Jag hade tänkt säga något om demonstrationen utanför bokmässan, men återvändandet till min barndoms Björn Afzelius fick skrivandet att spåra ur. Så jag delar upp brevet i två delar.
Få saker får mig så nostalgisk som att lyssna på progg. I mammas bil fanns alltid tre volymer Progghits på cd, med klassiker som ”Vem kan man lita på?” av Hoola Bandoola, ”Falsk matematik” av Peps, och så min favorit ”Doin’ the omoralisk schlagerfestivalblues” av Sillstryparen. Med henne såg jag också Mikael Wiehe flera gånger, samt Nationalteatern och andra legendarer.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Så efter kulturdemonstrationen framför Bokmässan i går – där svenska journalister anklagades för medhjälp till folkmord – satte jag på ”Medan bomberna faller” (1982) av Björn Afzelius hemma för att komma i rätt stämning. Jag mindes nämligen vagt att där fanns en kritik både mot Israels våld mot palestinierna, och mot journalisternas mesiga rapportering.
Mycket riktigt:
Kom se på journalisterna, på samhällsgisslarna. Många av dem plottrar bort sin möjlighet. Ja, vad får jag för pultronerna som fläckar spalterna med byskvaller och annan harmlöshet? Vars enda ambitioner är en byline och en lön och ett stambord där det vackra folket finns, medan andra bryter ryggen i jakt på sanningar som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion. Ja, till de sista vill jag säga, innan tystnaden tar vid: Vi behöver folk som fattar sin mission.
Gåshud! Man älskar ändå en Jan Myrdal-avhyvling. Att aldrig rygga för svåra sanningar, oavsett vad det kostar – så ser även mitt journalistiska ideal ut. Det här citatet blir perfekt för en resonerande text om medierna och Gaza, tänkte jag. Men jag upptäckte också något som gjorde mig ledsen. Så här såg biten om palestinierna ut:
Björn Afzelius har rätt: att vara journalist är att aldrig ducka för svåra sanningar, även om man blir utslängd från stambordet.
Så när bomberna faller över Palestinas barn, i tältlägren i södra Libanon, då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna vem De Utvalda ska bränna nästa gång.
Det utvalda folket är judarna. Varför räckte det inte att såga Israel, i stället för att anklaga alla judar? Nedslagen plockar jag fram Progghits igen, nu på Spotify, som innehåller hans första sololåt ”Bläckfisken” (1974). Golvet öppnar sig under mig. Vågar jag spela den? Tyvärr är svaret ja:
Jag är en liten bläckfisk med vida ambitioner. Jag är en liten utsugare som tjänar miljoner. […] Jag drömmer om att hålla hela jorden i ett järngrepp, och bjuda konkurrenterna på en riktig näsknäpp.
Plötsligt blev detta veckobrev något annat. Vad fan sjunger han? Jag hoppas att någon läsare kan svara på detta mejl och rädda min barndoms Afzelius ur knipan. För finns det en enda möjlig referens, utöver de klassiska bilderna med det judiska finanskapitalet som en bläckfisk vars tentakler klättrar över jorden? I vilket fall kände jag mig tvungen att nämna det i brevet, även om det tar emot att fälla en skugga över en av mina barndomshjältar.
För Björn Afzelius har rätt: att vara journalist är att aldrig ducka för svåra sanningar, även om man blir utslängd från stambordet.
Där ingår förstås att berätta precis vad som händer i Gaza. Att skriva rakt ut att Israel på bara två år mördat över 60 000 människor inklusive snart 20 000 barn, ockuperar palestiniernas land, stjäl deras boskap, fyller igen deras brunnar, leder om deras vatten, medvetet framkallar svält, skjuter människor som hämtar mat, samt öppet förklarar att man ämnar etniskt rensa palestinierna och för att bygga ett Stor-Israel från havet till floden.
Palestinarörelsen har alltså rätt, förklarade jag i en debatt med Adam Cwejman i Ekot i P1 i lördags, medan han om någon är ”terrorromantiker” som medverkade i Svensk-israeliska vänskapsförbundets knasmonter på bokmässan. Ni som läser mina brev vet hur ofta jag bråkar med högern om det här – som när jag tog mig an Svenska Dagbladets journalistrugby-ivrare Peter Wennblad i Aktuellt apropå Carl-Oskar Bohlins anklagelser om ”dominansbeteende”. Jag blev också glad när Svenska Nyheter i söndags lyfte min ledare från i december förra året om Kristdemokraternas fanatiska sionism.
Sådana debatter är enkla att vinna. I mitt nästa brev ska jag förklara hur. Jag kommer då att skriva om det jag först hade tänkt: protesten på Bokmässan, medierna och Palestinarörelsen, varför jag inte skrev under Gad-uppropet, varför journalistiskt mod också innefattar att säga emot den egna sidan när den har fel, och hur vi kan vinna det mediala kriget om Gaza.
PS. Att ta kampen i media på det här sättet tar tid och kostar Flamman pengar. Så om du gillar min insats, och vill ta del av mina kollegors briljanta journalistik: teckna en prenumeration (digitalt eller papper) eller sätt över en slant via Swish (1234417630) eller plusgiro (486227-2). Vi har just nu en kampanj inför valåret och hoppas skrapa ihop 150 000 innan årets slut. Varje krona gör skillnad.
Och om du sitter och sölar på mer pengar än så – hör av dig direkt genom att svara på detta mejl. Jag kommer att sätta dem i rullning, var så säker.
Hörs nästa vecka!
Rättelse: En tidigare version av denna text påstod att ”Jakten på Dalai Lama” innehåller mandolinner, när det i själva verket är balalajkor.
