Bok

Innan floden tar oss
Helena Thorfinn.
Norstedts 2012.

”Jag ger det fem år, om fem år har han [hon] lyckats lägga ner SwedeAid [Sida] och dragit in biståndet.”
Helena Thorfinns bok är fylld med exempel på hur svenskt bistånd förvanskats under senare år. Den är en bitande kritik av alliansregeringens biståndspolitik, med hårda nypor driven av revisor-ekonomen och biståndsministern Gunilla Carlsson.
Carlsson har nu under sex år i stort sett ostört rivit ner det mesta som varit bra i svenskt bistånd, utan att ha presenterat några nya perspektiv på vad slags utrikespolitik som ska ersätta biståndet.

Bangladesh har långt över 100 miljoner fattiga i ett bördigt deltaland stort som en tredjedel av Sverige. Biståndsfolket i sina fina bostäder i Dhakas Östermalm, tvingas ständigt frottera sig mot gatans absolut fattiga. Det ger en bra grogrund för rasism.
Ambassadören är numera chef för biståndet och kan i diplomatins värld inte reagera mot den avancerade biståndsstödda korruption som ofta ligger bakom ministrars och andra höga chefers flotta leverne. Samtidigt är han/hon tvungen att följa direktiven från UD, oavsett vad de kan betyda för biståndssamarbetet.
Gunilla Carlssons styre leds av några enkla principer: kortsiktigt mätbara resultat, nolltolerans mot korruption. Inte mot medel som försvinner högt uppe i mottagarlandets statsapparat eller sprids utan resultatuppföljning av näringslivets stöttare Swedfund. Nej, i första hand gentemot de verksamheter som förekommer utanför den statliga sfären.

Thorfinn beskriver konkret de villkor en framgångsrik icke-statlig organisation (NGO) i Bangladesh möter, bland dem korruption ända ner på lägsta nivå. Män i maktposition hotas om kvinnors möjligheter att delta i samhällslivet förbättras. Att sprida rykten om korruption är ett av de vapen som utnyttjas, ofta med bra resultat: Sida/UD skickar ut Ernst & Young, vars revisorer nagelfar detaljer i bokföringen och sväljer de falska vittnesbörd och andra beten som läggs i deras väg. Översiktliga perspektiv ingår inte i uppdragen. Deras rapporter kan räcka för att avbryta stödet, utan någon analys av konsekvenserna i bredare mening.
Thorfinn är stark motståndare till att ge näringslivet en roll i biståndet. En bufflig dansk får representera profitjaktens konsekvenser – hans klädfabriker drivs med avancerad utsugning av kvinnlig arbetskraft och katastrofala resultat. I en parallell historia rymmer några unga systrar som hotas av tvångsgifte, etablerar sig på marknaden och gör pengar som mellanhänder. Biståndsfolket möter båda sidorna, påverkas, radikaliseras.

Thorfinn har skrivit ett utmärkt bidrag till den nödvändiga debatten om hur samarbetet med fattigare länder ska utformas idag. Men hennes kritik är så konkret att den kan sätta sig i halsen på politiker och biståndstjänstemän. Kanske ligger det något i ryktet att Thorfinn inte var väl sedd av alla på Dhaka-ambassaden. Hennes bild av ambassadören som en oansvarig språknörd och den administrativa chefen som en maktmänniska och rasist underlättar inte utbytet. Kanske finns det ett samband.
Att Helena Thorfinn vill komma åt Carlssons revisorsstyrda bistånd är helt klart. Hennes problematisering av biståndsministerns främsta hatobjekt, ’korruption’, är ett bra steg i den riktningen. Jag ser fram mot att få höra de ”överlevare” inom Sida som vill försvara biståndet mot Carlssons attacker lyfta fram och debattera Thorfinns bok. Den bör vara ett användbart medel i den kampen.