Det var en sensommardag i augusti. Cykelkorgen var packad med termos, mackor, kniv och svampkorg. Som vanligt något P1-program i hörlurarna. Efter en halvtimme på elcykeln brukade jag nå skogen i stadens ytterkant. Men den här gången blev det annorlunda.
Förödelsen slog emot mig som en käftsmäll. Där skogen tidigare stått fanns nu bara fällda träd, välta stubbar och djupa maskinspår. Sedan mitt senaste besök hade min älsklingsskog förvandlats till ett kalhygge. Jag kan fortfarande förnimma känslan av ett övergrepp och sorgen över något som aldrig kommer tillbaka.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jag skriver ”min” skog, men rent juridiskt är det inte så. Den här skogen, som en stor del av skogsmarken i Sverige, hade en privat ägare. Enligt svensk lag och principen om ”frihet under ansvar” trumfar äganderätten alla andra intressen. Oavsett betydelse för svampplockaren, orienteringsklubben, joggaren eller skogens djur är det skogsägaren som bestämmer om en levande skog ska förvandlas till en steril virkesåker eller inte.
Innan en skog får huggas ned måste avverkningen anmälas till Skogsstyrelsen, som har sex veckor på sig att påverka eller ytterst stoppa avverkningen. Agerar inte myndigheten inom den stipulerade tiden är det fritt fram för skogsägaren. Skogsindustrin utför 60 000 avverkningar per år och det säger sig själv att det är omöjligt för våra myndigheter att kontrollera alla dessa. Antalet avverkningar som stoppas räknas därför i promille.
Vissa av myndighetens anställda försöker ta sitt uppdrag på största allvar, men inte ens då tillåts de granska som de borde. Det fick Skogsstyrelsens Håkan Falk bittert erfara när han skulle kontrollera en skog med urgamla tallar och stora naturvärden utanför Jokkmokk. Där hade den privata ägaren, en finansman härrörande långt från Lapplands skogar, helt enkelt stängt ute myndigheten genom att bomma igen den privatägda skogsvägen. Håkan Falk och hans kollegor fick helt enkelt cykla flera mil på skogsvägarna medan timmerlastbilarna och finansmannens fyrhjulingar brände förbi.
Fåtalets ägande berövar oss rätten till skogen. Berövar djuren rätten till deras hem.
En stor del av skogen höggs ned innan Skogsstyrelsen hann agera. En tydlig illustration av maktförhållandena i skogsriket Sverige.
Det här är inget enskilt fall. Över hela landet pågår strider mellan skogsägare och allmänhet. Från småländska Kråketorp, till Garphytteklint utanför Örebro, via nyckelbiotoperna i Bräcke och till naturskogen i Strömsund. Trots kampanjer och demonstrationer för att rädda skogen vinner ägarintresset nästan varenda gång. I kampen om den svenska skogen är ägaren kung.
I vänstern talar vi mycket om striden mellan arbete och kapital. Men striden mellan miljö och kapital är minst lika kritisk. Den pågår här och nu, överallt i vårt land, mellan granar och tallar, bland blåbärsris och kantareller.
Sällan illustreras ordet ”privats” etymologiska rötter så tydligt som vid slaget om skogen. Privat, som i den privata äganderätten, härstammar från latinets privare, som betyder beröva. Fåtalets ägande berövar oss rätten till skogen. Berövar djuren rätten till deras hem. Berövar skogen möjlighet att existera på sina egna villkor.
Inom vilka andra områden tillåts fåtalets privata ägande beröva flertalets rättigheter som inom skogssektorn?
