Butcher’s Crossing
John Williams
Natur & Kultur
Övers. Eva Johansson
Det är med en ganska avmätt inställning till Western-genren som jag börjar läsa Butcher’s Crossing från 1960. För många kvinnor är nog ”Vilda Västern”, från pojkböcker till anspråksfulla moderna långfilmer, en rätt stum fantasi om sammanbitna män och deras självupptagna drömmar om frihet. Ibland speglar de sig i en och annan hora som inte har några anspråk för egen del men däremot ett hjärta av guld.
Butcher’s Crossing har marknadsförts ambivalent: både som Western och ”anti-Western”. Samma miljö, annat innehåll.
Det var i mitten av 1860-talet, vid det amerikanska inbördeskrigets slut, som Västerns prärier öppnades för bete och cowboyen föddes. Samtidigt växte det fram en amerikansk kult kring vildmarken. Vid gränsen mellan ’civilisationens utposter’ och det öppna landskapet – the Frontier – uppstod de värden som senare kom att betecknas som typiskt amerikanska: överlevnadsinstinkt, självständighet, företagsamhet.
Bland Västerns pionjärer fanns inte bara starka, tysta män utan också många barnfamiljer vars hårda liv också har skildrats litterärt, till exempel i Laura Ingalls-Wilders Lilla huset på prärien. Samtidigt handlar de starkaste myt- och ikonbilderna ofta om just Västerns män, indianer och cowboys förstås, men också guldgrävare och pälsjägare, så kallade ”trappers”.
En av dessa trappers var Buffalo Bill, den enskilda person som kan ha varit mest viktig för populariseringen av the Old West. Namnet ska han ha fått för att han inom loppet av arton månader dödade över 4 000 bisonoxar, eller buffalos som de också kallas.
Den amerikanska buffalon som nästan utrotades under 1800-talet pryder omslaget av Butcher’s Crossing, och i romanen fungerar den som projektionsyta för huvudpersonernas förhoppningar. En liten expedition ger sig ut på jakt efter en av de sista stora hjordarna. För jägaren Miller handlar det om att förverkliga en ouppnåelig, absolut dröm, medan flåaren Schneider hoppas på stora pengar.
Den avhoppade Harvardstudenten Will Andrews som finansierar jakten drivs av en längtan efter det genuina och därigenom sublima. Allas förhoppningar ska komma på skam.
Djuren hittas visserligen, men expeditionen går snart överstyr.
På sitt enkla, vackra språk beskriver Williams den motbjudande masslakten, hanteringen av skinnen, de hundratals flådda kropparna som lämnas kvar på marken för att ruttna.
Naturen visar sig vara absolut obarmhärtig, slitet förgäves, skinnmarknaden nyckfull. Buffalon är död och allt blir till aska.
Butcher’s Crossing är den typ av utvecklingsroman i vilken protagonisten ska vandra ut ur boken berikad med nya erfarenheter och insikter. Men som Kristoffer Leander träffande påpekar i förordet handlar det här snarare om att genom erfarenheterna göra sig av med någonting. Lite snärtigt skulle man väl kunna säga att detta något kan vara både den individuella drömmen och den kollektiva myten om Västern.
Även om detta för läsaren förstås kan översättas till andra drömmar, myter och illusioner, kan man misstänka att Williams har byggt sin berättelse bland spökstäder och salooner just för att få tillfälle att smula sönder den romantiska idealbild av pionjärtiden som var så omhuldad i hans samtid.
Det är ingen slump att John F. Kennedy använde begreppet ”The New Frontier” för sin sociala och ekonomiska politik som uppmanade till handling och medborgaranda.
Sedan dess har de gamla nybyggaridealen dekonstruerats både inom konsten och akademin, och det finns i dag förstås en rik flora av problematiserande och nyansrika Western-berättelser.
Men essensen hos Williams som författare faller ändå utanför det kritiska, granskande och politiska. Just för att hans böcker är så oförsonligt förödande blir medmänskligheten dess kärna och läsarens tröst, och jag tror att det är detta som får Williams att kännas så tilltalande, existentiell och modern.
För dagens läsare är det i slut-änden ändå en kvinnoskildring som skaver och så småningom blir till ett öppet sår i en annars perfekt komponerad roman.
Horan med hjärtat av guld heter i Butcher’s Crossing Francine och är föremål för Andrews förälskelse, vilken hon uppriktigt besvarar.
Inledningsvis ömkar han henne och känner äckel inför hennes situation. Han förstår inte att hon är osentimentalt nöjd med sitt liv som i jämförelse med många andra prostituerades är relativt uthärdligt.
När Andrews mot bokens sista sidor ”för första gången ser” Francine är det sin egen ungdomliga naivitet han genomskådar. Andrews som från början inte hör hemma i den hårda, nya världen måste förlora oskulden i flera bemärkelser innan han kan bli en riktig man av the Frontier.
Först då är Francine och han på samma nivå, men nu har hon också mist sin dragningskraft – det enda Andrews kan känna är en ömhet inför hennes person (men den ömheten är central i Williams författarskap!).
Utan att tyngas av förblindande illusioner eller förälskelse kan så Andrews transcendera till absolut oberoende och självständighet.
För att vara en ”anti-Western”, är Butcher’s Crossing ändå väldigt mycket Western.
Men den Andrews som både har förlorat och vunnit allt, lämnar inte bara gamla drömmar bakom sig när han ensam rider bort i soluppgången. Han lämnar även Francine. Vilka hennes anspråk är, vad hon önskade få ut av deras kärleksförbindelse, är inte relevant för Andrews. Det är det inte för John Williams heller, åtminstone inte inom ramarna för romanen. Ändå lämnar Butcher’s Crossing en modern läsare med just den undran.
