Våra storstäder blir alltmer segregerade. De växande klyftorna när det gäller bostäder, skolor, sjukvård och offentlig service finns också när det gäller tillgången till möjligheterna att utöva och ta del av kultur.
I Stockholm har jag gjort en sammanställning av stadens nuvarande kulturpolitik ur förortsperspektiv, som utgångspunkt för en diskussion om hur kulturpolitiken borde se ut för att bli mer angelägen för alla stockholmare. Problematiken kring den kulturella segregationen skulle förstås kräva en djupare analys av orsak, verkan och påverkan men även en sammanställning av tillgängliga fakta ger en tydlig bild.

Stockholm stad satsar mer än en miljard kronor per år på kulturverksamhet. De flesta kulturverksamheter vänder sig formellt till alla Stockholms invånare, men många förortsbor som barn, unga och äldre är inte så rörliga över staden, eller har inte råd med resorna, och i praktiken är resurserna väldigt ojämnt fördelade.
Samtliga kulturinstitutioner som idag får stöd av staden är belägna innanför tullarna, utom en enda. Det är Tensta Konsthall, som saknar långsiktig finansiering. Dessutom ligger ju alla statliga och privatfinansierade kulturinstitutioner i innerstaden.
Av stödet till fria verksamheter går endast omkring en tiondel till verksamheter utanför tullarna, varav en stor del till närförorten Liljeholmen.
En översiktlig uppdelning av hela stödet inklusive bibliotek, kulturskola och samlingslokaler för 2011 ger grovt räknat 632 miljoner kronor till kulturverksamheter i innerstaden och 258 miljoner kronor till förorten. Det betyder 2 000 kronor per invånare i innerstaden (315 042 personer) och 490 kronor invånare i förorten (532 301 personer).
En innerstadsbo får alltså över fyra gånger mer än en förortsbo, av Stockholms stads kulturresurser.

Förutom den stora ekonomiska obalansen har den borgerliga politiken bland annat inneburit att de flesta förorter har brist på samlingslokaler, nedskurna bidrag från stadsdelarna, indragna kultursekreterare, privatiserade centra och allmänna platser, höjda kostnader för kulturskolan, förbud mot ungdomskultur som graffiti och centraliserade beslut med brist på dialog med de lokala aktörerna.  
I dagarna pågår för övrigt en ockupation av Husby träff i Stockholm, i protest mot det snabba beslutet att lägga ner kulturverksamheten i träffen och att flytta verksamheten till mindre och sämre lokaler. Det finns många eldsjälar i ytterstaden som kämpar för ett levande kulturliv och gör fantastiska insatser och många engagerade invånare, men den kraften möts inte med resurser från staden.

Vår rapport visar att målet om ett demokratiskt kulturliv är långt ifrån uppfyllt och vi gör därför stora satsningar på kulturverksamheter i förorten i vår budget. För att motverka de ojämlika strukturerna krävs både ekonomiska satsningar och en målmedveten strategi för att stödja och bygga ut en levande kultur i förorterna. Utgångspunkten måste vara en utökad dialog med invånarna och de aktörer som arbetar med att bygga upp ett livskraftigt kulturliv – en förutsättning för en levande stad.