades länge med fula manövrar hålla kommunisterna borta från makten, trots kommunistpartiets stora folkliga stöd (som mest 34,4 procent i valet 1976).
I dagarna har Ratzinger visat arslet igen genom att upprepa sitt nej till homosexuell samlevnad och fördöma de som försöker ”fördunkla den skillnad mellan könen som finns inskriven i den mänskliga naturen”, och en hel del sund vrede präglar också demonstrationen, som avgår efter några timmar med lesbiska och bögar i spetsen. Det känns härligt att paradera förbi Forum Romanum och Palatinen, även om vi efterhand bevakas både av karabinjärer och en och annan fascist med anletsdragen förvridna av hat.

Till slut anländer vi i alla fall till Campo dei Fiori, där Giordano Bruno brändes på bål 1600 för kätteri, och där en staty äntligen restes över honom 1889 efter en ihärdig kamp mellan kyrkan (som 1929 gjorde ett sista försök att få statyn riven) och de vetenskapstrogna anhängarna av den italienska nationen.