Det var en sensommardag i augusti. Cykelkorgen var packad med termos, mackor, kniv och svampkorg. Som vanligt något P1-program i hörlurarna. Efter en halvtimme på elcykeln brukade jag nå skogen i stadens ytterkant. Men den här gången blev det annorlunda.
Förödelsen slog emot mig som en käftsmäll. Där skogen tidigare stått fanns nu bara fällda träd, välta stubbar och djupa maskinspår. Sedan mitt senaste besök hade min älsklingsskog förvandlats till ett kalhygge. Jag kan fortfarande förnimma känslan av ett övergrepp och sorgen över något som aldrig kommer tillbaka.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
