Föreställningen som bygger på texter av Kerstin Thorvall visas på den i särsklass märkligaste lilla teater jag besökt. I en av Gamla stans gränder ligger lokalen som knappast är större än ett vanligt vardagsrum, ”Skeppar Karls Salong”. Där framför Annika Augustsson dikter och prosaavsnitt signerade Thorvall, och sjunger ibland mer eller mindre klassiska kärleksvisor till Kaj Sundbloms pianospel. I den lilla lokalen trängs kvinnor födda på fyrtiotalet, tre män i samma ålder – och jag.
Nejlikor står utspridda i stora vaser och deras doft konkurrerar med den av rött vin och nybakade pizzabullar.
Materialet är framförallt hämtat från Thorvalls Jag är en grön bänk i Paris – dikter 1965 1991. Annika Augustsson läser också avsnitt ur Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Men här smyger sig även in texter av andra författare, som Erik Lindorms Den rätte.
Och så har vi ju då sångerna: Tänk att ha en man i byrån (och här blir det spontan allsång) och den där om Donna Juanita, syster till Don Juan.
Kärleken stöts och blöts ur två perspektiv – singelkvinnans och den äkta makans.
Enmansföreställningar är en ganska vansklig genre och jag blir först nervös när Augustsson drar på sig en glittrig handske för att markera singelkvinnan, och en trasig variant i gult gummi när hon går över till att bli kvinnan med ett långt äktenskap bakom sig. Men det fungerar ovanligt bra. Föreställningen är väl ihoppusslad och flyter samman i en verkligt Thorvallsk anda av längtan, sensualism och besatthet. Och trots att många av de Thorvalldikter som framförs handlar om sorgen över att bli gammal, svårigheten i att identifera sig som ”farmor”, begäret efter ung hud – är det så slående tidlöst. Och jag inser att föreställningen knappast hade kunnat visas någon annanstans än i denna påträngande intima salong. Därför att Thorvalls författarskap alltid varit sådant.
Intimt och ofrånkomligt uppriktigt. Annika Augustssons framförande är lika mycket en hyllning till Thorvall, som det är en vitamininjektion åt oss andra.