Sjuksköterskan Niklas hade jobbat på kirurgen på Region Blekinge i tio år när han häromåret fick en hjärtinfarkt, bara 50 år gammal. Med åren hade Niklas sett hur belastningen på kirurgen ökat, samtidigt som hans hälsa blev sämre och sämre trots ett i övrigt hälsosamt liv. Läkaren som opererade honom konstaterade att infarkten berodde på stress och uppmanade honom att byta jobb.
”Jag älskar kirurgi och hade arbetsförhållandena varit bättre hade jag stannat. Att jag sade upp mig har räddat mig”, säger Niklas till P4 Blekinge.
Den stress och extremt höga arbetsbelastning som Niklas upplevde är tyvärr verkligheten för en stor del av landets vårdpersonal. Det är också bakgrunden till den övertidsblockad på samtliga regioner i landet som Vårdförbundet inledde häromveckan.
Det säger en hel del om läget i vården att det blir svårt att klara bemanningen bara för att personalen säger att man inte kommer att jobba övertid. Men att det blir tufft kommer knappast som någon överraskning. Krisläget i vården har byggts upp under lång tid, även om insikten har kommit alldeles för sent.
Samtliga regioner planerar nedskärningar eller avgiftshöjningar och alla regioner utom tre budgeterar för ett underskott under 2024. Och trots att sjukvården skriker efter personal tar sig nedskärningarna paradoxalt nog ofta uttryck i personalneddragningar. Över 5 000 tjänster riskerar att försvinna, enligt en kartläggning som DN gjort.
Inflationen har förvisso gjort sitt för att förvärra läget, men den ekonomiska utvecklingen för regionerna har gått åt fel håll en väldigt lång tid. Personalbrist kostar nämligen pengar.
De senaste åren har kostnaderna för hyrpersonal ökat drastiskt i många av landets regioner. I slutet av 2023 såg man en viss minskning av hyrkostnaderna på totalen, till följd av att många regioner beslutat om åtgärder som hyrstopp och nya schemamodeller. Nyligen tecknades också ett nytt nationellt avtal för hyrpersonal i vården för att få ned kostnaderna.
Men trots det nya hyravtalet är det uppenbart att regionerna ändå inte har jämlika förutsättningar att hantera det monster som hyrberoendet har blivit.
För de regioner som har svårare att rekrytera personal blir det också svårare att bryta sig ut ur den onda spiralen. Även om totalkostnaderna för hyrpersonal som sagt gått ned något det senaste halvåret finns det ett tydligt mönster kring vilka regioner som fortsatt kämpar.
Glesbygdslänen har svårare att hitta personal än storstadsregionerna, och ju mer de fastnar i hyrberoendet desto svårare blir det att vända utvecklingen.
I Stockholm, Västra Götaland och Skåne var hyrkostnaderna dryga 2 procent av de egna personalkostnaderna under 2023. I Västernorrland, å andra sidan, är andelen 18,3 procent. Där vittnar hyrpersonal till Sundsvalls Tidning om att man inte ens ser det som ett alternativ att ta en fast tjänst hos regionen för att villkoren är så mycket bättre som bemanningsanställd, medan regionrådet Elina Backlund Arab (S) menar att regionen blivit ”utpressad” av bemanningsbolagen.
Även i regioner som Norrbotten, Gotland, Jämtland Härjedalen och Gävleborg är hyrberoendet påtagligt. Flera av dessa regioner har också, tvärtemot den nationella trenden, haft ökade hyrkostnader under sista kvartalet 2023, enligt en kartläggning från SVT.
Att det ser ut så här är ingen slump. Trots att hälso- och sjukvårdslagen har mål om en vård på lika villkor för hela befolkningen kämpar glesbygdslänen med andra förutsättningar, som längre avstånd, lägre skatteintäkter och en äldre befolkning.
Framför allt har glesbygdslänen svårare att hitta personal än storstadsregionerna, och ju mer de fastnar i hyrberoendet desto svårare blir det att vända utvecklingen.
Det är i slutändan det här som Vårdförbundets blockad handlar om: Att sätta ljuset på hur förödande personalbristen är för sjukvården. För att inte Niklas i Blekinge, och hans kollegor över hela Sverige ska behöva offra sin hälsa, så måste villkoren och arbetstiderna bli bättre. Det kräver ett omtag för hur välfärden finansieras.
Men ett sådant omtag kräver också en insikt om att glesbygdslänen i dag betalar det högsta priset för kompetenskrisen i vården. Annars blir ambitionen om en jämlik vård en önskedröm.
